Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 januari, 2009

livingdeadAh! Bleka vampyrer i soliga södern, ångande av blodtörst och lusta – det är helt enkelt oemotståndligt.
Sookie Stackhouse fortsätter sina äventyr med Vampire Bill, som börjar där första säsongen av True Blood slutar. Så nu vet jag alltså vem som är död. Men eftersom tv-serien är så pass annorlunda, och eftersom det ändå inte hade varit möjligt att vänta längre, så gör det inget. I Living dead in Dallas blir Sookie ”utlånad” till en vampyrklan i Dallas för att lyssna av folk som kan tänkas veta något om en försvunnen vampyr. Det visar sig vara värre än så, han är kidnappad av The Fellowship of the Sun, som med Guds hjälp vill utplåna vampyrerna.
Jag märker att jag uppskattar humorn i böckerna mer och mer. Charlaine Harris skriver med lätt hand (eller lyckas få det att se så ut). Spännande är det också förstås, och så där lite småfånigt sexigt så att man ler åt det. Dessutom fler shapeshifters, och en helt ny sorts supe (supernatural creature).
(Och ännu ett Eggs Benedict-skämt!)
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

labyrintenAlice Tanner hjälper en vän vid arkeologiska utgrävningar i Franrike och hittar en grotta med två skelett, en mystisk ring, och en labyrint. Samtidigt, fast år 1209, lever Alais i oroliga tider när inkvisitionen jagar kättare och hennes far visar sig ha märkliga hemligheter med koppling till den heliga graalen. Både Alice och Alais dras med i en farlig händelseutveckling där de får slåss för sina egna och sina närmastes liv.
Det här är en historisk roman med fantasyinslag. Kate Mosse skriver väldigt detaljerat, fördjupar sig i småsaker vid sidan av och beskriver alltid vad personerna har på sig. Men efter ett tag vänjer jag mig vid det, och tycker att det är helt okej. Hela boken är helt okej. Spännande på det där sättet att man kan se att sveken ska komma, stölderna, anfallen. Och jag har inget emot att läsa om en ung oförvägen kvinna med lika delar naivitet och mod som hjältinna då och då. Eller två, som Alice och Alais. Av dem gillar jag Alais del av historien bäst.
Jag hörde Kate Mosse i ett radioprogram och tyckte att hon verkade så sympatisk när hon talade om Berättelsens betydelse, att det viktigaste för en författare är att vilja berätta något. Intressant är också att hon bloggat under hela Labyrintens tillblivelse, och kommunicerat med läsare och andra.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »