Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 februari, 2009

När jag läste Åsa Larssons senaste var det en grej jag retade mig på: den dödas röst. Efter ett tag vande jag mig, och tyckte inte det var så störande längre. Sen i efterordet skriver Larsson att hon alltid gör så, och då blir jag så förvånad. Det har jag helt förträngt trots att jag läst alla hennes böcker och gillat dem. (Mitt minne är underbart på det sättet: sånt jag inte gillar glömmer jag ofta bort. )
Sen kommer jag förstås på ett par undantag från Inte-gilla-döda-röster-regeln, som Alice Sebolds Flickan från ovan där hela grejen är att det är den mördade flickan som berättar historien, och Majgull Axelssons Aprilhäxan – där det är den nästan-döda systern som flyger omkring. Och i Toni Morrisons Love. Alla tre är underbara böcker som jag tycker mycket om. Alltså tycker jag visst om när de döda talar. Varför tror jag då att jag inte gör det? Är det specialregler som gäller för deckare? Troligen har jag extrema krav på logik och realism när det gäller just deckare, som jag helt släpper när det handlar om annan litteratur. Då blir jag istället oftast uttråkad av realism, i varje fall så kallad vardagsrealism. (Vems vardag? Inte min.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

vredeupphorFjärde boken från Åsa Larsson är som vanligt välkomponerad, välskriven och spännande.
Rebecka är bofast i Kiruna nu, och har funnit sig till rätta efter sin kris. Hon jobbar hårt som kammaråklagare och käkar middag hos Sivving då och då. Stekt palt! Åh, jag minns inte när jag åt stekt palt senast… Sivving bor kvar i källaren och går runt i sina yllesockor.
Så hittas kroppen efter en tonårsflicka i en isvak i en älv. Hennes pojkvän är fortfarande försvunnen. De var ute och dök efter ett flygplansvrak från krigsåren, då tyskarna fanns i Luleå. Det finns folk som inte vill att vraket ska hittas och att saker som hände 1943 ska komma fram. Otäckt folk.
Det är så härligt att läsa om den norrbottniska miljön, det känns så hemtamt med kökssofforna och kaffepannorna och snön och isen och skotrar och älvar. Jag har varit mycket i Norrbotten men inte så högt upp som i Kiruna och i Vittangi. Jag känner igen mig ändå. Hur folk är. Både de bra och de dåliga.
Och språket! Ord som jag hör alldeles för sällan och kanske själv slutat säga (?) ”Tvärsomnar” och ”har vart”, Johannes som är ”så jävulens ensammen jämt”. Och ett par gånger blir det blida, vet ni vad blida är? Kommer av blidväder. Det är skönt förstås, men snön blir väldigt tung och sen om det fryser på igen blir det ännu besvärligare.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »