Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

morkertaminhandÄn en gång en väldigt bra Lehane. En våldsam och hemsk historia, som börjar med att Patrick och Angie får i uppdrag att undersöka ett hot mot den unge sonen till en framgångsrik psykiatriker. Det är twistar och turer, och en större brutalitet än i de andra jag läst. Lite till, så hade det varit för mycket. Men nu uppvägs det av insiktsfulla och ömsinta skildringar av barn och kärlek och annat fint. Som den här meningen, när Patrick måste svika ett löfte till fyraåriga Mae.
Det ögonblickliga uttrycket av förvirring och övergivenhet som blänkte till i hennes ögon fick mitt hjärta att slitas itu.

Mae, ja. Och Grace, som Patrick är kär i. Det är kärlekshistorierna och andra delar av Patricks, Angies och Bubbas privatliv som gör att jag blir så irriterad på mig själv att jag började läsa dem i oordning.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Kolla in den här donnan, som var på Jazz- och bluesfestivalen i Linköping i helgen:
Candye Kane.
candyekane
Tyvärr såg hon inte ut så här på den konsert jag var; dels har hon haft cancer och gått ner rejält i vikt, dels var det en mer intim spelning och inte full show. Bara en pianist, en liten skinntorr tant med solbrillor och vinröd basker som såg cool ut. Oj vad bra, och vilket ös! Vi var så glada när vi gick ut därifrån.
Candye Kane sjöng Bessie Smith och andra gamla godingar, och eget material som ”I’m Not Getting Older – I’m Just Getting Better”.
Mycket bra mellansnack också, om hur hon började sjunga country på 80-talet men fick höra att hon var för tjock och att hon klädde sig som Cyndi Lauper. Candye Kane var nån sorts punkare som ung. Hon har även varit snattare (upplärd av sin mamma vid nio års ålder), tonårsmamma, gängmedlem och i porrbranschen. Med den bakgrunden ska man så klart sjunga blues, och det är just vad hon gör – med ett härligt tryck!
Bilden är även omslag på en skiva jag köpte: Whole Lotta Love.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Bokhora frågar efter den senaste:

Utlästa boken: En doft av apelsin av Joanne Harris.
Påbörjade boken: Gentlemen of the Road av Michael Chabon och Mörker, ta minhand av Dennis Lehane.
Höjdaren: Ivans återkomst av Tawni O’Dell.
Besvikelsen: Skuld av Iain Banks.
Lånade bibloboken: Herregud, det är flera år sen. Skandal. Den senaste jag minns är Dubravka Ugresics Den ovillkorliga kapitulationens museum som jag ångrar att jag inte köpte. Uppdatering: Ingrid skriver bra om den här.
Inköpta boken: De här finisarna:Sittenfeld, Hustvedt, Mina, Dick and Harris.
Bokcravingen: Ingen craving men jag är väldigt nyfiken på Pauline Woolf.
Lästa meningen: ”Vilken härlig figur”, sade Oscar. ”Vilken underbar och fantastisk människa.” (Han menar det inte.)

Read Full Post »

temanobelpris
Lyran drar igång sin Tematrio idag – det är hennes bild här bredvid – och frågar: Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset? Det blir problem för mig på en gång, eftersom jag gärna läser ett helt författarskap när jag väl upptäckt att jag tycker om det, och därför har jag svårt att plocka ut en enda bok. Författarna är dock givna:

Doris Lessing
09/08/97_16.29_09/14 bks KERMOÄlskade Doris, kloka Doris, oroande Doris som följt mig i så många år och betytt olika saker i olika skeenden av mitt liv. De böcker jag återvänder till är Martha Quest-serien, Våldets barn, om en kvinnas liv från uppväxten i Sydrhodesia till medelåldern och drygt det i ett stort hus i London. Samma skeden behandlas i Lessings självbiografier, men jag väljer till sist The Sweetest Dream/ Ljuvaste dröm, som är del tre av självbiografierna men i fiktiv form (för att inte lämna ut människor som är i livet). The Sweetest Dream gjorde att jag förstod saker jag inte förstått förut, även om mitt eget liv, och kunde sätta in dem i sammanhang. Prisons we choose to live inside är en liten essäsamling som belyser samma saker, en bok som pratar med de andra böckerna, men jag får väl hålla mig till Lyrans premisser och inte låtsas om att jag gärna tagit med En överlevandes minnen här också…

Selma Lagerlöf
Hon har funnits i mitt liv jämt, tack vare mormor. Jag väljer Kejsarn av Portugallien, om en fars kärlek till sin dotter.
Bilden föreställer de röda skinnbanden jag ärvt och den lilla tavlan föreställer kyrkan i Arvidsjaur.
selmaskinn

Toni Morrison
toni_morrisonKolla gärna på fler bilder av denna kvinna. Vilket ansikte! Det går nästan inte att sluta titta på henne. När hon fick Nobelpriset skrek jag rakt ut. (För första gången, den andra gången kan ni ju gissa. 🙂 ) Toni Morrison har en ganska sparsam produktion, och jag tappade bort henne i några år för att sen plocka upp henne igen i år, med Love. Jag väljer ändå Älskade/Beloved som den mest betydelsefulla boken. Den grep mig djupt och jag längtar efter att läsa om den.

Bubblare: Gabriel García Márquez – Krönika om ett förebådat dödsfall, Hundra år av ensamhet.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Såna här fina saker kan man handla på bokcafé Pilgatan i Umeå:
pil1

pil2

Och innanför ligger bok- och skivhandeln Mingus där det ser ut så här:
mingus1

och så här:
mingus2

Jag ville inte störa allt folk som var där med att ta kort från själva cafédelen, och sen lyckades jag aldrig gå förbi i dagsljus för att ta kort utifrån. Men fint är det, väl värt ett besök.

Skåne ska också få ett nytt bokkafé. Bokbloggaren Sapere aude har sagt upp sig och flyttat för att starta bokkafé. Det ska bli spännande att följa här, och jag hoppas att det går bra för henne.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

apelsinMirabelle Dartigen är en hård och sluten människa. Hon är elak och sträng med sina tre barn Cassis, Reinette och Framboise, och hennes enda utlopp för sensualism är i matlagningen, en fantastisk sinnlig matlagning. Dessutom lider Mme Dartigen av fruktansvärda migränanfall som alltid föregås av en inbillad doft av apelsiner.
Detta lär sig den yngsta dottern Framboise att utnyttja. Det är ett krig som utkämpas mellan Framboise och hennes mor. Och Frankrike är ockuperat av tyskarna.
Boken handlar om tiden då, när Framboise var nio år, och nu när hon som änka flyttat tillbaka till sitt barndomshem och med hjälp av moderns receptbok lagar mat och försöker förstå sitt förflutna. Barnet som börjar skvallra rätt oskyldigt om sina grannar för den snälle tyske soldaten som är den ende som ser henne. De äldre syskonen får serietidningar och läppstift för sin information, Framboise får ett fiskespö som ska hjäpa henne att fånga den legendariska och farliga gäddan Gammelmor.
Boken är välskriven och innehåller mitt favorittema mor-dotter-relationen, men ändå griper den inte riktigt tag. Jag tror att det kan bero på att läsningen varit splittrad, jag tror att jag levt mig in mer om jag fått läsa i större tidsjok. Men slutet är riktigt spännande.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Kulturhuset tappar besökare, skriver DN. Jag blir förvånad, eftersom det alltid är massor av folk där när jag är där. Gubbarna som spelar schack, mammorna med sina barnvagnar, alla andra som vandrar omkring.
I år har jag sett Loretta Lux-utställningen med de märkliga allvarliga barnen, i höstas såg jag Nan Goldin-utställningen (som var fantastisk, jag vet inte varför jag inte bloggade om den. Nån sorts hang up på temat ”jag kan ju inte konst” antagligen.)
Plus författarkvällar, som med Roberto Saviano.
Spelar det nån roll att Kulturhuset tappar besökare, om de samtidigt får in mer pengar och kan ta dit intressantare konstnärer, författare och andra spännande kulturutövare? Är det viktigast att ha höga besökssiffror? Jag är inte så säker på det. Jag tycker att Kulturhusets program känns mer lockande och angeläget numera jämför med för några år sen.
Chefen Eric Sjöström bloggar förresten.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

inkop

På den förföriska Lila shopen hittar jag Sittenfelds American Wife, Hustvedts The Sorrows of an American, senaste Denise Mina och en Sookie Stackhouse. Fick min tionde stämpel på kortet, och började på nästa. Mina blev gratisboken.
Philip K Dicks Ubik hittade jag på Mingus på Pilgatan i Umeå.

Read Full Post »

dawitDet är mäktigt att kolla Svenskan och DN och Expressen och Aftonbladet och ÖVERALLT mötas av Dawit Isaaks ansikte! Det ansikte som suttit på Expressens kultursida i evigheter, och en uppräkning av antalet dagar han suttit fängslad. Idag är det ofattbara 2742 dagar. Sen september 2001. Dyrt pris för att tro på demokrati.
Är det möjligt att detta kan leda nån vart? Kanske kanske hoppas hoppas. Jag blir så rädd att han ska hinna dö, för ett par månader sen fördes han till ett sjukhus dit bara de verkligt sjuka hamnar. Men man måste hoppas.
I Dn finns en fin bakgrundsartikel om Dawit. Han var poet och dramatiker också, utöver journalist.
Men som sagt, Expressen är de som ska hedras för att de drivit Isaaks sak längst. Journalistförbundet har också kämpat och det finns en sida där artiklar samlas: dawit.se
Mymlan har också skrivit. Och många andra förstås.
Bilden på Dawit Isaak är tagen av Kalle Ahlsén. Den är gratis för dem som stödjer kampanjen för Dawits frigivning. Namnlistor att skriva på finns på alla de fyra stora tidningarna.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

valja
Striden är hård. Känner jag mig intellektuell eller behöver jag få skratta?
——
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

renalandetDen här boken hade jag tänkt läsa innan vi for till Japan i höstas, men jag hann inte. Det blev nu istället.
På många sätt är det en uppföljare till James Clavells Shogun. Alan Spence beskriver också en britt (skotte) och hans öden i Japan, fast långt senare under 1800-talet. Det rena landet är alltså baserat på en historisk person, Thomas Glover, som skapade sig en förmögenhet genom att handla med te, opium, vapen… och som kom att spela en roll i de politiska intrigerna. Både mellan britter och fransmän, och mellan kejsaren och Shogun, där han tog parti mot Shogun. Jag tycker det är intressant bland annat hur han förändrade teproduktionen, organiserade torkningen i stor skala. En annan västerlänning kommenterar att arbetsplatsen är helvetisk i sin extrema värme, men Glover tycker att: ”vadå, de får ju jobb”. Det är kolonialistiskt så det räcker, även om Glover är motståndare till engelsmännens våld mot Japans befolkning. Han är även den som smugglar ut de första fem japanerna, Chōshū Five till England. Spännande!
Glover tar det första lokomotivet till Japan, och låter bygga ett av de första kejserliga stridsfartygen i Aberdeen för att sen frakta det till Japan bit för bit. Han anlägger en kolgruva och blir rådgivare åt Tre diamanter, Mitsubishi. En otroligt energisk man, som hann med att få ett antal barn med olika kvinnor också. En son befann sig i Nagasaki när atombomben släpptes, det är så hela boken börjar. Och den slutar mycket vackert med en helt annan röst.

Det roligaste är att vid ett tillfälle reser Glover till den lilla staden Kamakura. ”Kamakura, vänta nu här”, tänker jag, ”var det inte där som…?” Jodå, sen kommer det:
De red ut ur staden, upp mot kullarna, och stannade vid ingången till ett tempel där de band sina hästar. Matsuo gick först in, genom ett portvalv, stannade och böjde huvudet. Framför dem på en gård stod en massiv staty av Buddha, nästan femton meter hög, gjuten i brons.
Den stora Buddhan har vi också sett, känt den vördnaden när man står helt liten nedanför. Nästan 150 år senare.
cimg0287

Read Full Post »

Läs inte om du vill se men ännu inte hunnit se det avslutande dubbelavsnittet. Kolla istället in detta:
Via opassande får jag veta att presidenten och amiralen varit i FN – japp, det är sant – och talat om mänskliga rättigheter.
Inte illa för en sci fi-serie! Läs mer hos en som var där.
Om sista programmet:
Äntligen såg vi det. Och givetvis uppfattar vi det olika. Sambon tror att Starbuck dog, jag tror att hon är en sorts ängel. Yngste sonen tror på ängelteorin, och att hennes pappa var Daniel.
Det var väldigt bra i alla fall med både en stor slutstrid med pang-pang och en rejäl dos religion och filosofi. Vilka är vi? Vart är vi på väg? Varför? Kan vi leva tillsammans?
Och så gillar jag det som händer när The Five ska skicka över sin resurrection-data… för mig är det så logiskt och trovärdigt att de först resonerar sig fram till ett rationellt beslut och sen träder den mänskliga/cylonska faktorn – den här gången var det Chief – in med alla sina starka känslor. Precis vad Battlestar Galactica handlat om hela tiden.
Presidentens slutord var så fina: i dödens minut gläds hon åt livet. Så talande att Baltar ser ut som en hallick i sin änglaversion, och visst är det väl Island som Chief flyttar till?
Och glöm nu inte att kolla hur amiralen får alla att falla in i ”So say we all!” här ovan.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag är säkert inte den enda som hittat ett mej från adlibris och Eva Bonniers klassikerklubb i boxen. Och jag är bergsäker på att hon läst om Ett hem utan böckers Klassiska kvinnor-utmaning. Första boken ut är nämligen Anne Brontës Agnes Grey, alltså precis den bok vi ska läsa nu, och som jag hade lite besvär att få tag i. Smart tänkt, Eva! (Eller kanske mer troligt, någon som är anställd hos Eva.)
De här klassiska kvinnorna ska vi läsa:
Mars-april: Anne Brontë – Agnes Grey (1847)
Maj-juni: Elizabeth Gaskell – Cranford (1853)
Juli-augusti: Fredrika Bremer – Hertha (1856)
September-oktober: George Eliot – Middlemarch (1871-72)
November-december: Victoria Benedictsson – Pengar (1885)
I januari-februari läste vi Emilie Flygare-Carlén – Rosen på Tistelön (1842), som jag tyckte först så här och sen så här om.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

flygadrakeSent omsider läser jag Khaled Hosseinis uppväxtskildring från Afganistan, om de två små pojkarna Amir och Hassan som växer upp tillsammans. Båda är moderlösa. Amirs första ord är ”Baba” (pappa), Hassans första ord är ”Amir”. Och redan där slås tonen och tragiken an.
Amir är bortkommen och räddhågsen, för att inte säga feg, och söker ständigt sin modige, bullrige, sociale fars kärlek och bekräftelse. Lojale och älskansvärde Hassan jobbar, precis som sin far, åt Baba och bor i den lilla grindstugan. De är hazarer, ett illa sett folkslag som talibanerna senare utsatte för etnisk rensning.
Boken handlar om Det stora sveket, och hur man ska orka leva vidare med sig själv när man begått det. Det handlar om längtan efter kärlek och vänskap, och så förstås de dramatiska händelserna som landet Afganistan genomlider. Det är vackert och gripande och sorgligt och sant, och som sagt, jag gråter flera gånger. (Publikt dessutom.) Visst kan man ha invändningar, som att Hassan beskrivs som så oerhört god, och att den gamla ärkefienden från pojkåren dyker upp igen som taliban. Fast å andra sidan: om man är en fullfjädrad sadist måste ju talibanerna ha varit precis rätt val för att få utlopp för det.
Bra bok, jag är glad att jag läste den till sist.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

I november-numret av RES som jag läser hos frissan beskriver Ian Rankin Edinburgh, och hur man kan gå olika stadsvandringar som börjar på The Oxford Bar eller The Royal Oak och går i kriminalkommissarie John Rebus fiktiva fotspår. Det låter ju väldigt lockande, måste jag säga. Dessutom brukar J K Rowling sitta på ett café.
Sen berättar han att han skrivit in folk som betalar för sig i sina böcker: en rysk föredragshållare som heter som en tvåårig flicka (antar att hennes föräldrar betalat) och en barägare i Edinburgh. Rankin säger att han ger bort de pengarna till välgörenhet – men det intressanta frågan är ju: vad kostar det att bli en biperson i en Rebus-bok? Jag utgår från att det blir minst en till, med John Rebus som lägger sig i saker och ting trots sin pensionering. Jag vill vara en servitris på en pub som sett saker och känner mycket skumt folk. Jag ska vara bedagad och lite för glad i flaskan, cynisk och tuff men med ett hjärta av guld innanför min yppiga byst.
How much, Ian?

En annan fråga är hur jag missat Pauline Wolff? Verkar vara nåt jag vill kolla upp, inte den vanliga svenska grå vardagsproblematiken utan idel kvinnliga äventyrerskor.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »