Henrietta Lacks är en av de mest betydelsefulla människorna som levt på jorden — någonsin. Utan henne hade miljontals människor dött i polio och andra sjukdomar. Ändå visste jag ingenting om henne förrän det förra året började pratas om Rebecca Skloots biografi. Nu finns den på svenska: ”Den odödliga Henrietta Lacks”, och det är hisnande läsning. Det är på samma gång en enskild människas biografi, en biografi över hennes odödliga celler, och en spännande resa när Rebecca Skloot ger sig ut på jakt efter Henrietta Lacks familj och släktingar, för att ta reda på vem hon egentligen var. Det är amerikansk historia, medicinsk historia, och ett försök till värdig upprättelse för de efterlevande.
Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.
George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. ”Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. ”Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.
De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara ”ja” på frågan: ”Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.
Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)
snowflakes in rain 