Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer är en ljuvlig liten pärla! En brevroman — som jag gillar, den där gammeldags lättsamma 40-talsstilen — som jag gillar, och så massor av bok- och läsesnack förstås. Som jag gillar.
Året är 1946. Andra världskriget är slut. Författaren Juliet Ashton får ett brev från Dawsey Adams på Guernsey, en av kanalöarna som varit ockuperad av tyskarna och helt isolerad. Juliet blir nyfiken på Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap, och börjar brevväxla med flera av medlemmarna. Mums, säger jag bara.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Mary Ann Shaffer, böcker
Annonser
Låter som intressant läsning som jag direkt ska kolla upp! Finns potatisskalspaj på riktigt tro?
Fiktionista
Det finns nån sorts recept, eller i alla fall ingredienserna till receptet, nämnt i boken. Jag säger till om jag provar. 🙂
Jag tyckte inte det lät så aptitligt med den pajen, eller någon av de andra rätterna som skapades till litteraturträffarna. Men boken är verkligen ljuvlig och Dawsey är så lätt att bli lite kär i. 🙂 Brevromaner är alltid lite extra lockande dessutom.
Rätt intressant också, att få reda på att Guernsey var ockuperat, vilket jag inte hade en aning. (Inte helt förvånande iofs eftersom jag inte söker upp böcker om andra världskriget)
Härlig läsning! Den här räddade mig ur en längre period av tappat lässug i början av året. Jag är fortfarande helt charmerad av boken, trots att jag läst massor av annat sen dess!
Klotho
Ja, det tyckte jag också var så intressant, en sån där liten skärva av historien som man inte känner till sen förut. Bitvis rejält otäckt också.
Dawsey – Darcy – Dawsey… 🙂
Titti
Jag känner att jag börjar le när jag tänker på den, så jag förstår att den stannar. 🙂
Den blir bara bättre och bättre, boken alltså, knappast pajen. 🙂
Just det, undrar Mary Ann hade en liten crush hon också, med tanke på Dasweys namn. Det är lite tråkigt att det blev hennes enda bok, men ibland är det också rätt skönt att veta att det blir en enda juvel och inga tillägg av simili.
Japp, vet inte om du kommit till beskrivningen av de barn som inte evakuerades, tolvåring med en sjuårings kropp pga matbristen bl a. (Avslöjar inget mer!)
Klotho
Så sorgligt att hon dog, och bara delvis hann uppleva succén. Hon hann nog inte få respons från vanliga läsare, annars hade hon säkert fått en massa brev! Då hade det blivit en riktig bibliotekariesaga.
Jo, jag har läst ut boken, och det är ju hemska och sorgliga delar i den också, men känslan den lämnar efter sig är ändå värme.
Den här boken tyckte jag också mycket om 🙂
Och det är fortfarande jag på min vanliga adress, det verkar som om jag måste deleta hela wordpresskontot för att inte svaret ska komma därifrån.
Lyran
Det är svårt att inte falla för boken. 🙂
Knepigt att inställningen inte släpper, har du lämnat wordpress helt och hållet alltså?
Jag måste läst boken vid helt fel tillfälle. Tyckte inte alls om den och verkar vara helt ensam om det. Läge för omläsning kanske? Inte just nu bara…
Lilla O
Varför läsa om en bok du inte gillade? Det är säkert vi andra som har fel… 🙂 Eller så var del fel läge, som du säger.
Vi är ett gäng tjejer på jobbet som har en bokcirkel och vi turas om att bjuda hem varandra på lite kvällsmat i samband med att aktuell bok ska utvärderas. Senast hade vi läst denna härliga bok och till allas enorma förtjusning bjöd kvällens värdinna på just Potatisskalspaj! Receptet hade hon experimenterat sig fram till efter beskrivningen i boken – och det var faktiskt jättegott! Skivade färska rödbetor i botten, potatismos ovanpå (som anno 2009 var uppiffat med jordärtskocka och palsternacka) och på toppen smörfrästa, saltade potatisskal. Till detta åt vi lufttorkad skinka och en härlig sallad. En solklar succé!!
Griffine
Det låter suveränt! Kanske jag vågar prova den i höst, när rödbetorna är fina?
🙂