Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kim Leine’

profeterne-i-evighedsfjordenDet här är Kim Leines fjärde bok, en stor bred roman som fått flera priser och nominerats till ännu fler, som Nordiska rådets pris 2013. Jag har läst alla hans böcker, och tyckt mycket om dem som handlar om Grönland. Det karga, hårda livet, där inget utrymme finns för fluff och psykologiska resonemang, bara överlevnad. Så när jag fick se ”Profeterna vid Evighetsfjorden” i bokkatalogen så önskade jag mig den.

Men vad jag har fått kämpa! Motståndet har växt varje gång jag ska sätta mig och läsa, handen vill ständigt plocka åt sig något annat ur boktraven. Varför tycker jag inte om Leine nu? Kanske är det för stanken, råttorna och lössen i det sena 1700-talets Köpenhamn, dit den unge norrmannen Morten Falck kommer för att studera teologi. Kanske är det för att Morten Falck är så osympatisk och människorna runt honom så… äckliga. Tragiska. Kärlekshistorierna är sjaskiga, både den med en prostituerad hermafrodit, och den med fina fröken Abelone som Morten Falck drar ner i smutsen innan han grymt överger henne.

Och så den stackars pojken på skeppet över till Grönland, utnyttjad av liderliga sjömän tills han blir fnoskig. Usch, här nånstans vill jag sluta läsa. Istället kämpar jag på. Kanske uppstår magi på Grönland? Men nej. Det klafsar och klibbar; husen ruttnar, maten möglar och köttet är grönt. All denna smuts skymmer sikten för mig och jag förmår inte ta till mig den stora konflikten som handlar om hedendom mot kristendom, självständighet mot kolonialism.

Bäst är historien med grönländska Maria Magdalene och hennes man Habakuk, som startar en egen väckelserörelse och bygger ett helt litet samhälle där de älskar Kristus på sitt eget vis. De blir en nagel i ögat på det danska styret, och en arresteringsorder utfärdas på makarna. Här lyfter boken, språket skimrar, och hade det bara handlat om dem så hade jag varit nöjd. Tyvärr är Kim Leine alltför fort tillbaka hos Morten Falck, som skiter och super, knullar och krafsar löss ur peruken.

Först publicerad i Corren. Om du inte är så känslig för löss och avföring så kan boken köpas här.
Jag har tidgare skrivit om Tunu och Kalak som jag tyckte mycket om.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Bakgrunden: Det blåser upp till kraftig storm på Grönland. Asser bor i ett rivningsfärdigt hus som stormen när som helst kan svepa med sig. Därför har han tagit sin tillflykt till skolan där han arbetar. Asser är helt ensam där.

”I köket skär han sälköttet i mindre bitar som han lägger i en gryta, slänger några nävar grötris ovanpå, tre hackade lökar och rejält med salt. Han fyller på med vatten ur den elektriska vattenkokaren och tänder lågan. Medan grytan kokar ligger han på soffan i lärarrummet och läser. Boken är en dansk roman. Den är bra, eller kanske är han bara på läshumör i dag och tycker att allting är bra. Så är det ofta när ett oväder är på väg.
Då coh då lägger han ifrån sig boken och går ut i köket och tittar till soppan, rör om i grytan och justerar lågan. Köttet sticker upp ur det bubblande vattnet, glänsande av späck. Synen får det att vattnas i munnen på honom. När det är färdigt lyfter han över några köttbitar på ett fat och öser upp buljong i en djup tallrik. Riskornen har öppnat sig och rett soppan så att den är tjock och läcker, pärlande av fett, full med lök och små flagor av levrat blod. Han äter för mycket och blir tvungen att lägga sig ner efteråt. Han läser några kapitel till i boken.
Nu har stormen nått byn på allvar.”

Ur Tunu, av Kim Leine.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Danske Kim Leines debut ”Kalak” drabbade mig med full kraft i magen, en oerhört stark självbiografisk berättelse som jag bar med mig länge. ”Valdemarsdag” som kom därnäst byggde också på Leines egen släkthistoria, men hade större distans och var inte lika kraftfull.
Nu, i ”Tunu”, handlar det återigen om Grönland – och som jag älskar berättelserna från detta karga land, där människorna lever i och med det hårda, vackra, landskapet.

