Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jenny Diski’

diskiSå tog det slut. Jenny Diskis liv.
Usch, vad tråkigt.

Den första bok jag läste av henne var Stranger on a Train – Daydreaming and smoking around America. Det var på en tågstation jag köpte den, och på den tiden var jag rökare. Och hade samma starka (okej, kanske ändå inte lika starka) ensamhetsbehov.
Jag älskade henne från första stund. Läste alla tre av reseskildringarna/memoarerna.

**

2007 skrev jag om henne i Corren:

Om att sitta still och stirra

För tredje gången på fyra år besöker författaren Jenny Diski Sverige. Och äntligen lyckas jag tajma in det så jag kan höra henne, på Kulturhuset i Stockholm. En skinntorr brittiska med snygg grå pagefrisyr, sträv humor och fullkomligt ointresserad av att resa. Hennes idé om den bästa resan är att stanna hemma och läsa en bok. Ändå är det som författare av reseskildringar, i kombination med en sorts självbiografier, som hon funnit sin läsekrets i Sverige.
”Stranger on a train” handlar om hur hon röker och dagdrömmer sig runt USA. ”På tunn is – en resa till Antarktis” handlar om hennes längtan efter vitt och om hennes ovilja att få veta om hennes galna mor lever eller är död.
I torsdags pratade Jenny Diski om sin spindelfobi som botats efter 50 år. Nu kan hon se sin favoritserie CSI på tv utan besvär, trots att Grissom har en stor luden sak på kontoret.
Sen berättar hon att hon vill skriva en bok utan story, karaktärer eller landskap. Publiken blir frustrerad: Vad ska den handla om då?
– Ingenting. Jag försöker skriva en bok om ingenting.

**

Jag köade för att få en bok signerad, och när jag kom fram ville jag säga en särskild sak som berört mig djupt i en av hennes självbiografiska böcker. Men jag vågade inte.

**

0c5c3a55-b6f2-4c68-9c43-d2b14907dafb-1020x765

Hur happy blev jag inte när jag insåg vilken betydelse Jenny Diski och Doris Lessing hade för varandra!

**

Hur länge prenumererade jag inte på London Review of Books bara för hennes skull?

**

Och så lite sado-masochism.

Read Full Post »

lessing_Jenny Diski beskriver hur Doris Lessing räddade henne, när Diski var tonåring och fick bo hos författaren. Annorlunda historia än vad jag föreställt mig (efter läsningen och omläsningen av The Sweetest Dream) men jag älskar hur Diski beskriver det ihållande skrivmaskinsknattret och hur hon stelnar till i spänd väntan när det tillfälligt upphör — som att lyssna på någon med sömnapné. Och hur Doris Lessing alltid såg sitt skrivande som arbete. Det lärde sig Diski av henne.
Artikeln i The Guardian hittas HÄR.
diski
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

skrivandeDiskiDen har stått i hyllan ett par år eller så, Diskis skrivande kvinna. De flesta verkade vara så negativa till den, att jag inte kommit mig för med att läsa den förrän nu. Och inte drabbar den mig i hjärteroten som den självbiografiska reseskildrings-trilogin, men jag har ägnat den några timmar och lärt mig en del på kuppen.
Det är en historisk roman. Den skrivande kvinnan heter Marie de Gournay och som barn smiter hon ideligen in i biblioteket därhemma (som består av 200 böcker) och läser så fort hon kommer åt. Hon lär sig latin alldeles själv, genom att lägga en fransk version av Aeneiden bredvid en på latin och översätta ord för ord, sida för sida. I sin kunskapstörst är hon beundransvärd, men i sin personlighet är hon väldigt jobbig. Skriker, gormar, vägrar hjälpa till med något som helst.
En dag — 1584 — får Marie något helt nytt, Montaignes Essäer, av sin farbror. Hon blir hänryckt, svimfärdig, besatt. Hon måste vara den enda människa som förstår Montaigne, tänker hon, och går runt och citerar honom i fyra år. När familjen kommer till Paris skriver hon ett brev, och den då 55-årige författaren inbillar sig att det här är en vacker ung beundrarinna och kommer på besök. Han blir besviken, vacker är hon inte, men desto mer överspänd. Hon sticker sig blodig med en nål för att visa hur betydelsefull han är för henne, och tumult uppstår.
Men några år senare, efter massvis av obesvarade brev från Maries sida, nappar Montaigne på erbjudandet att vila upp sig ute på landet hos Maries familj. På krångliga vägar deklarerar han henne som sin adoptivdotter, och när han sen dör blir det Maries uppgift att förvalta hans författarskap. Det gör hon med den äran, får man lov att erkänna, även om hon fuskar och ändrar nåt stycke och skriver ett förord som gör Montaignes änka våldsamt upprörd. (Marie menar att hon är den enda människa som betydde något för Montaigne.)
Vad exakt som är felet med Marie de Gournay är svårt att säga. Grandios självuppfattning, överdriven föreställning om sin egen begåvning, oförmåga att uppfatta andras signaler och samspela med andra människor. Hon håller salonger i Paris med usel mat och noll social förmåga, hon blir till åtlöje och utsätts för grymma spratt av den tidens intellektuella, ändå kastar hon sig ständigt in i nya strider och lyckas då och då få ett litet kungligt underhåll. Den konstiga kärlekshistorien mellan henne och hennes tjänarinna känns lite påklistrad. Hela tiden redigerar hon och trycker om Essäerna, gång på gång. Montaigne får inte falla i glömska.
En mycket märklig kvinna.
(På insidesfliken har Diski krulligt hår igen, det måste vara en gammal bild.)
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

I dessa grå tider kan jag förresten tipsa om att Jenny Diskis debutroman handlar om en kvinna, Rachel, som inleder ett sado-masochistiskt förhållande. Jag minns boken som intressant och ganska bra, men långt ifrån de höjder Diski når i sina reseskildringar/memoarböcker. Den är vansinnigt ful och jag fann den på nån second hand för några år sen. Min husgud Doris Lessing blurbar den, men när jag köpte den så visste jag inte att hon och Diski hade en förhistoria. Även Lisa Alther blurbar.
På insidesfliken ser Jenny Diski ut så här. 🙂

Read Full Post »

För ett par år sen när Jenny Diski — denna underbara kvinna — var på Kulturhusets internationella författarscen talade hon bland annat om sin spindelfobi, och att hon var tvungen att sitta och blunda varje gång en scen i CSI utspelade sig på Gil Grissoms arbetsrum. Och så läste hon upp ett avsnitt ur sin då senaste bok, som handlade om hur hon och en vän, höga på hasch, hade en skräckartad upplevelse i en kohage.
Nu har Jenny Diski skrivit en bok, What I don’t know about animals. Den är veckans bok på Radio 4, och man kan lyssna här: Book of the week (Avsnitten ligger bara kvar en vecka.)
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

temaresaLyran slår till med en riktigt fin bild till veckans tematrio, eller hur?

1. Stranger on a train. Jenny Diski röker och dagdrömmer sig genom USA. Hon åker tåg, ner längs östkusten, tvärsöver alltihop, upp längs västkusten och sen tvärsöver igen. Min första Diski, inköpt på Centralen i Stockholm, och nu ser jag att det ligger en gammal tågbiljett från måndagen den 2 maj 2005 som bokmärke i den, så passande! Usa-resan är en sorts gigantisk upprepning av tiderna när Diski som ung åkte rundlinjen i London för att slippa gå hem.

2. Jorden runt på 80 dagar.
Klassiker av Jules Verne, som jag läste som barn och bara inte kunde begripa det där med datumlinjen som gör att de klarar vadet. Vadå datumlinje?

3. Left hand of darkness. Mästerverk av Ursula LeGuin. Genly från den galaktiska federationen befinner sig på planeten Gethen för att så sakteliga introducera den till omvärlden/federationen. Det går illa och han måste fly, med hjälp av Estraven. De färdas flera månader genom is. Det är egentligen inte själva resan som är det viktigaste i denna bok, utan det faktum att Estraven liksom alla andra invånare på Gethen är tvåkönad.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »


* Jag har börjat kolla på In treatment och det tänker jag nog fortsätta med. Gabriel Byrne är psykoanalyter/psykiatriker,gift med Michelle Forbes, som jag verkligen gillar!, och har en rad patienter under veckans dagar. Fredagar går han till en egen psykiatriker. Sänds på SVT2 klockan 19 måndag-fredag. Rodrigo Marquez producerar. (Gabriel García Marquez son.)
Programmet har en israelisk förlaga, det vore intressant att se den också.

* Finaldags i Project runway och nu är det snart slut – buhu. Den har varit veckans höjdpunkt! Och även om Kenley är grinig så kan jag ändå inte tycka sådär illa om henne som många gör.

* CSI utan Grissom funkar bättre och bättre, jag fortsätter titta. Tittar du fortfarande Jenny? Hoppas det, det känns så bra att vi har nåt gemensamt där.

* För minst ett par månader sen köpte jag första säsongen av Mad Men på dvd. Sen kom jag aldrig igång, den är fortfarande oöppnad. Den har hyllats och fått priser, så jag funderar på att köra den som sommarserie här hemma.

* För sällskaps skull kollar jag också på Generation kill. Den är bra, men jag har så svårt att hänga med i vem som är vem och vem som har högre grad, när alla har uniform och hjälm och ser likadana ut. Alexander Skarsgård skiljer ut sig, förstås. Men jag föredrar True blood. Där Michelle Forbes också är med. 🙂
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

… vi gillar båda CSI. Originalet, i Vegas, med Gil Grissom och Catherine Willows och gänget. Det berättade hon när hon var på Kulturhuset för nåt år sen, och jag brukar tänka på det då och då när jag tittar: Undrar vad Jenny skulle tycka om det här?
Vi har kört ett, två avsnitt av säsong fyra nu mer eller mindre varje vardagskväll, och det är kul att se hur skådisar som är med i enstaka avsnitt har blivit kända i andra roller sen. Ikväll var det Ellen Tigh, Saul Tighs alkoholiserade fru i Battlestar Galactica, som var mördare. Otäck. Igår var det den rödhåriga Bree i Desperate Housewives man, i det där avsnittet med ett stafettlopp för poliser genom öknen. Catherine springer när Gil plötsligt ser en röd lykta uppe på en kulle och svänger upp och hittar en död kropp.

Read Full Post »

För några dagar sen såg jag några fantastiskt vackra bokhyllor på en blogg (som jag letat efter men inte hittar igen, hojta om nån vet vilken jag menar). Ifall ni sett samma, och skäms lite för att era inte ser lika fina ut, så har jag trösten för er:

Papperet med en penna på är min lista på vilka böcker som ska följa med mig i kistan (inspirerad av Corliss i Sherman Alexies Rödskinn). Det tycker sambon drar en aning åt det morbida hållet, han är kanske lite känslig.

Här är Doris-hyllan, plus Jenny plus Carol:

Och här är de som står vid sängen som jag nyss läst eller vill läsa ungefär nu:

Och ja, jag har äntligen köpt en egen digitalkamera. 🙂

—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Just när jag bestämt mig för att inte förlänga min prenumeration på London Review of Books – tycker att de haft för många ganska tråkiga artiklar som jag ändå inte hinner läsa – så slår de till i nya numret som låg på hallgolvet när jag kom hem från jobbet.

Vad sägs om en lång artikel om fyra romaner av Philip K Dick, inklusive Do androids dream of electric sheep? som blev en av mina absoluta favoritfilmer Blade Runner?

Dagbok från Sydafrika av älsklingen Jenny Diski, tidigare omnämnd här.

Dessutom om McMafia och Marie Antoinettes dotter, det här numret är som gjort för mig.

Read Full Post »

Apropå ett bokhore-inlägg om litteratur i litteratur, närmare bestämt hur Jenny Diski läser som en galning i ”Strangers on a train”, kommer jag ihåg hur Jenny Diski som ung bodde en tid hos Doris Lessing. Jag misstänker starkt att hon var en av de där trasiga ungdomarna som stal etc och bara flyttade in i huset, som Lessing beskriver så fint i ”The Sweetest Dream”/”Ljuvaste dröm”. ”Ljuvaste dröm” är en roman men den utspelar sig i direkt följd efter Lessings två memoarer, hon har sagt att eftersom folk hon skrev om fortfarande levde var hon tvungen att skriva i romanform för att vara sann utan att såra någon.

Och tydligen har Lessing och Diski en pakt om att aldrig skriva om varandra. (Namngivna.) Har någon nåt tips om där Diski skriver om Lessing utan att nämna namn, please tell, det skulle jag tycka vara underbart att läsa. 🙂

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »