Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mytserien’

orkanpartytDen var inte alls som jag trodde, Klas Östergrens bidrag till Mytprojektet. Jag hade förväntat mig en mustig skröna, istället får jag en fars tunga sorg i en grå postapokalyptisk regnperiod. Det är Klanen som har makten i en tillvaro som präglas av tristess, och där det högsta nöjet är att lyssna på Orgeln som spelar en ton i taget. Länge. Många har lyssnat ett helt liv utan att nåhonsin få höra en tonhöjning eller – sänkning. Huvudpersonen Hanck Orn har hört flera. Vid ett oerhört tillfälle två på varandra följande, En Stor Sekund. Strax därpå avlades ett barn, och med barnet kom kärleken in i Hanck Orns liv.

Däremot tar det ett par hundra sidor innan Loke kommer in i handlingen, och innan det visar sig att Klanen är asagudarna. De har samlats till sin årliga fyllefest ute i skärgården, och det har varit svinigare än någonsin. Idel uppgörelser, förolämpningar, hemligheter som dras fram ur solkiga vrår och ständigt med Loke i huvudrollen. Loke när han är som absolut värst och vidrigast.
Jag är hyfsat väl förtrogen med de nordiska gudasagorna och nickar igenkännande, men så här långt kommen i läsningen har jag egentligen gett upp själva mytdelen och vill nu bara läsa om far-son-relationen och sorgen. En bok att brottas med, men på sina ställen lysande.

Jag ser att det är över tre år sen jag läste nån bok i Mytserien, aj då. Men projektet verkar ha tacklat av också?
Bra Klas att du kom in i Svenska akademien så jag fick ändan ur med den här. Och grattis, förstås!
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Pullman fångar mig från första sidan. Vilken kraft det finns i de enkla, kända, berättelserna! Men han gör förstås om dem här och där, för detta är Philip Pullmans bidrag till Mytserien.
Det föds två små pojkar den där natten i stallet. En stark och livskraftig, och en lite mer ynklig, som blir sin mors favorit. De får heta Jesus och Kristus.
Jesus är den lidelsefulle, orädd gör han det som faller honom in och drar på sig en del vrede som den vältalige men blyge Kristus ständigt försöker avleda. Kristus skyddar sin bror från bestraffningar, men det tar Jesus för självklart. Det är en ojämlik brödrarelation, där den ene älskar och den andre är ointresserad. Som vuxna är Jesus den som går ut i världen (men kommer hem en gång) och samlar lärjungar omkring sig med sina ord, liknelser och handlingar. Handlingarna är sällan riktiga underverk, men Kristus får i uppdrag av en främling att nedteckna Jesu liv och ord, och i Kristus versioner får det gärna bli lite bättre, kanske nästan riktiga underverk. Tycker främlingen, och så småningom även Kristus.
Den här boken är skriven på det där till synes enkla sättet som förmodligen är väldigt svårt. Men det finns flera bottnar. Kan en organisation, en kyrka, hjälpa människor att leva med Gud, eller är den tvärtom ett hinder? Är sanning viktigt, och vad är sanning? Är sanning och historia motsatser, som främlingen menar och Kristus börjar tro?
Jag läser den här boken med Lena Anderssons torra röst ringandes i bakhuvudet, från hennes sommarprogram för några år sen där hon med stöd av bibelcitat menade att Jesus var psykopat. Flera av de berättelser och liknelser Pullman skriver om är desamma. Kravet på att släppa allt och följa Jesus till exempel, och förnekandet av familjen. Men det finns ju bra saker också, som: ”Må den som är utan synd kasta första stenen”.
Det här blev min tredje bok i Mytserieläsningsprojektet. Tack Fiktiviteter för lånet!
Uppdatering: En utskrift av Lena Anderssons radioprogram finns här. Jag tror att hon och Pullman kunde ha intressanta samtal med varandra.

Uppdatering 2: Pullman står på barrikaderna för en annan sak också, just idag. Bibliotekens överlevnad.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

En märklig grej som händer ganska ofta tycker jag, är när böckerna börjar prata med varandra. Som nu när jag parallelläser Philip Pullmans Den godhjärtade Jesu och Kristus bedragaren och Henrik Bergrens Underbara dagar framför oss.

Dag ett: PP sidan 40–41
Men snart fick Josef höra att det gick rykten i staden om att Jesus var på väg hem, och han befallde att det skulle hållas fest för att fira hans hemkomst. Kristus var i synagogan när han fick höra detta, och han skyndade ut och förebrådde fadern.
”Far, varför ska du hålla fest för Jesus? Jag har alltid varit hemma, jag har aldrig överträtt något av dina bud och ändå har du aldrig hållit fest för mig. Jesus gav sig iväg utan att ord och överlät allt arbete på dig, han bryr sig inte om sin familj eller någon annan än sig själv.”
”Visst, du är alltid hemma”, sa Josef. ”Allt mitt är ditt. Men när den som har varit borta kommer hem då är det rätt och riktigt att fira det med en fest.”

Dag två: HB sidan 69
Att fadern valde att testamentera Ånga till Nils skapade en närmast biblisk situation. Patriarken Sven hade slaktat gödkalven till den förlorade sonens ära och likt dennes försmådde broder kunde Gunnar ha sagt till fadern: ”Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med dina vänner.”

Jag vet att berättelserna ur Bibeln är urmyter, men ändå.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

The Myths is a long-term global publishing project where some of the world’s most respected authors re-tell myths in a manner of their own choosing.
Jag tycker att det är en fantastisk idé, tack Canongate som driver det.
Här tänker jag samla de jag läst.

Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic
Penelopiaden av Margaret Atwood
Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman.

Listan är än så länge blygsam, men den som vill läsa mer om fler kan med fördel klicka sig vidare till Bokmania.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »

Först ska jag säga att jag inte alls kunde myten om Baba Jaga innan jag läste, mer än att jag hade en diffus idé om att hon är nån sorts trollgumma eller kanske en häxa eller ”klok gumma”. God eller ond? Ingen aning. Men jag har läst två böcker av Dubravka Ugresic tidigare, och tyckt om dem, så därför högg jag den här boken och läste den nu som min första i Mytprojektet.
Under läsningen av den första tredjedelen av boken undrar jag hela tiden: Var är myten? För det jag läser är helt enkelt en vuxens dotters bekymmer över sin ganska jobbiga, åldrande morsa. En morsa med städdille men utan kramar, och som börjar bli mer och mer glömsk och tappa orden. Det är bra, framför allt en resa till Bulgarien är riktigt bra skildrad, men det är ju liksom ingen myt. Tycker jag.
Men sen börjar det hända grejer. Tre åldrade kroatiska kvinnor beger sig till ett hälsocenter i Tjeckien, där en amerikansk charlatan till pillertrillare befinner sig med sin vackra mulliga dotter. Här kan man läsa in trolldrycker och mystiska salvor, samma som trollgummorna tillhandahöll fast nu under ”vetenskaplig” täckmantel. Lurendrejeri, för det mesta. Eller?
Den här delen är absurd och dråplig och helt oemotståndlig! Tanterna Pupa, Kukla och Beba provar på olika hälsokurer och upplever äventyr, de träffar en massör med ständigt stånd (en krigsskada från Sarajevo), en av dem råkar ha ihjäl en man medelst golfboll, en annan vinner storkovan på rouletten när hon bara försöker växla in sin enda femhundring. Och överallt ägg ägg ägg! (Dessutom kommer jag aldrig att kunna betrakta en tavla av en kvinna och en papegoja på samma sätt längre.)
Pupa, Kukla och Beba är virriga, knasiga, ibland griniga men oj så ljuvliga kärringar. (Påminner litegrann om knäppskallarna i Carringtons Hörluren men har ändå fötterna någorlunda på jorden. Bakom rollatorn.) En av dem dör med långfingret upp mot resten av världen… och då kommer hemligheter upp i dagen.
Tredje delen är en akademisk brevväxling om Baba Jaga i folkloren. En litteraturvetenskaplig analys av de första två delarna, kan man säga. Med mängder av fotnoter för dem som älskar sånt. Språkliga uttryck, gamla folksagor, symboler och härledningar och massor av information. Intressant! Till exempel hur filmen/filmerna Cat people förvaltar Baba Jaga-temat med kvinnor (i och för sig unga och vackra) som kan förvandla sig till kattdjur.
1942 (observera badkarsfoten! Baba Jaga bor i en stuga på hönsben, själv har hon ett skelettben. Eller järnben. Eller…):

1982 har man bättre effekter. Men huvudpersonen Irena är fortfarande serbiska.

Bokmania har också läst och hon kan sin Baba Jaga.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »