I ett av P1:s specialprogram från långfredagsmorgonen kommer alldeles i slutet en kort intressant intervju med Sofi Oksanen. (Cirka 1.16) Hon beskriver hur hon tidigt såg det som höll på att hända i Ryssland och därför blev det desto angelägnare att skriva om Estland. Det ska bli en kvartett böcker som började med Stalins kossor, fortsatte med Utrensing och som trea När duvorna försvann som jag har i hyllan men ännu inte har läst.
På frågan om hon inte tänkt på att skriva exempelvis en reortagebok svarar Sofi Oksanen med avsmak:
I’m not interested in writing non fiction.
Sen följer hon upp med att förklara att hon har svårt att se sina mexikanska läsare läsa en historiebok om Estland. Berättelser är mycket starkare, och människor vill bli underhållna. Det är inte dåligt. Du måste fånga hjärtat i en värld av tragedier.
På en PEN-festival i New York alldeles nyligen talade Sofi Oksanen om varför hennes familj aldrig såg på tv i Estland och hur KGB lyckats få så mycket bättre press i väst än motsvarigheten CIA.
snowflakes in rain 