Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Barbro Alving’

bang
En helt lysande bra biografi om Barbro Alving! Tack snälla Beata Arnborg, för att du skriver så lätt&ledigt och strösslar med relevanta&intressanta citat och inte minst fotografier. Det är njutningsläsning från pärm till pärm, och jag får veta det mesta jag vill om Bangs barn- och ungdomstid i intellektuell men lite oförstående familj med begåvad mor som föll i depressioner, som Barbro kanske ärvde benägenheten för. Ätstörningarna. Kroppsföraktet. Supandet. Alla kärlekshistorier! Hur hon fick ihop sin framgång bland både herrar och damer med att hon var så tjock&ful i egna ögon är förstås en gåta.

Ambitionen. Längtan ut. Att vilja vara bäst–mest–störst, den ambition som drev henne ut i ett vansinnesprojekt Jorden runt i hetsigt tempo med lilla Ruffa hemma där Bang kraschade nånstans i Asien och ingen visste var hon var eller ens om hon levde i ett par, tre veckors tid. Då var hon intagen på sjukhus, djupt deprimerad, i… Indien? Indonesien? Jag minns inte.
Men före dess hade hon skrivit de där reportagen man känner till: Spanska inbördeskriget, Berlinolympiaden, kungliga event. Att hon var i Finland upprepade gånger under Andra världskriget kände jag däremot inte till. Inte den misslyckade Amerikaresan heller. Hjärtat slits sönder när jag tänker på hur hon måste ha känt. Bara panik panik ut, och sen inse sitt misstag när hon sitter fast och bara längtar efter Ruffa. Och Loyse. Jag tror det var Loyse då, men de fortsatte att bo ihop även efter att det tagit slut i kärleksrelationen. Mysko sånt där. Tog Loyse hand om Ruffa, undrar jag?

krigkvinnorgudBeata Arnborg skriver om Bang-barn, att uppfostra barnet själv utan att vara gift, och sen om Yrkeskvinnornas hus där det finns en egen bra barnkrubba. Och ja, det är klart att det är en väldig trygghet men vem tog hem Ruffa och skötte om henne på kvällarna medan mamma reste jorden runt? Tydligen var det hembiträdet, får jag veta mest i förbigående. Signe Andersson hette hon visst. Gifte sig sen och lämnade hushållet.

Hon hade alltid sidojobb, med radion och krönikor här och där. Alltid hopplös ekonomi, trots att hon tjänade mycket bra. Men det kostar på att supa, både fysiskt och ekonomiskt.
Periodvis var det lugnare. Ute hos Elin Wägner på Lilla Björka mådde Barbro bra. Andra medlemmar ur Fogelstad-gruppen såg också till henne, läkaren Ada till exempel. Kanske var de en aning besvikna att Bang inte stannade kvar inom Kvinno- och Fredsrörelsen, men Bang var först och främst Reporter. Det var hennes livsluft.
(Plus i kanten för att Arnborg även tar upp när Bang blev lurad av krigsinformatörer och kanske gick vilse i sin rapportering här och där.)

Utöver Ruffa och att vara reporter var det viktigaste i Barbro Alvings liv: Elin Wägner, kampen mot atomvapen, och senare i livet Gud. Bang konverterade till katolicismen.

De senare delarna av boken är mörkare. Barbro Alving fortsätter att ha problem med ekonomin, alkoholen, och hälsan. Hon klarar inte av att skriva den biografi över Elin Wägner som hon planerat för. Materialet fyller ett helt rum men åren bara går och går och ger henne skuldkänslor och ångest. De längre projekten, när det ska skrivas böcker, blir sällan av. Om det inte är samlingar. En bok från sin fängelsevistelse på Långholmen gav hon i alla fall ut. Bang dömdes för att hon som en konsekvens av sin pacifism vägrade civilförsvarstjänst. En mycket uppmärksammad fånge.
Ett av hennes allra mest berömda reportage ges rikligt utrymme i boken, det från Ingemar Johanssons titelmatch mot Floyd Patterson. Bang var motståndare till boxning, men skickades ändå av Vecko-Journalen som hon då jobbade på efter att ha lämnat DN. (DN propagerade hårt för atomvapen.) Reportaget gjorde succé.

Många reportage och resor och människor är historiska: Ungern 1956, Indien, USA, Dag Hammarskjöld, Indira Gandhi, och många många fler. Bangs signum var att vara på plats. Tidigt. Hon behandlades allt mer som en stjärna. Men jag sätter punkt här, och uppmanar alla nyfikna att läsa biografin. Mycket bra.
———————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Det blev en hel del spontanläsning ur hyllorna i stugan vi hyrde i Nordingrå. Maria Lang, som är obegripligt dålig men på något vis charmar ändå, och så min allra första Sigge Stark, som å andra sidan inte alls var så dum. Fin miljöteckning, bra språk, men tunn intrig där klimax var när orden ”min hustru” uttalades. Jaja.

Nu kan jag bocka av Saul BellowNobelpristagarlistan. Han med foten i klaveret är en novellsamling, med en rad själviska bittra gamla män. Den första, titelnovellen, tyckte jag rätt bra om trots att den huvudpersonen kanske var mest osympatisk. En sån där som tvunget måste säga allt han tänker, gärna så kallade skämt, oavsett om han sårar andra människor. Sen tycker han synd om sig själv. Men när jag läste hela boken blev det för mycket gnäll, och väldigt väldigt intellektuellt, med hänvisningar till Kant och Nietzsche och några dussin andra tänkare som jag inte alls känner till. Kanske bör jag läsa en tidig roman av Bellow för att ge honom en chans till.

Carter Dickson är en gammal klassisk deckarförfattare som satsar på kluriga intriger. Den här blev för klurig för mig, jag hängde inte alls med. Men lite kul att återstifta bekantskapen med sir Henry Merrivale, och hans duster med matronan på omslaget var väldigt roliga.

Finaste Bang behöver väl ingen introduktion. Hon är ju så lik sig på omslaget också! Det här är kåserier om när hon och Viran köper ett torp. Underbar språkbehandling och små roliga händelser. Tyvärr är jag inte jätteintresserad av torp, så jag läste inte ut hela.
Den andra med (den snärtiga) titeln Inteckning i livet hade en inledning som jag föll för direkt när jag bläddrade i den. En kvinna, Poker, som grälar med en annan kvinna, MaryLynn, och skjuter henne i hjärtat. När polisen hämtar henne rullas historien upp: om hur den fattiga, intelligenta men inte vackra Bess Poker plockat upp den ännu fattigare, älskliga och bedårande söta inackorderingen MaryLynn, och med hjälp av begåvade kompositören Luke Jordan gjort MaryLynn till stor stjärna. Det är en sån där historia som borde bli film, gärna av Douglas Sirk, tänker jag medan jag läser. Och så börjar jag tycka att jag har sett författarnamnet Vicki Baum på såna där gamla svartvita filmer. Nu när jag kan googla igen ser jag att det faktiskt är så, det har gjorts film på flera av Vicki Baums böcker, och den här heter då A woman’s secret. Mycket bättre titel, men varför de bytt namn på flera av personerna förstår jag inte? Luke kallar nämligen Bess för pokerfejs, det är deras grej.


Det bästa sparade jag till sist, och höll nästan på att missa tillfället att läsa den isländske Nobelpristagaren Halldór K Laxness. Och det hade varit en förlust! Ni vet den där lyckokänslan, när man inser att det här är en Stor Berättare, och bara njuter och låter sig följa med in i ett nytt universum. Sådant var mitt första möte med Laxness. Världens ljus handlar om det lilla sockenhjonet Olafur Karason och hans eländiga liv. Den handlar också om skaldekonsten och världspolitiken och fattigdomen och kärleken och det andliga. Väldigt mycket andligt, en period får jag bita ihop och läsa mellan raderna för att orka med allt gudsprat. Då är det tur att det finns väldigt mycket mellan raderna, framför allt mycket humor och ironi. Han är vass, Laxness, han driver in nålsticken där han tycker att de behövs. Och som sagt, han är rolig. Jag är mycket glad att jag hittade den här boken, och Laxness vill jag definitivt läsa mer av.
(Jag gillar förresten att läsa till frukosten, som synes.)

Read Full Post »