Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Malmö’

Det är Malmö och det är februari och det är grått och kallt. Deprimerade, sorgsna människor, de må vara poliser, hemlösa eller kriminella. En bombman och mördare, som har obehagliga likheter med norske Breivik.
Men framför allt är det Malmö. En sorts dynamisk cancersvulst, pulserande, ständigt i rörelse. Korta stunder av stillhet, lugn, tidigt på morgnarna. Det är ofta mycket tidigt på morgonen hos Kristian Lundberg, sådär vid fyrahugget. Jag känner igen den känslan, jag har haft ett par perioder i mitt liv där jag varit tvungen att stiga upp före fyra på morgnarna, och den känslan och den tiden i en stads rytm liknar ingen annan.
Grindväktaren står på deckarhyllan, men den hade nästan lika gärna kunnat stå på poesihyllan. Eller så kunde Kristian Lundberg ha haft en egen liten gränsöverskridande hylla däremellan. För det är samma språk, samma bilder, samma stämningar som jag känner igen från Yarden och från diktsviterna. Det är egentligen samma sak han skriver om hela tiden. Malmö.
Att vara människa i Malmö. Att misslyckas i Malmö. Att vara lite lycklig ibland i Malmö. Årstider, månader, klockslag i Malmö. Det går inte att föreställa sig Kristian Lundberg utan Malmö. Eller Malmö utan Kristian Lundberg? De borde ställa ut honom på nåt torg, på en bänk bredvid a-lagarna. Där kunde han läsa sina dikter högt för människorna som jäktar förbi, gärna i kalla, blåsiga februari.
Lite tröst.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag har upptäckt att jag gillar poesi. Det känns lite konstigt eftersom jag så länge intalat mig själv hur svårt jag har för poesi, och jag har tyckt att de poeter jag gillat har varit undantagen, men: Nu är det så. Jag gillar poesi. Jag tackar Ord och inga visor för de förlösande orden om att man inte behöver förstå, och även för poesiutmaningen som passar mycket fint in i mitt liv just nu.
Hädanefter ska jag inte hoppa över era inlägg med dikter. Hädanefter ska jag skriva inlägg med dikter (som jag vet att många helst hoppar över, men det kan inte hjälpas).
Igår läste jag Kristian Lundbergs Att kasta sig ned i hjärtat. Det var en enda lång härlig dikt på 48 sidor. Eller så var det många härliga dikter om samma måndag i Malmö i april, när hans son inte kunde sova. Eller så kanske det handlade om hans far, eller om Kristus, eller om hur det är att vara Kristian Lundberg. Jag vet inte. Och jag struntar i att jag inte vet. Jag tyckte om den.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »