Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Västerbotten’

kaninDär kaninerna är, där förblir ingenting som det har varit.

Vilken underbar berättare han är, Torgny Lindgren. Jag älskar västerbottniskan — han gick åt Ume — och de stora spörsmålen, de existentiella frågorna, som ställs av de till synes enkla människorna i den mycket lilla byn Kadis. Om rätt och redighet, ordning och kaos.

Jaspar går till Nordingrå för att finna en kvinna, men kommer istället hem med en dräktig kaninhona med en ettrig loppa i pälsen. Loppan biter honom i fingret, snart svullnar bölderna upp och brister, och nästa dag är Jaspar död. Pesten tar nästan alla i den lilla byn. Könik får bygga kista efter kista, så småningom hinner han inte göra sina sirliga sniderier. Döden blir för stor. En man som vandrar in i Kadis berättar att namnet är Den stora sjukdomen.

Tills slut är de bara sex personer kvar. Bera som aldrig fick några tänder, Önde som är oskyldig eller Djävulen, Könik och hans småväxta hustru Eira, Ädla som bär på sin fars barn — hu! —  och Borne som bestigit en kviga. Dessutom en omåttlig galt. Allt har blivit så orätt och fel, det finns ingen ordning längre och människorna vet inte hur och vad de ska göra.

Read Full Post »


Sent omsider håller jag på att omvärdera Stig Larsson. Börjar med att se dokumentären om honom som finns på youtube, och tycker mycket om den. Särskilt när han är uppe i Västerbotten och berättar om sin uppväxt utanför Skellefteå och träffar sina kusiner. Han är mycket skröplig. Käkar massor av mediciner och opereras för hjärtat. En av Stig Larssons mångåriga goda vänner är Horace Engdahl, som också är med på ett hörn i filmen.
Därefter är steget inte långt till SVT-programmet Min Sanning med densamme Horace, som finns på Play ett par veckor till. Han säger flera intressanta saker som jag gärna fått fördjupade, men intervjuaren förmår inte ta vara på dem. Hon är annars bra i politiska program tycker jag, men här funkar den där lite hetsiga stilen dåligt och jag önskar att hon läst fler böcker av Engdahl och trängt djupare in i hans tankevärld, nu blir det onödigt ytligt om folkligt/elit, debattklimatet, och skilsmässan som han ändå inte vill tala om.

De numera klassiska orden om att bo i Berlin/Tyskland; ”ett Sverige för vuxna”, är fortfarande så klockrena och får mig att längta efter just vuxna resonemang och tankar.

Read Full Post »

vinterMor-dotterdrama i Västerbottensmiljö, kan det blir mer lockande än så?
Jag drogs som en magnet till denna bok och blir rikligt belönad med snö & björkar, Umeå flygplats, djur som stannar i flykten när helljuset slås på. Ortsnamn som Sävar, Burträsk, Ånäset. Västerbottensostfabriken. Skog och åter skog. Vidderna och det instängda, mörka.

Helene bor med sin make Adam i en västerbottensgård i inlandet. Hennes mor kommer på ett kort besök. Trots Helenes minutiösa förberedelser (hon övar sig i att baka speciella lavendelskorpor i månader och köper nogsamt utvalda böcker att lägga in i gästrummet), blir hon bara mer och mer överspänd och kan inte slappna av. Modern är till synes nöjd och glad, men hennes böjning på halsen är förstås en provokation direkt riktad mot Helene. Att maken och modern kommer överens och verkar ha utbyte av varandra är ett svek.

Lika sparsmakat och omsorgsfullt precist som Helenes tillvaro är Nasehs språk. Vackert. Njutbart. Men också aningen instängt, jag börjar längta efter något vilt, raggigt, fult. Och då kommer det, i en skepnad jag borde ha sett i förväg men inte gjorde. Intressant!

Den sista delen handlar om Nasehs egen skrivprocess. Jag gillar särskilt hennes Maria-tolkningar. Och en sak till: huvudpersonen Helene läser Patricia Highsmiths noveller. Hon tycker att de är skrämmande, och bra. Jag tycker som sagt detsamma.

Negar Nasehs Under all dennna vinter är nominerad till Borås debutantpris och vem som vinner blir klart på torsdag, om jag har förstått saken rätt. Jag hejar på dig, Negar!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

OBS SPOILERVARNING

Jag kastade mig på avstängningsknappen när Torgny Lindgren började läsa vad som egentligen stod i det där brevet från far, som berättaren burit med sig i åratal och fantiserat ihop som vackert och kärleksfullt. Jag står inte ut. Tänkte lämna tillbaka ljudboken, men har burit den i väskan nu flera dagar i nån sorts vankelmod. Böter får jag också.
Fram till dess var det en njutning att lyssna till Lindgrens sjungande inlands-västerbottniska, det där flöjtande, kärnfulla, tvärsäkra.
Här ett par av illustrationerna som Gustave Doré gjorde.


———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

osaligI en tunn liten bok på 88 sidor finns en rad noveller samlade under titeln Osalig längtan. Den första lurar mig att tro att jag vet hur Anita Salomonsson skriver, eller rättare sagt om vad: Längtan tillbaka till gammal tid på landet. Ni vet, barn som lämnar hembyn och ger sig ut i den lockande staden, men på sin ålders höst blir allt mer nostalgiska och längtar efter något de aldrig kan få tillbaka. Språket är fint, men såna berättelser har jag läst alldeles för många. Kanske är det nåt obligatoriskt för författare uppvuxna i byar?
Men sen kommer en pigg liten dialogbaserad novell som utspelar sig på vintern i en buss mellan Luleå och Sundsvall, och såna har man ju åkt med och hört de mest underliga konversationer, så den novellen gillar jag. Jag tycker också mycket om en novell om en död systers dagböcker, och en isande sak om en kvinna som drar ut på picknick. Så jag gillar Anita Salomonsson när hon befinner sig i nutid, när det är mitt Västerbotten hon beskriver. Nästa gång ska jag prova en av hennes romaner.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »