Gillian Flynn: Dark places

Gillian Flynn skriver nånstans i gränslandet mellan Tawni O’Dells trasiga huvudpersoner med eländiga liv och Truman Capotes obönhörliga väg till våldsamma mord i I kallt blod.
Det är Libby Day, den enda överlevande från en massaker på mamman och två systrar på den utfattiga familjegården i Kansas. (Väldigt långt från Dorothys Kansas.) Hon berättar i nutid; om hur hon efter att ha legat på soffan, svårt deprimerad, i 25 år nu måste försöka dra in lite pengar efter att fonden som upprättades för poor little Baby Day sinat. Så Libby tackar ja till att besöka the Kill club, några fanatiker som fascineras av blodiga mord. Mot ersättning.
Väl där upptäcker hon att det finns folk som inte tror att det var hennes bror Ben som mördade sin mamma och sina systrar. Hela Libbys värld ruckas. Kan det ha varit någon annan? Eller är Bens förespråkare bara galna fanatiker som är kära i honom?
Vartannat kapitel utspelar sig den där januaridagen 1985, som slutade i ond bråd död. Den spinkige tonårskillen Ben och den utmattade, snart utblottade, mamman Patty turas om att föra ordet. Jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Ben som är förvirrad, längtansfull, föraktad… eller Patty som älskar sina barn men aldrig kan ge dem det hon skulle vilja ge dem. Patty ser hela tillvaron rasa runt omkring sig och allt hon gör för att försöka rädda sig och de sina går bara åt helvete gång på gång.

Andra som läst: Helena på Fiktiviteter, Helena på Dark places som döpt hela bloggen efter denna bok, Fru E, Bokstävlarna, Bokbabbel. Fler?
Intressant är att flera haft samma problem med att skriva om den. Jag tänkte fega ur och låta bli, faktiskt. Men nu finns det en text här i alla fall, som inte alls gör denna fasansfullt underbara bok rättvisa, så läs de andras också för att få nån uppfattning. Jag vill egentligen säga: LÄS boken! men om man är mörkrädd eller lätt lever sig in i hemska livsöden, så läser man på egen risk.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Gillian Flynn, Dark places