Jag har tillbringat ett antal timmar ömsom i Nåås socken, Dalarne, och ömsom i Jerusalem. I sällskap med Ingmar Ingmarsson, skolmästarns Gertrud, Barbro Svensdotter, Gunhild, Hök Gabriel, Karin Ingmarsdotter, Hellgum, Stark Ingmar, mrs Gordon och alla de andra. Över alltsammans har mästaren Selma Lagerlöf svingat sitt trollspö och fått mig att häpna, skratta, gråta, förfäras och bli riktigt arg.
Jag har läst Jerusalem i och 2 förut, men det var lite annorlunda nu eftersom vi ska besöka staden snart. Därför suger jag åt mig miljöbeskrivningarna mer än vanligt, försöker lägga på minnet. Men mest är det förstås de mänskliga relationerna som griper tag. Hur till synes lätt Lagerlöf beskriver känslolägen, på det där sättet så att perspektivet skiftar mellan människorna och man som läsare tycker att man förstår precis hur den personen har det. Jag älskar hur hon berättar i kringelikrokar, hur det suckas och pustas och människor tystnar och går sidledes innan de äntligen kommer fram med vad de vill ha sagt. Två personer kan gå omkring och älska varandra i ett år utan att nån kommer sig för med att berätta det.
Och så tycker jag väldigt mycket om kärleken som uttrycks för vardagslivet, trakten och arbetet, framför allt i Dalarna. Jag får lust att lära mig plöja!
Bakgrundshistorien om den variant av kristendom som etablerades i den amerikanska kolonin (som i Dalarna kallades Hellgumianer) är sann. Namnen är utbytta, detaljer ändrade, men ja, det fanns en American colony, och den grundades av ett par som mist alla sina barn i ett skreppsbrott. Titeln på detta inlägg är vad verklighetens mrs Gordon, Annas Spafford, telegraferade hem till sin man Horatio. Så fruktansvärt. Bilden är från kolonin.
Från wikipedia: Horatio Spafford died of malaria in 1888, but the community continued to grow. Visiting Chicago in 1894, Anna Spafford made contact with Olaf Henrik Larsson, the leader of the Swedish Evangelical Church. Finding they had much in common, the Swedes from Chicago decided to join Anna on her trip back to Jerusalem. Larsson also exhorted his relations and friends in Nås, Sweden, to go immediately to Jerusalem. As a result, 38 adults and seventeen children sold all their possessions and set off for the Holy Land to join the Colony, arriving there in July 1896.
Selma Lagerlöf besökte makarna Spafford i Jerusalem och som jag minns det från breven i Du lär mig att bli fri var det i sällskap med livskamraten Sofie Elkan. Boken är dedikerad till henne.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Jerusalem,
snowflakes in rain 
[…] och nu 2009) 1908 Rudolf Eucken Tyskland Tyska 1909 Selma Lagerlöf Sverige Svenska Jerusalem (omläsning 2013) 1910 Paul Heyse Tyskland Tyska 1911 Maurice Maeterlinck Belgien Franska 1912 Gerhart Hauptmann […]
Bra påminnelse om att jag måste läsa Jerusalem. Har inte gjort det eftersom jag tyckte så hemskt illa om filmen (90-tal?) men numera minns jag inte vad det var jag ogillade.
Bra att veta, då kan jag undvika filmen. 😉 Kollade rollistan, det var ju flera av de gamla vanliga, ofta duktiga, men jag kan tänka mig att dte blev lite för pretentiöst? Och kanske tungsint?
Lagerlöfs berättarstil är ju allt annat än tungsint, även när det är tungt, om du förstår vad jag menar. Texterna spritter av liv!
Inte tyckte då jag att filmen var så dålig? Fina skådespelare och ja, möjligen blev det tungsint . Fast… jag har inte läst Jerusalem (eftersom den var så kallad tvångslitteratur i gymnasiet och just den träsmaken har jag aldrig lyckats skaka av mig.) Orättvist, säkert, men för mig blev filmen räddningen…..
Precis tvärtom alltså, roligt när det kan bli så också. 🙂
Annars är ju jag för tvångslitteratur, jag tycker att det är alldeles för lite av den varan i skolan.
Kan en replik ur filmen dock: Nästa år i Jerusalem.
(Tror jag.)
[…] Den handlar om Anna Spafford, den verkliga amerikanska som grundade den sekt som Selma Lagerlöf skrivit om i […]
[…] Det är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig. ”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten. Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem. Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat. Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman. Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på. Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem. […]