Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Daniel Woodrell’


Det tog ett tag att börja andas igen efter att ha sett hyllade Winter’s bone. Och jag vill aldrig se en kvinna med motorsåg igen, okej? Men den var väldigt, väldigt bra.
Eftersom jag visste att den skulle vara tröstlös och kolsvart, och eftersom filmen bygger på en bok av Daniel Woodrell som jag bestämt mig för att aldrig mer läsa en rad av efter det djupt obehagliga slutet i Gryningen kommer aldrig åter, så var det nära att jag struntade i Winter’s bone. Men när en efter en kommer och är lyriska blir man ju ändå nyfiken. Och efter att ha fått nekande svar på frågan ”Blir hon våldtagen?” så kände jag att jag kanske törs ändå.

Så. Det blev en och en halv timme med sjuttonåriga Ree Dolly, som har huvudansvaret för småsyskonen och sin sinnessjuka mamma i ett ruckel till hus i bergen i Missouri. De sover på sofforna, i sina kläder. Kallt är det. Ree lär syskonen att skjuta och flå ekorrar. Och att aldrig be om något som borde ges frivilligt; som hjortköttet grannarna kommer med.
Grannarna är också släktingar, det verkar som halva trakten består av Dollysar som försörjer sig på att tillverka knark och som har sin egen hederskodex: Aldrig tjalla. Just den där klanmentaliteten är jag fascinerad av, det onda och det goda. Mycket ont, lite gott. Men ändå är Ree på något bisarrt sätt stolt över att vara en Dolly. Hon använder blodsbanden för att få sin vilja fram, att hitta sin pappa som satt huset och marken i borgen och sen inte dyker upp till rättegången. Ska familjen bli hemlös nu också?
Det som gör att jag tycker om Ree är att hon kämpar och sliter och — viktigast — hela tiden behåller sin värdighet. Hon påminner starkt om Harley i Tawni O’Dells Avvägar, som jag också tyckte så mycket om. Jag kan inte sluta tänka på henne och filmen och kommer ihåg att jag har En helvetes vinter av Woodrell hemma, som jag letar fram och visst, det är ju Winter’s bone. Så jag tillbringar halva natten med Ree.
Om filmen: Den är snygg också, i sin iskalla brutalitet. Och jag fastnar för en vänskapsrelation, Rees bästa kompis som ställer upp för henne.
Om boken: Där får man veta mer om Rees bästis och deras relation, som har lite lesbiska vibbar. Och så finns det en djupare historisk förklaring till klanmentaliteten, det berättas att släkten är resandefolk och Ree besöker en grotta där hon känner sig i kontakt med förfäderna. Trygg. Om allt går åt helvete så kanske familjen kan bo där?

Jag tycker nog bättre om filmen än om boken. Regissören Debra Granik har gjort ett mycket bra jobb, och Jennifer Lawrence som spelar huvudrollen är suverän. Laura Palmer från Twin Peaks dyker upp i en mindre roll också. Det tog en stund innan jag kände igen henne, kvinnorna i den här filmen hör inte direkt till de vårdade, pyntade. Faktum är att man sällan ser så fula kvinnor på film; härjade, misstänksamma, klädda i samma rutiga skjortor och slitna jeans som männen. Och lika brutala. Brrr! Det blev på nåt sätt ännu värre.

Jenny B på Kulturdelen har också sett.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
————————————-

Read Full Post »

gryningenRakt på sak beskriver Daniel Woodrell trettonårige Morris/Shugs liv genom att en rad händelser. Hur han skickas in till dödsjuka människor för att stjäla knark åt sin mammas kille Red. Hur mamma Glenda och Red och Shug är på utflykt: Red blir aggressiv och Glenda förför honom för att han inte ska slå Shug. Hur Shug en annan gång åker på stryk.
Det är förtvivlat sorgligt; hela Shuggies liv. Han och Glenda bor vid kyrkogården. Red kommer och går, bäst är det när han inte är där. Några vänner verkar Shuggie inte ha. Bara dess påtvingade inbrott efter knark. Och en osunt sexuellt färgad kärlek till sin mamma.
Ända till på slutet gillar jag den här Woodrell än den förra. Jag tycker om Shuggie för det mesta. Jag tycker också om Glenda, som i all sin otillräcklighet ändå älskar honom och försöker skydda honom.
Men slutet gillar jag inte. Hu. Efter allt detta elände behövs inte ett sånt slut. Eller gör det? Nej, jag tycker inte det.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Människor på fel sida av järnvägen

felsidaI Daniel Woodrells Fel sida av järnvägen gör nyinflyttade Sammy inbrott i en fin villa i jakt på droger, men råkar slockna. När han vaknar är han fasttejpad i en stol, och två unga, vackert klädda människor, Jamalee och Jason, förhör honom. Han tror förstås att det är de som bor i villan, men när polissirenerna börjar tjuta springer de lika snabbt som Sammy själv därifrån. Jamalee och Jason bara övar sig på att bete sig som rikt folk. I själva verket bor de på fel sida av järnvägen, den med sjabbiga husvagnar och tröstlösa människoöden. Trailer trash. Folk som inte har nån chans. Men Jamalee har en plan.
Det här är min första Woodrell. Han når inte upp till samma nivå som Tawni O’Dells Avvägar, människorna blir inte tillräckligt tydliga även om Woodrell är väldigt skicklig i att beskriva en person utifrån en enstaka händelse eller ett replikskifte. Påminner en del om Frode Grytten i språket och hårdkoktheten.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

lagspar
Det är: Love och Paradise av Toni Morrison, Last wish av en polsk fantasyförfattare som heter Andrzej Sapkowski som min dotter tipsat om, Tender bar av J R Moehringer som jag läste om hos Caveat Lector, Flight av Sherman Alexie som Kiona tipsat om, Svart nåd och mörker ta min hand av Dennis Lehane, Salman Rushdie Midnattsbarnen som jag inte minns var idén kom ifrån (tips till bokbloggare: skaffa sökfunktion!), Diane Setterfields Den trettonde historien, dito, Visst finns det gudar i Alabama av Joshilyn Jackson, dito, Tawni O’Dells Ivans återkomst, och en dubbelbok(!): Fel sida av järnvägen och Gryningen kommer aldrig åter av Daniel Woodrell efter tips från Bokhore-Helena. (Ja, hon tipsar om en annan bok av Woodrell, men det var själva författarskapet jag blev nyfiken på.)
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »