Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘debut’

ögonbindelnSiri Hustvedts debut, och min följeslagare i juli. Den består av fyra delar som beskriver olika perioder under ett par intensiva år i litteraturstuderande Iris Vegans liv i New York. Hon har väldigt lite pengar, knepiga relationer framför allt med män, och svår huvudvärk. Partiet där migränen spelar huvudrollen är det bästa, tycker jag. Hon läggs in på sjukhus (precis som Siri) men till ingen nytta. Men skildringen av den tomma och plågsamma tillvaron där är väldigt bra, och porträttet av den galna medpatienten är lysande. Det är den tredje delen av boken, efter en mystisk inledning med en man som betalar Iris för att beskriva föremål som ägts av mördad kvinna, och del två som är ett triangeldrama med två otillgängliga män vara den ene fotograferar henne.

Jag hade nästan tänkt nöja mig efter sjukhusskildringen, men Siri är ju ändå Siri och det är ju inte hennes fel att jag har en lässvacka. Så jag tog itu med fjärde delen, den längsta, där Iris mestadels driver omkring utsvulten på gatorna klädd i manskläder och försöker överleva på småpengar. Hon fantiserar om obehagliga saker och tar sig namn efter en liten litterär pojke med sadistiska fantasier, Klaus, och inleder sedan en relation med sin mycket äldre och gifte lärare.

På det hela taget känns det att det är ett förstlingsverk, lite utstuderat med alla dessa speglingar och iscensättanden av jaget och troligen med starka självbiografiska inslag (Iris/Siri) men jag är nöjd med att jag har läst den.

Annonser

Read Full Post »

krien_danielaO så bra detta är.
Jag vet att jag borde känna motstånd, kanske rentav äckel, mot att 16-åriga Maria inleder en passionerad kärlekshistoria med 40-årige suputen Henner, men det hjälps inte. Daniela Krien skriver på ett så självlysande språk och trovärdigt sätt att jag smälter.

Tyskarna har en ju dramatisk samtidshistoria att ösa ur. ”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” utspelar sig sommaren 1990, alltså de sista månaderna innan återföreningen. Platsen är DDR, ett land som ska upphöra att existera. Alla vet att allt kommer att förändras, de vet bara inte hur. Vilka som kommer att klara sig.

I denna ödesmättade tid har Maria flyttat in hos sin pojkvän Johannes på hans familjs bondgård. Där lever tre generationer, minus en farbror som för 30 år sen flydde till väst men som snart väntas hem på besök. Farmor Frieda är nervös och förväntansfull. Alla arbetar hårt och Maria försöker göra sig nyttig även om hon helst bara vill läsa ”Bröderna Karamazov”. Jag älskar hur Daniela Krien låter Karamazov-läsningen glida in som ännu en nivå i berättelsen, hur Maria och hennes älskare diskuterar de olika karaktärerna. Bok i bok.
För Maria inleder alltså en relation med den enstörige Henner i granngården. Hon kämpar med sin lögn, ”den fräna doften av lögn”, och hon skäms fruktansvärt. De smyger sig till hemliga möten då Maria låtsas besöka sin mamma.
Mamman är ett kapitel för sig; övergiven av sin man som vill gifta om sig med en tonårig ryska tvingas hon ändå bo kvar hos svärföräldrarna. Något stöd för sin vilsna dotter är hon inte, och pappan förstås inte heller. Jag förstår precis varför Maria flyttar in i en annan familj – hon vill få vara barn. Och samtidigt bli kvinna. Och helst slippa vara en ”zonengabi”, ”Gabriella från zonen”, som västtyskarna kallade kvinnor från öst.

”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” är fylld av ett kraftfullt bildspråk, mänskliga relationer, östtysk historia och personporträtt som stannar kvar hos mig. Otroligt vad mycket hon rymmer på bara dryga 170 sidor, Daniela Krien. Vårens starkaste debut.

Först publicerad i Corren. Per Holmer har översatt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det var värt besväret att leta rätt på Tana French debutbok Till skogs, och inte börja direkt med tvåan som jag först tänkt göra. Oj, så bra! Storyn är bra, karaktärerna är bra, miljöerna (Irland: en liten by, en arkeologisk utgrävning, ett motorvägsbygge och Dublin) är bra och jag älskar huvudpersonerna: parhästarna Rob och Cassie. De har en Modesty & Willie-relation, fullständigt självklart viktigast för varandra utan att vara ihop, och det faller jag alltid för.

Handlingen är utredningen av ett mord på en tolvårig liten balettdansös, Katharine. På samma ställe, vid samma skog, där Robs eget stora trauma utspelade sig. Som tolvåring var han oskiljaktig från sina vänner Peter och Jamie, ända till den dag då han hittades med blodiga skor och naglarna inborrade i en trädstam, helt katatonisk. Jamie och Peter var oförklarligt försvunna. Ingenting kunde han berätta, ingenting mindes han, lille Adam Ryan som han hette då innan han skapade om sig själv till mordutredare Rob Ryan.
Och nu måste han alltså tillbaka till samma plats.

Jag vill inte skapa ett intryck av att mitt liv förstördes av det som jag var med om i Knocknaree, att jag glidit igenom tjugo års liv som en tragisk skugga med ett förflutet som hemsökte mig och att jag log sorgset mot världen genom en bitterljuv slöja av cigarettrök och minnen. Knocknaree gav mig inte mardrömmar eller impotens eller patologisk rädsla för träd eller några andra godbitar som i en tv-film hade lett till terapi och frälsning och en bättre och öppnare relation med en stödjande men frustrerad fru. Om jag ska vara ärlig kunde det gå flera månader utan att jag tänkte på det. Emellanåt hade någon tidning en artikel om saknade personer och då möttes man av dem, Peter och Jamie, leende på framsidan av söndagsdelen i gryniga fotografier som laddats med varsel genom att man visste vad som hade hänt och genom att de överanvänts, mellan försvunna turister och bortsprungna hemmafruar och de legendariska viskande raderna av försvunna i Irland. Jag kunde titta på artikeln och märka, utan att uppleva att det var jag, att mina händer började skaka och att jag fick svårt att andas, men det var ju en rent kroppslig reflex och varade ändå inte mer än några minuter.

Read Full Post »

När jag befinner mig i ett rum med en mansperson som jag inte känner tittar jag i regel efter det vassaste föremålet, något som kan tillfoga svår skada. Det är klokt av mig. Jag önskar att mina armar var starkare och att jag kunde skrika så högt att ljudet fortplantades som valsång över staden. Detta har ni gjort mot mig, och jag hatar er för det. I regel.
Elin Ruuth funderar över sin nya vardag i Malmö, vetenskapliga fenomen och gamla minnen från skolan i Luleå. Grannen som spelar samma låt varje kväll. Ensamheten. Renars självdestruktivitet. Flickan som ”alla visste” hade spruckit vid analsex. (Har alla skolor en liknande historia? I min mellan-stadieskola var det en flicka som ”alla visste” var med barn. Det kom aldrig nåt barn.)
Jag känner igen känslorna när man flyttar tvärs genom Sverige och måste börja bygga upp en ny identitet där man är. Ingen har samma minnen som du. När ingen känner dig, vem är du då?
Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte hörs när jag börjar gråta.

Det är korta stycken, ibland bara ett par rader per sida, ibland några sidor. De varierar mellan svalt iakttagande, underfundiga ordlekar och intensivt känslosamma. Jag gillar de intensiva mest, det känns som att hon vågar mer där. Lite svartare, och väldigt bra. Jag är glad att jag tycker om den, nu kan jag säga det ärligt till vem som helst.
HÄR bjuder Tidningen VI på de första sidorna.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag har en del väldigt begåvade vänner. Konstnärligt alltså. Som spelar musik, sjunger, dansar, koreograferar, skriver… I yngre dagar var jag alltid så orolig inför större framträdanden, om det skulle gå bra och om jag skulle tycka om det. För tänk om jag inte skulle tycka om det? Då skulle jag måsta hålla mig undan från vännen/vännerna för att slippa frågan om vad jag tyckte, för om jag försökte ljuga så skulle de såklart märka det. Om jag skulle klara av att ljuga ens. Jag är lite Harriet Vane där.
Med åren har det där slappnat av, delvis för att jag vet vad mina vänner går för nuförtiden. Men av nån anledning blev jag helt nervös inför att min unga, nyligen ingifta släkting som jag träffat exakt två gånger skulle debutera med en bok. Elin Ruuth — Fara vill.
Jag tjuvläser recensionen i tidningen jag jobbar på innan den går i tryck, och den är inte positiv. Jävlar. Tänk om hon blir ledsen? Tänk om hon bara får två, tre recensioner och sen den stora tystnaden?
Men se det hade jag inte behövt oroa mig för.
Elin har blivit recenserad i Svenskan, av Nina Björk i DN, i GP, i Tidningen Kulturen, av Nina Lekander i Expressen. Här en intervju (där hon också förklarar ordet ”fara” för er som inte kommer från norr). Och igår när jag slog på tv:n dök Elin Ruuth upp i Kulturnyheterna. Det är jätteroligt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »