Äntligen fick jag syn på Stanley Ann

Det tog väldigt lång tid att få nån känsla för Barack Obamas mamma, Stanley Ann Dunham. Janny Scotts A singular woman lider rätt svårt av att inte ha direkta källor, bara ett par brev och några minnesanteckningar som Ann själv skrivit. Och det är där som hon blir synlig: i ett brev till sin goda vän Julia, efter att de blivit osams och Ann inte förstår riktigt vad som hände och vad Julia är arg på. Och i hennes Att göra-lista, där det ingår saker som att gå ner i vikt och gifta om sig. Lite märkligt att det var så viktigt för henne, för annars var det väldigt mycket arbete arbete arbete, och så familjen och vännerna.
Det handlar mycket om människors levnads- och arbetsvillkor i små byar i Indonesien och på Java. Ann var en antropolog och en fältarbetare i själ och hjärta, hon var ute på ideliga resor och var uppenbarligen väldigt bra på att ta folk, lyhörd och omtyckt. Hon fick många vänner, huset var ofta fullt med folk. Och hundar. Hon koncentrerade sig på människors försörjning, smide, batik, och annat. Jag kan se henne där, i sitt hus, med sitt stora skratt och livliga intellekt, i centrum av samtalet.
Men det är egentligen först när hon närmar sig 50-årsåldern, och lämnar sitt älskade Java för att arbeta vid Women’s world bank i New York, som jag riktigt känner för henne. Det måste ha varit mycket svårt att sadla om sådär. Att vara äldst i en grupp av superambitiösa 25-åringar som jobbar 24/7 och ha en ganska bitchig chef som är supereffektiv. Lyhördhet och eftertanke var inte vad som efterfrågades där, och Ann brakade ihop med chefen många gånger. Men många av de unga kvinnorna tyckte om henne. Och hon fick resa till möten NGO:er emellan, inför FN:s stora kvinnokonferens i Beijing 1995, hon ingick i en förhandlingsgrupp med folk som Ellen Johnson Sirleaf och Hillary Rodham Clinton. Om än troligtvis i skymundan.
Ann har hankat sig fram hela sitt liv, kunnat bo och arbeta där hon har velat, men alltid haft ekonomiska bekymmer och aldrig kunnat spara några pengar. Eller aldrig tyckt att det var tillräckligt viktigt. Barack Obama är delvis kritisk, då han anser att Ann använde sina föräldrar som försäkring: när det behövdes fick de rycka in, både ekonomiskt och på andra sätt. Barack Obama bodde ju hos sina morföräldrar, när Ann ansåg att han behövde bättre utbildning än han kunde få i Indonesien.
Å andra sidan blev Ann besviken och sårad, när Barry lyckades så bra i sina advokatstudier och började uppmärksammas i medierna, där han bara talade om sin svarta erfarenhet, och sin kenyanske far som han skrev en hel bok om. Ann omnämndes i ett par meningar bara, som antropolog från Kansas.
Att nå en bättre relation med sin son och sina barnbarn var en stor anledning för Ann att flytta tillbaka till USA. Men det blev inte långvarigt. Hon var sjuk, hade besvärliga blödningar, svullnad och smärta. Hon var livrädd för att få cancer, men det var just vad hon fick. Än en gång blev det mamma Madeleyn, nu änka, som fick ta hand om Ann. Dottern Maya var den som satt vid dödsbädden när Ann drog sitt sista andetag. 52 år gammal.