Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 juli, 2009

dinadorindaKvällen innan Dinas och Dorindas pappa ska ge sig iväg på en farlig resa blåser det på månen. Det är en farlig vind, säger pappan till sina flickor, för om man gör något styggt så kan vinden blåsa in i hjärtat så att man är stygg hela året.
Dina och Dorinda bestämmer sig för att göra väldigt snälla saker: Hänga upp husets alla klockor i ett träd så det låter vackert, och hjälpa pappa packa genom att rulla ihop hans skjortor och uniformsbyxor till långa korvar som tar mindre plats. De blir djupt sårade när detta uppfattas som styggt, och bestämmer sig för att då kan de lika gärna vara uppsåtligt stygga.
kanguruDe äter upp sig till fyrdubbel storlek och gråter ner sig till tändsticksstorlek innan de förvandlar sig till känguruer med hjälp av fru Häxelins trolldryck och blir tillfångatagna och satta i baron Druvas djurpark. Där löser de mysteriet med de stulna strutsäggen och blir goda vänner med Guldpuman och Silverfalken som de hjälper att rymma.
guldpuman
silverfalken
De engagerar advokaterna Uppman och Nerman och gömmer döda ålar i domarens hus för att få ut sin älskade lärare herr Gido Gitarr ur fängelset. Tillsammans med Guldpuman och Silverfalken följer sedan Dina och Dorinda med herr Gido Gitarr till hans hemland som lider under svårt förtryck, för att rädda sin tillfångatagne pappa.
gidogitarrVärldens bästa högläsningsbok heter Det blåser på månen och är skriven av Eric Linklater. Jag har den stora lyckan att äga ett exemplar från 1954. Det är min mamma som färglagt illustrationerna, och hon fick boken av sin storasyster på tolvårsdagen. Jag läste den själv många gånger, sen minst en gång om året för mina barn när de var mellan kanske åtta och tolv. Tre barn har jag, så det blev många gånger det också. Senaste gången jag läste den högt var när mitt då femtonåriga barn låg på sjukhus. Han var då alltså ”för gammal” men ville ändå höra den.
Och jag gråter varje gång Guldpuman dör. Varje gång.

Uppdatering: Ingrid har samma bilder. Nu med fröken Tjatlund. (Det var Ingrid som fick mig att äntligen skriva.)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Svenskan hade redan i förväg utannonserat att de skulle avslöja vem författaren bakom pseudonymen Bo Balderson var/är. Så idag är det det första jag läser. Problemet är att det inte är ett avslöjande, bara en teori. En fin och fantasieggande teori, som omfattar tvånget att dra in pengar till en rad små barn (fattig konstnär), parat med önskan att hålla sig undan skattemyndigheterna. Skriva för pengarna, skriva för nöjet. Och en person som man känner till: Olle Adolphson. (Wikipedia har redan hunnit lägga till Balderson-uppgiften.)
Ja, jag vet inte. För några år sen skrevs det i Svenskan att det var Ebbe Carlsson, som de själva berättar här.
Jag läste ett par Baldersonböcker för 20 år sen, tyckte att Stadsrådet var lite som en vuxen Karlsson-på-taket. Blev inte särskilt förtjust, men förmådde heller inte uppskatta satiren kring regeringen och såna saker, jag var för ung och okunnig för det.
En sak vet jag: Ju längre tiden går, desto mer ointressant blir det att få veta vem som gömde sig bakom pseudonymen. Har Balderson några läsare längre?
Men läs gärna Understreckaren, som resonerar intressant kring pseudonymer.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »