Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 7 juli, 2009

Hon var så bra! Intressant och rolig och levande. Långa spindelarmar, långa livliga fingar. Vid ett tillfälle blev hon så rörd att hon började gråta.
Utfrågaren var en norrman, Hans Olav Brenner, som hon tyckte såg så boyish and innocent ut att hon sa saker hon inte tänkt sig. Hon sa flera gånger att hon var generad, att det kändes pinsamt.
Det var mycket prat om dagboken, som Oates började skriva när hon bodde i London och hade hemlängtan. Själv vågar hon inte riktigt läsa den, utfrågaren var många gånger mer påläst. Om att hon inte är elak mot andra i den, så förklarade hon att hon umgås/umgicks med nice people. Till exempel John Updike som hon också brevväxlade med. Tyvärr vill inte änkan att hans brev publiceras, och det tycker Joyce Carol är tråkigt.
Joyce Carol Oates stod sina föräldrar nära. Hon gick i en gammaldags skola, som var ”pretty horrible”, knappt nån värme och med äldre killar som var elaka. ”That’s where I learned everything about life.” Om Darwins principer, och att springa. ”Joyce runs like a deer, let’s chase her!” Hon ville sluta skolan för det var så jobbigt.
Hon talade också mycket om Dödgrävarens dotter, som jag läser just precis nu, så det var jätteintressant. Det är hennes farmors historia, en kvinna vars far försökte skjuta sin fru och sen sköt sig själv. I verkligheten överlevde modern, i boken dör hon. Farmodern återskapade sig själv, ändrade sitt utseende, bytte liv, och därifrån var steget inte långt till att tala om Norma Jean Bakers förvandling till Marilyn Monroe. Från början hade Oates tänkt att Blonde skulle sluta med den scenen, när Baker får sitt nya namn, men sen kunde hon inte sluta skriva. Så det blev till the bitter end, och slutskedet av boken sammanföll med slutskedet av Oates fars liv, så det var en jobbig tid. ”I can never do it again.”
En rubrik i en tidning när en pjäs sattes upp i New York löd: ”Detroit housewife has play in New York City.” Då var hon professor. En annan artikel beskrev henne som ”a shy faculty wife”. Man måste ha humor, konstaterade Joyce Carol. Hon och Margaret Atwood har varit med om sånt.
Och så på slutet kom katten Muffin in, hennes egen katt som kom med i Det var vi som var Mulvaneys. Då berättade hon en rolig episod, men började sen gråta…
UPPDATERING: Mia klagar på att jag inte berättar storyn. Det var så att Mulvaneys ska/skulle filmas i Kanada. Oates får ett samtal för att diskutera castingen. Det enda hon vill veta är vem som ska spela katten Muffin. Två svarta katter, blir svaret, och sen försöker filmkillen komma in på det han tycker är viktigare… men Oates blir helt förfärad: Muffin är ju inte ens svart!
Det hon blir sentimental över är en scen när en man säger till Marianne: ”Muffin isn’t the only one who loves you, you know”.

Och så blev det frågestund. Jag frågade om hon haft fler författare än Peter Robinson i sina skrivarklasser som sen lyckats, och på det blev svaret att hon undervisat Jonathan Safran Foer (brilliant, we loved him, he looked like a high school kid) och en Jodi PycoonJodi Picoult? (enormous bestseller).
I mitt tycke blev det obehagligt när en tjej frågade om hon haft ätstörningar (svar: nej), och sen inte ville ge sig utan kom med två följdfrågor innan hon blev av med mikrofonen.
Ja, det är förstås mer att säga men det får räcka för ikväll.
Jag måste läsa Bellefleur.

Fler om kvällen: En annan sida, Wind up women, Bokstavligt talat, Svenskan, DN, boktoka, textappeal. Finns det fler?

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »