Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Torgny Lindgren’

kaninDär kaninerna är, där förblir ingenting som det har varit.

Vilken underbar berättare han är, Torgny Lindgren. Jag älskar västerbottniskan — han gick åt Ume — och de stora spörsmålen, de existentiella frågorna, som ställs av de till synes enkla människorna i den mycket lilla byn Kadis. Om rätt och redighet, ordning och kaos.

Jaspar går till Nordingrå för att finna en kvinna, men kommer istället hem med en dräktig kaninhona med en ettrig loppa i pälsen. Loppan biter honom i fingret, snart svullnar bölderna upp och brister, och nästa dag är Jaspar död. Pesten tar nästan alla i den lilla byn. Könik får bygga kista efter kista, så småningom hinner han inte göra sina sirliga sniderier. Döden blir för stor. En man som vandrar in i Kadis berättar att namnet är Den stora sjukdomen.

Tills slut är de bara sex personer kvar. Bera som aldrig fick några tänder, Önde som är oskyldig eller Djävulen, Könik och hans småväxta hustru Eira, Ädla som bär på sin fars barn — hu! —  och Borne som bestigit en kviga. Dessutom en omåttlig galt. Allt har blivit så orätt och fel, det finns ingen ordning längre och människorna vet inte hur och vad de ska göra.

Read Full Post »

OBS SPOILERVARNING

Jag kastade mig på avstängningsknappen när Torgny Lindgren började läsa vad som egentligen stod i det där brevet från far, som berättaren burit med sig i åratal och fantiserat ihop som vackert och kärleksfullt. Jag står inte ut. Tänkte lämna tillbaka ljudboken, men har burit den i väskan nu flera dagar i nån sorts vankelmod. Böter får jag också.
Fram till dess var det en njutning att lyssna till Lindgrens sjungande inlands-västerbottniska, det där flöjtande, kärnfulla, tvärsäkra.
Här ett par av illustrationerna som Gustave Doré gjorde.


———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag försöker gå omvägar runt paketet som kom idag

… för jag har ju allt det här intressanta att läsa och lyssna på.

Read Full Post »


Avabäck, Inreliden, Granträskliden, Adakgruvan, Burheden, Ensamheten, Lillsjöliden, Lillåberget, Avaberget, Avamyren, Lillvattnet, Granbergsliden…
Det är härligt att höra Torgny Lindgren läsa om Lars Högström och Eva Markström, Robert Maser, Matilda Holmström, Linda som jobbar på äldreboendet och notisförfattaren, som skriver världens längsta notis från Västerbottens inland. Tuberkolos. Pölsa. Pölsa!
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Torgny Lindgren läser sin egen Pölsan: om en man som skriver påhittade notiser från Västerbottens inland tills han avslöjas av chefredaktören på tidningen.
Det här är min första ljudbok någonsin, och det är svårt att hitta nåt riktigt bra sätt/ställe att lyssna på. Men jag gillar boken.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Vad har Marcus Birro, Emma Hamberg, Karin Alvtegen och Torgny Lindgren gemensamt?
Svar: Alla är roliga. Roliga på det bästa sättet, där det finns allvar under. Gårdagskvällen på Stora teatern i Linköping blev en höjdare.

Först ut var Marcus Birro, och han visade upp en befriande självdistans och humor. Han berättade om sin alkoholism och sina problem med sin egen image, och allt det där med att nu vilja ha och leva det liv alla andra redan levt i 15 år, men samtidigt se det absurda i köpcentrumsracet på helgerna och andra uttryck för vuxenlivet. Han berättade att hans böcker brukar få recensioner som handlar om hur svarta de är, och att han nu velat skriva något gladare. Sen läste han ett stycke ur sin nya som handlade om döden. 😉 Boken heter Att leva och dö som Joe Strummer (från The Clash) och är vad jag förstår en sorts farväl till en del av sig själv, som Birro inte längre vill ha/behöver. Jag tänkte att jag skulle köpa den i pausen, men sen kom då…

Emma Hamberg. Hon pratade väldigt fort och var minst lika rolig som Birro. Hon berättade om sin uppväxt i ett mycket litet samhälle där det fanns en skogsplätt där alla lekte och en liten fabrik som tryckte porrtidningar. Då och då slängde nån av de stora killarna åt vakthunden en korv och snodde sen en bal med porrtidningar. Efter att ha tagit ett par ex slängdes resten av tidningarna i skogen, där åttaåriga Emma och hennes kompis använde dem som takisolering i sin koja. Sen kom de på att de skulle göra en egen porrtidning, och använde sina föräldrars stencileringsapparat (?) för att trycka upp ett alster vars omslag pryddes av en teckning av kungen och rubriken ”Kungen knular också”. Ingen av föräldrarna tyckte att det här var nåt bekymmersamt (1970-talet) men Emmas mamma tyckte ändå att det var onödigt att Emma skickade ett exemplar till sin mormor. Men mormor tyckte att tidningen var bra.

I pausen köpte jag Hambergs nya bok Baddaren, främst för att den handlar om en simskola för vuxna och jag har gått en simskola för vuxna. Plus att jag tänkte att jag skulle kliva utanför min egen bekvämlighetszon och läsa något jag aldrig läst. Det tänkte jag redan med Birro, men sen var det ju det där med simskolan då…

Efter pausen var det Karin Alvtegens tur. Henne har jag läst rätt mycket av, till och med använt en av hennes böcker i c-uppsatsen på litt vet, men med den här nya har hon lämnat deckar/thriller-facket. Hon berättade att hon kände sig helt tom på idéer och väldigt trött på våld i alla dess former. Hon hade helt tänkt sluta skriva, men så kom ändå en idé till henne (utlöst av ett tv-program om kvantfysik) och hon har nu skrivit en relationsroman, En sannolik historia, som utspelar sig norr om Sundsvall med en av John Lennons (eller var det Paul McCartneys?) gitarrer i en biroll.
Karin Alvtegens äldre bror dog i en Viggen-olycka samtidigt som hon väntade sitt andra barn. Hon stängde in sina känslor i tre år innan hon pajade ihop totalt, fick panikångest och gick in i en depression. Sen kom skrivandet som en väg ut ur depressionen. Men även hon var rolig i går kväll, allvar blandat med humor.

Och så the grand old man på slutet då: Torgny Lindgren, som också visade sig vara en humorist på en stor botten av allvar. Han läste ur en ABC-bok han gjort tillsammans med sin gode vän Sven Ljungberg, som nyligen dött ”redan vid 94 års ålder”. Och så läste han ur sin nya Minnen, en väldigt fin dialog med sin far som var så nöjd med sin kropp, och så en väldigt dråplig sekvens om när Göran Tunström och Lindgren gått vilse i Paris och frågar en lång man i cape hur de ska hitta till författarkonventet. Men ”litteraturen är Paris, ni är ju redan här” säger fransmannen och pekar ut var Balzac bodde, var de Beauvoir och Sartre brukade mötas, var Zola gick omkring och vem-det-nu-var drack sin absint. Att det kunde skrivas litteratur i ett litet kallt land i norr vägrade han förstå. ”Litteratur kan bara födas i civilisationen, det krävs hundratals år av bildning.” ”Men Strindberg och Lagerlöf, de kommer också från Sverige” pep Tunström. ”Nej, nej, dem känner jag väl till, de skrev förstås på franska” hävdade fransmannen.

Sen fick jag låna två kronor av en kollega för att ha råd med även Karin Alvtegens bok, och sen gick vi och åt på mitt jobb. (Som är med och arrangerar Bokens dag.) Alvtegen och Hamberg med förläggare/redaktörer/bodyguards var med, och det blev en givande och intressant avslutning på kvällen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


I Babel färdas Torgny Lindgren med en reporter i sina gamla hemtrakter utanför Norsjö (uttalas No-schö) i Västerbotten.
Landskapet är välbekant, genom såna skogsmarker har jag åkt så många gånger… Lindgren visar hus och utsikter som har betydelse i hans romaner, dricker vatten ur en källa, puffar på sin pipa, blir bjuden på mat och kaffe.
Och så kommer det. Reportern för ett resonemang och säger något om ”när
din depression gick över…” och Torgny spänner ögonen i honom och säger: ”Vem har sagt att den gått över?”
Och plötsligt tycker jag om Torgny Lindgren igen och undrar varför jag tappat bort honom?
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »