Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘När duvorna försvann’

duvornaEn av de saker jag älskar hos Oksanen är hennes sätt att beskriva gammal hushållskunskap så att det passar in i handlingen så fint och samtidigt ger mig en förståelse för hur man levde förr och berättar sådant jag inte visste.

Förr är i detta fall 1943, i byn Taara i Estland, under tyskarnas ockupation. En sten värms upp, används och svalnar, under samma tid det tar att icke-prata om det viktiga, när Juudith kommer på besök hos sin svärmor och en annan äldre kvinna.

Juudith var beredd på att få höra antydningar om sitt osedliga liv /…/ Granitstenen blev varm i spisen och Leonida öppnade grisens magsäck, svärmor deltog på sitt eget meningslösa vis och stökade bakom ryggen på henne. Som grädden på moset följde en genomgång av byskvallret /…/
Kvinnorna undvek någonting, de cirklade runt det som snåla korpar. Luften i köket var tung av frånvarande människor, grumlig av ältandet som nu nått ända fram till de senaste vändningarna i nervkriget: i Teheran skulle man kanske presentera ett ultimatum för Tyskland och de allierade, så övergick Leonida till bluffattackerna och därefter började hon prata om nervkriget mot Tyskland. /…/
Leonida lirkade stönande in den tunga stenen i magsäcken, det fräste och pyrde, ångan steg och magen blev ren, när magsäcken vändes spred sig oset av kokt kött i köket. Juudith mindes sitt första besök /…/Nu hade Rosalies ande försvunnit ur huset, allt som varit förknippat med henne hade plockats bort och Leonida fick vända tarmarna, tvätta och salta magsäcken ensam, göra korv ensam, utan Rosalie. Juudith förstod inte /…/ Kanske fanns det ingenting att fråga. kanske var livet så skört och obetydligt att det inte var lönt att ägna det alltför mycket bryderi, när det fanns sylta som måste tillredas, fett att smälta, tarmar att salta för nästa års korv, alla slags göromål för att uppehålla andras lika sköra liv. /…/
Stenen i magsäcken hade slutat fräsa. Leonida och Anna hade iakttagit Juudith hela kvällen, det märkte hon nog.
–Juudith, det är en sak.

Långa passager i denna bok är lysande, andra är lite torra eftersom jag inte är särskilt militärt intresserad och här är Oksanen mer faktaspäckad än vanligt. Att hon är en av Nordens allra bästa nu skrivande författare står utom allt tvivel.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »