Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Philip K Dick’

roybattyI’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears…in…rain. Time to die.
Jag har skrivit om hur Rutger fick rollen här.

 

Read Full Post »

slottetEn kontrafaktisk beskrivning av ett delat, djupt rasistiskt USA som förlorade kriget mot Tyskland och Japan. En fjäskig antikvitetshandlare. En eftertänksam japansk affärsman, mr Tagomi. En avskedad judisk förfalskare, Frank, vars fru Juliana stuckit ifrån honom. En ”svensk” som kommer för att möta högt uppsatta japaner, men som inte är den han utger sig för att vara. Mannen som raggar upp Juliana är inte heller den han utger sig för att vara. Precis som det brukar hos Philip K Dick så handlar det om sken och lögn och bedrägerier i lager på lager.
I början känns boken rörig, det är så många människor (jag har inte räknat upp alla) och just när jag fångats av någon så byts perspektivet. Men när jag bestämt mig för att den egentligen handlar om böcker, Gräshoppan släpar sig fram som är kontrafiktion i kontrafiktionen där Mannen i det höga slottet skrivit om en verklighet där det var de allierade som vann kriget, och I Ching, Förvandlingarnas bok som är ett urgammal kinesisk orakel där man kastar röllekastjälkar för att få vägledning i livet, så börjar jag njuta mer av läsningen och det blir riktigt bra. Filosofin är intressantare än människorna. Det är mycket tao, yin/yang, strävan efter harmoni, och i det påminner den en hel del om På andra sidan drömmen. Mannen i det höga slottet är utgiven 1962. I efterordet avslöjas att Dick använde I Ching för att skriva den. Mitt exemplar är översatt av Eva Gabrielsson och gavs ut 1996.

Jag tror alltid att jag har skrivit om den underbara essän i LRB om Dick, hans tvillingssyster som dog, hans galna moster som flyttade in hos dem, hans farsa som försvann och hur hans mamma började knapra piller efter piller för att klara av livet och försörjningen, och hur sen Dick tuggade i sig pillren burkvis. När jag läste den så var det så mycket jag förstod, det här med att verkligheten ständigt skiftar och ofta är obegriplig, att inte kunna lita på nån, en ständig saknad efter att det borde ha funnits en till av mig. Men jag skrev inget på bloggen, tydligen. Dumt.

Mannen i det höga slottet har nyss blivit tv-serie också. Jag vet inte om jag ids se den, det har varit obligatoriska avsnitt på temat ”om nazisterna hade makten” i både Star Trek Voyager och Star Trek Enterprise, inget av dem var bra, och jag är rätt less.

Read Full Post »

Jag ber om ursäkt för den fruktansvärt suddiga bilden på de julklappsböcker jag hämtade från kulturens bord. Men jag ids inte fota en gång till.
jul
Det är Jung Changs Den sista kejsarinnan av Kina som jag velat ha länge, En annan värld av Katherine Webb som jag inte vet något om men som jag hoppas är lite sådär romantisk som Kate Morton när hon är bra, och så gamla sf-favoriten Philip K Dick som man aldrig kan få för många av. Palmer Eldritchs tre stigman.
jul2
I andra omgången blev det Merete Mazzarellas Själens nattsida (om Mary Shelley), Läsarna i ditraktionernas tid för att den råkade handla om en retreat utan dator och telefon när jag bläddrade i den (och det har jag längtat efter i höst) och så George Sands En vinter på Mallorca som är översatt av Kitty Knös. Jag blev så fascinerad av detta namn — är det kanske en pseudonym? — och när jag googlar ser jag att andra undrat samma sak och var hamnar jag om inte hos Jenny Maria som också upplyser om att Kitty Knös översatt Mary Stewarts Grottbergen!
Allting går runt.
Runt.
God jul!

Read Full Post »

bibblofynd
På ett plan är det bedrövligt att biblioteket gallrar ut en fantastisk klassiker som Mörkrets vänstra hand. Och Mannen i det höga slottet räknas väl till Dicks bästa? Men på ett annat plan har jag fyndat två böcker för två kronor styck och därmed gjort en av mitt livs bästa bokaffärer.
Om man ska vara noga så frågade bibliotekarien:
— Kan du tänka dig att betala en femma? (Han hade ont om växel.)
Och så fick det bli.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Ett typiskt tema hos Philip K Dick är när hela tillvaron som huvudpersonen känner den plötsligt vänds ut och in och allt förbyts i fullständig obegriplighet och ofta livsfara. Så är det när Jason Taverner över en natt går från att vara firad tv-profil med miljontals tittare till att vakna upp på ett sunkigt hotellrum utan ID-handlingar. Inte en enda människa känner igen honom eller vet vem han är. Och i det samhälle Jason lever i är bristen på ID-handlingar ett närmast säkert sätt att fastna i en poliskontroll och skickas till arbetsläger. Han tvingas försöka hanka sig fram i samhällets bottenskikt, bland angivare, småfifflare, kriminella. Två saker är till hans fördel; en tjock sedelbunt som hängt med från den förra tillvaron, och det faktum att Jason Taverner är en six, en statlig experimentmänniska, som är osedvanligt charmig och oemotståndlig.
Polischefen Felix Buckman får ögonen på Jason, men det får också Buckmans knarkande syster Alys, och dessa båda incestuösa syskon tar Jasons liv till en ännu värre nivå. På något vis är Alys nyckeln till vad som hänt, medan Felix, den gråtande polismannnen, gärna vill ha Jason till syndabock.
Nu kan det här låta som en mer actionfylld science fiction, och visst, det händer grejer, men Dicks speciella signum är att det alltid finns ett bitema med existentiellt grubbel. (Jämför Do androids dream of electric sheep?/Blade runner, We can remember it for you Wholesale/Total recall.) Och så gärna kärlek och förlust. I den här boken är mitt favoritparti i mitten, en kvinna som heter Ruth Rae har ordet:

Grief cause you to leave yourself. You step outside your narrow little pelt. And you can’t feel grief unless you’ve had love before it — grief is the final outcome of love, because it’s love lost. You do understand; I know you do. But you just don’t want to think about it. It’s the cycle of love completed: to love, to lose, to feel grief, to leave, and then to love again. Jason, grief is awareness that you will have to be alone, and there is nothing beyond that because being alone is the ultimate final destiny of each individual living creature. That’s what death is, the great loneliness.
(… Ruth berättar sen om en dödsupplevelse när hon för första gången rökte braja.)
Grief reunites you with what you’ve lost. It’s a merging; you go with the loved thing or person that’s going away. In some fashion you split with yourself and accompany it, to go part of the way with it om its journey. You follow it as far you can go. I remember one time when I had this dog I loved. (…)

Det känns som att Ruth Rae här är författarens röst, författaren som växte upp som ensam tvilling efter att systern dött ,mycket tidigt. Hans ensamstående mor tog hand om sin scizofrena syster och gamla mamma (om jag inte minns fel) och började knapra tabletter för att orka/stå ut. Philip K Dick blev sen en storkonsument av allehanda narkotiska preparat.

Flow my tears, the policeman said är utgiven 1974, medan Do androids…? kom ut 1968. Ifall man vill fundera över likheterna mellan Jason/Rutger och Felix/Decker så är det den ordningen på dem alltså, men sympatierna ligger lite olika. Kanske.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Denne paranoide man kunde konsten att hitta på romantitlar som lockar. Jag vill ha:
The Man Whose Teeth Were All Exactly Alike
What if Our World is Their Heaven: The Final Conversations
och Flow My Tears, the Policeman Said.

Men jag nöjer mig med den sistnämnda, i denna beställning från SF-bokhandeln:
Briggs, Patricia Fair Game (Alpha & Omega-serien, lite väl mycket romans men ändå charmigt)
Dick, Philip K Flow My Tears, the Policeman Said (Fick lust att läsa lite av honom när jag läste om re-maken på Arnolds gamla rulle Total recall.)
Harris, Charlaine Shakespeare’s Christmas (Lily Bard-serien.)
LeGuin, Ursula K Changing Planes (Novellsamling. Jag har försummat Ursula ett tag nu, sen jag lärde känna Octavia.)

ps, Started early, took my dog av Kate Atkinson som jag skrev om nyligen är också en bra titel.

UPPDATERING: Kulturdelen har sett nyversionen av Total recall och tycker så här. Så nu vill jag också se den.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Philip K Dick är författaren som folk känner bäst till för alla filmer som gjorts på hans böcker. Blade runner, Minority report, Total recall… Ubik är bara den andra boken jag läser av honom, men temana känns igen. Den illusoriska verkligheten, paranoian, den vridna tiden.
I framtiden finns det folk med psiotiska förmågare, tankeläsare och andra. För att skydda sig mot dem finns det blockerare, som ofta jobbar åt säkerhetsföretag. Den luspanke slarvern Joe Chip är en av dem. En dag skickas han och ett gäng andra iväg på uppdrag, men det händer en olycka och en viktig person dör. Eller gör han? Kanske är det alla andra som dött och bara tror att de lever? Och vad är egentligen det där universalmedlet Ubik, vars reklam dyker upp hela tiden?
Föremål förvandlas, tiden går baklänges, och Joe Chip kämpar för att försöka behålla både livhanken och förnuftet. Och även denna bok kan bli film, läser jag här. Philip K Dick skrev en version för film själv, läser jag hos Total Dick-head, kanske använder de sig av den.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det vet jag inte. Men jag vet att boken är helt annorlunda än filmen och det har jag lite svårt att komma tillrätta med, eftersom jag älskar filmen och sett den – jag vet inte hur många gånger. Efter att ha läst ut Do androids… igår ville jag se om den igen men lyckades sen somna i soffan ungefär där Rachael spelar piano och sen vakna alldeles i slutet.
– Har Rutger dött redan?
– Ja, du har sovit.
(Man sover gott till musik av Vangelis.)

I varje fall, boken är bra. Den har fler vändningar, och fler okända androider (andys) som attackerar Deckard. J F Sebastian är inte med, utan istället en man med begåvningshandikapp som bor ensam i ett stort hyreshus dit Pris flyttar in. Roy är mongol. (Hur kom de då ens på idén att casta Rutger Hauer?! Men jag är glad att nån gjorde det.) Deckard köper en svart get. Religionen heter mercerism och alla kollar på tv dygnet runt, värden heter Buster Friendly. Men det blir svårt att diskutera imorgon eftersom jag framför allt är intresserad av hur boken och filmen förhåller sig till varandra, och det är ju inte det som kursen går ut på.

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag blir helt chockad när jag börjar läsa Do androids dream of electric sheep? och det visar sig att Deckard är gift. Dessutom är staden där han bor, ja hela jorden, underbefolkad. Men sen när jag kommer till när han testar Rachel känner jag mig som hemma, dialogen är närmast exakt som i filmen. (Blade runner.)
En grej som jag först nu förstår är det här med djuren, att det finns en helig allians mellan människor och djur, som skiljer androiderna från människorna. Och att det är status att äga ett djur, inte bara för ormtjuserskor.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Igår kväll öppnade jag äntligen bokpaketet som jag hämtade ut tidigare i veckan. Innehållet:

* She´’s come undone – Wally Lamb (fick ett riktigt lovebombar-sms av dottern där hon tackade för sin uppväxt efter att hon läst den, så då blir jag ju nyfiken)
* Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – Sherman Alexie (som en av Johannorna på bokhora skrivit om. Och Corliss i Alexies ”Rödskinn” är min soulmate. 🙂
* Två stycken George P Pelecanos, så nu har jag tre trots att jag aldrig läst honom, bara fått rekommenderad. Deckare, Washington.
* Her smoke rose up forever – James Tiptree jr, som är pseudonym för Alice Bradley Sheldon. Science fiction som jag fick korn på i en lång intressant artikel om Philip K Dick.

* Och så en julklappsbok, som jag hoppas och tror ska glädja en älskad människa. Årets första julklapp därmed inhandlad.

Jag vet inte om jag börjar med någon av de här böckerna idag, men jag har bestämt mig för att dedikera hela den helgen till bara läsning och tv-serier. Det behöver jag efter en intensiv vecka med massor av folk och väldigt lite egentid.

Read Full Post »

Just när jag bestämt mig för att inte förlänga min prenumeration på London Review of Books – tycker att de haft för många ganska tråkiga artiklar som jag ändå inte hinner läsa – så slår de till i nya numret som låg på hallgolvet när jag kom hem från jobbet.

Vad sägs om en lång artikel om fyra romaner av Philip K Dick, inklusive Do androids dream of electric sheep? som blev en av mina absoluta favoritfilmer Blade Runner?

Dagbok från Sydafrika av älsklingen Jenny Diski, tidigare omnämnd här.

Dessutom om McMafia och Marie Antoinettes dotter, det här numret är som gjort för mig.

Read Full Post »