Att läsa LeGuin är ren och skär njutning

I novellen Half past four kommer vuxna dottern Ann hem på besök till sin far Stephen. Stephen har lämnat Anns mor Marie för Ella, som i sin tur har en son med Down’s syndrom, Todd. Ann är gravid (men någon pappa finns inte med i bilden). Så mycket frågor och känslor som finns mellan Ann och Stephen! Jag vill veta mer, mer … men vänta nu? Plötsligt är Ann och Todd syskon på riktigt, och Ella är mor till dem båda, och Stephen har lämnat dem för en annan kvinna… Och sen är Todd plötsligt frisk, och Ann lever med en kvinna, och Stephen med en man, och …
Namnen är desamma, det är Ann och Stephen och Ella och Todd och Marie. Men relationerna mellan dem skiftar, de är vuxna eller unga, och i olika skeden av livet. Ibland är Ann gravid, ibland har hon fött. Ibland har hon fött Todd, som ibland har Downs, ibland inte.
Låter det jobbigt? Det är det inte! Det är underbar läsning och jag älskar det. En hel rad av novellerna är såna jag kommer att bära med mig länge. Som den om flickan som följer sin utvecklingsstörda mamma till abortkliniken – hu vad bra. Och den om staden Ether, Ether/OR heter den.
Detta är alltså inte sf eller fantasy, utan för det mesta någorlunda realistiskt. Realistiskt i en… eh, vid tolkning.

Read Full Post »

En riktigt läbbig Lehane

Gone baby gone är otäck. Till och med med Lehaneska mått. Läs den inte om du har små barn, för man blir så ledsen då.
Huvudstoryn är om lilla fyraåriga Amanda som blir kidnappad från sin värdelösa/elaka morsa. Hennes moster tjatar på Patrick Kenzie och Angie Gennaro att de ska ta sig an fallet. Det blir väldigt slitsamt, framför allt känslomässigt.
Det här är en väldigt bra bok, och jag konstaterar att Dennis Lehanes och min hjärna på nåt vis är i synk. På annat sätt kan jag inte förklara att jag alltid, i varenda bok, fattar hur det hänger ihop långt före Kenzie/Gennaro. Jag brukar inte kunna gissa sånt särskilt ofta, nämligen. Inte i så här intelligenta deckare. Det betyder förstås också att han är en jävel på att placera ut ledtrådar.
Har blivit film också, den törs jag nog inte se. Inte ens fastän Ed Harris är med.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dennis Lehande, Gone baby gone, deckare, barn som far illa

Read Full Post »