Vädret är viktigt. Det stormar, det blåser, kylan biter sig fast och in i de otäta husen som ständigt riskerar att blåsa omkull eller välta omkull. Varje vinter tar stormarna ett par hus. Och vintrarna är långa.
”Allting är på något vis så verkligt här”, skriver den danska sjuksköterskan Jesper i mejl till sin syster. ”Det är svårt att förklara. När jag väl flyttar hem kommer jag att ha massvis med bra historier med i bagaget.”
Och ”Tunu” är full av historier. I början känns det mest som fristående noveller, om de olika människor som bor i den lilla byn, en av cirka 60 i landet.

Vissa fäster jag mig mer vid: Den hiv-positiva Justine, som spelar fotboll och kort med samma brutalitet.
De två åldriga kusinerna, gammpojkar, som ligger och hostar i kapp säng vid säng nätterna igenom. Dvärgen Eleonora, som hunsas av sin elaka mormor och utnyttjas som piga. Och tolken på sjukstugan, Amalie, förtvivlad över att inte få en helikopter till en akut sjuktransport när hon ringer.

Så småningom flätas berättelserna allt mer ihop, för i en sådan här liten by kan man inte hålla något hemligt. Alla har en relation till varandra, den må vara enkel som att man möts i affären, eller på ”diskuteket” för att dricka öl. Eller så är den mer komplicerad, kanske rent av hatisk.
Ofta är relationerna sexuella, men det finns en märkligt lugn inställning till otroheter. Kvinnorna bestämmer och tar vad de vill ha.

Sjuksköterskan blir ett slags nav, en utböling men som man ändå oftast har förtroende för. Han får plåstra om sår, amputera fingrar, göra gynundersökningar, lyssna på lungor och skriva ut medicin. Om det är arbetstid eller ej spelar ingen roll, Jesper är den som finns där. Under vintern kan han vara skillnaden mellan liv och död. Framåt vårkanten kommer en lång rad av byns kvinnor i alla åldrar som gäster till hans soffa, med sina blessyrer och sin parningslust.

Jesper ställer upp, sen är det inte mer med det. Eller? Han har en hemlighet, en fruktansvärd. Kim Leine berättar återhållsamt, i små stötar och fragment. Stramt och vackert, utan överflöd. Ett språk som passar det grönländska temperamentet.

Publicerad i Corren. Jag har tidigare skrivit om debuten Kalak här.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag försöker gå omvägar runt paketet som kom idag

… för jag har ju allt det här intressanta att läsa och lyssna på.

Read Full Post »

temapappaIdag är det pappor som gäller i tematrion. Jag har letat och letat i bokhyllorna för att hitta vanliga pappor, pappor som inte sviker, pappor som älskar sina barn och lagar mat till dem och lär dem saker om livet. Men jag går bet på det. Skrämmande.

1. The Tender Bar av JR Moehringer. JR:s pappa har stuckit för länge sen. Men han är radiopratare, så lille JR brukar lyssna på hans program och prata tillbaka, berätta om saker som är viktiga i en sjuårig pojkes liv. En av årets bästa böcker, skriver jag här.

2. Kim Leine skriver i sin självbiografiska roman Kalak om en far han sökte upp som tonåring. Stark, drabbande. Jag har skrivit här och du kan läsa ett citat ur boken här.

3:an tänker jag lämna tills jag kommer på nån pappa som inte sviker. De finns i barnlitteraturen: Alfons Åbergs pappa, Ronjas Mattis, Rasmus som hittar sin egen pappa ute på luffen… men jag vill ha en vuxenbok.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Två uppväxtskildringar som jag hade på adlibrislistan men strök för att vänta tills de kom på pocket har nu plötsligt ramlat över mig:
Leka bland vuxna av Sophie Dahl (Roalds barnbarn)
Kalak av Kim Leine, utspelar sig delvis på Grönland.
Tack tack, tur och snälla människor.

Read Full Post »