Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 januari, 2009

walkerAngelica på The Suit Ling Library har skrivit flera gånger om Black White and Jewish av Rebecca Walker, men inte förrän nu slår det mig: Det är ju Alice Walkers dotter!
Alice Walker med Purpurfärgen: om Celie, den fula dottern som föder två av sin pappas barn medan den söta systern Nettie skickas iväg. Systrarnas kärlek mattas aldrig under åren, de skriver och skriver till varandra men den elake fan till far gömmer Netties brev så att Celie aldrig får dem. Underbar bok! Och den slutar bra, med Celie som växer och reser sig ur underläget, så har ni inte läst den – gör det. (Film också, med Whoopi Goldberg. Lätt sentimental, men sevärd ändå.)
Alice Walker har också gett ut en annan fantastisk bok: In search of our mothers gardens, som är essäer och föredrag om att hitta sina förebilder som skrivande svart kvinna. Jag köpte dem plus tre till; In Love and trouble, You can’t keep a good woman down, och Meridian i en bokhandel i London i mitten på 1980-talet. Det var en väldigt intensiv Walker-period för mig. Förlaget som gav ut dem hette Women’s Press, och hade ett strykjärn som logga. I love it.
Ett tiotal år senare skrev Alice Walker om en kvinna som i en sorts tillbaka-till-rötterna-i-Afrika-eufori bestämde sig för att genomgå en könsstympning. Den var ruggig.
Och nu alltså Rebecca Walker. Har hon ärvt sin mammas talang så måste hon vara bra.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

selmaHäromdagen visades en tv-dokumentär om Selma Lagerlöf som jag tyckte var jättebra. Den hade fokus på hennes yrkesliv, med inklipp från intervjuer och filmklipp från många av de filmatiseringar som gjorts på hennes verk. Birgitta Holm kommenterade, och Jenny Bergenmar som jag inte känner till sen tidigare. Det var så fint att se Selma halta omkring på journalfilmerna, och vara bussig och ställa upp för skolklasser på besök fast hon egentligen bara ville skriva-skriva-skriva.
Sen idag såg jag första delen av Selma, juldramat med Helena Bergström i huvudrollen och Alexandra Rapaport som Sophie Elkan. Här var Selma mer människa än författarinna, kärlekstörstande och svartsjuk och stoisk om vartannat. Handlingen utspelar sig under en Italienresa, där de träffar Marie Krøyer och Carl Larsson som vill måla Selmas porträtt (som blev så här och så här till slut). Det var också en bihistoria med en familj där pappan är mycket obehaglig, men jag vet inte vilka de är. Sen mister Selma oskulden med en italienska.
Skådespelarna gör bra ifrån sig, förutom att Bergström glömmer bort att halta ordentligt.
selmabrev
Jag plockar fram Du lär mig att bli fri, Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan (i urval av Ying Toijer – Nilsson) för att se vad i historien som går att verifiera, men det är inte mycket. Elkans relation med monsieur S, men ingenting om de andra. Efter resan skriver Selma till Sophie:
Det kommer frammyllrande inom mig nu, då jag är hemma allt som varit, smått och stort, det är en rikedom, som vi insamlat sak för sak och inte utan möda, men när jag nu har den gör den mig lycklig och utomordentligt tacksam. Så är jag ju ock så lycklig öfver dig, glad åt att tycka om dig, glad åt att ha fått lefva så mycket med dig.
Sen diskuterar de om vem som ska få använda vilka upplevelser från resan till sina respektive böcker.
Men ta inte Paterno, då mördar jag dig. Du får ta hela Sicilien (…) till och med folket i Girgenti, men ej södra Etnasluttningen. Jag bor där för länge sedan och kan ej rubba mig.
På bilden ser ni ett brev från Selma, observera att hon skrev på tvärsan också för att spara på papper!

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »