Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

225px-ursulaleguin01Via Du är vad du läser ser jag att Ursula K Le Guin är nominerad till en Nebula Award för sin Powers. Först blir jag förvånad, för jag har läst den och det känns som länge sen, men när jag kollar här så verkar de ha tagit med fler böcker från 2007. Kanske gavs det inte ut tillräckligt många bra sf-romaner förra året? Nebula-priset brukar vara en säker kvalitetsstämpel, så det är bra att de är hårda i så fall. (Eller tänker jag på Hugo Award? Nej, det är Nebula.)
Av förra årets vinnare har jag läst The Yiddish Policeman’s Union av Michael Chabon (fast jag tycker inte riktigt den är sf), Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling och sett filmen Pan’s Labyrinth av Guillermo del Toro. Alla tre mycket bra. ( Jag vill se Barnhemmet också, som jag misstänker fick oförtjänt dålig kritik, och sen ska del Toro ju göra Bag of Bones/Benrangel.)
I varje fall så har min kära Ursula högar av priser hemma, Nebulor och Hugo och dessutom The James Tiptree, jr Retrospective Award för The Left Hand of Darkness. Den boken är en av mina stora favoriter, och James Tiptree var ju en av höstens finaste upptäckter för mig, så såna här kopplingar gör mig glad. (James Tiptree har också vunnit Nebula förresten.)
Sådärja, nu har jag nördat färdigt för idag. Hepp.

…..

Nej, inte riktigt. För er som inte ids klicka på alla länkar (vem ids det???) vill jag bara vidarebefordra mottot från James Tiptree-sidan:
“If you can’t change the world with chocolate chip cookies, how can you change the world?”
— Pat Murphy

Det är ju underbart! Och så blir jag nyfiken på Karen Joy Fowler, henne ska jag kolla upp.
—————————-

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

På den första bokhandeln hittade jag absolut ingenting. För ointressant och för dyrt. Jag sneglade lite på Max bok, av nostalgiska skäl. Det är så underbart språk i de böckerna! Köpte alla till mina barn, men de lästes nog sönder. graset1
På den andra köpte jag två. Gräset sjunger, Doris Lessings debutroman, som jag ger bort. Och så En doft av apelsin av Joanne Harris, apelsin som skrev Choklad som blev film i regi av Lasse Hallström. Ni minns Juliette Binoche som har chokladbutik och Johnny Depp som bor på en pråm. Men den köpte jag mest för att det kändes så fånigt att bara köpa en bok.
Det här måste vara den tråkigaste bokrean någonsin.

Read Full Post »

För 40 år sen skickade vi Judy min vän till Schlagerfestivalen. Låten är skriven av Roger Wallis tillsammans med Britt Lindeborg. Jag vet inte om Wallis fanns på plats i Madrid när Tommy Körberg sjöng, men jag gissar att han tyckte det var stort.

Idag är det det här som är stort: Blomsterberget som fyller fru Görels och Rogers servicelägenhet efter att Wallis vittnat i Pirate Bay-rättegången. Man blir lite blank i ögonen…

————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

fryAidan Healey är en hyperbegåvad, odräglig och lögnaktig internatskolegosse/studerande/prostituerad/crickettränare/spion som ljuger sig genom livet. Vad är sant och vad är falskt? Historien i Lögnaren kastar sig halsbrytande mellan tider och miljöer, och det är bara att låta sig forslas med även om jag inte begriper allt. I det specialskrivna förordet till den svenska översättningen rekommenderar Stephen Fry himself att man hoppar över cricketmatchavsnittet om man inte förstår.
Mycket humor, mycket homosex, och ibland sammanfaller de förstås. Som när Aidans lärare Trefusis gjort en George Michael och fakultetsmötet (eller kollegium kanske?) ska besluta om hans vidare öde. Samtidigt är ett tv-team från BBC med för att göra en dokumentär. Aidan börjar plötsligt peppra sitt språk med svordomar, könsord, och en rad varumärken (som han hoppas inte får sändas i tv), samtidigt som han reser sig upp och sätter sig ner hela tiden för att mikrofonerna ska synas i bild. Det är svårt att inte tänka sig Frys egen imponerande långa kroppshydda i den scenen.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

ELIOT, GEORGE:DANIEL DERONDA Häftad 59 kr
HOFFMAN, ALICE:SKYLIGHT CONFESSIONS -OSI Inbunden 59 kr
HESSÉRUS, MADELEINE:TILL ISOLA Inbunden 59 kr
NILSSON, JOHANNA:DE I UTKANTEN ÄLSKANDE Pocket 36 kr

Summa 213 spänn på adlibris. En klassiker, en favoritförfattare, en som jag upptäckte i novellform och gillade, och så en icke-rea-pocket av Johanna Nilsson som jag länge velat ha.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Upptäckte en ny blogg och eftersom jag är en sån där som kommenterar förhållandevis ofta (hur många är vi i procent? 1? 2?) tänkte jag göra just det. Tyvärr var det en googleblogg som gör allt så fruktansvärt krångligt så det gick inte. Därför uppmanar jag er att läsa hos David Gottlieb och tänka er en kommentar där under som lyder:

”Som livsinstallation läser jag böcker” – I love it!

Read Full Post »

Men Åsa, Åsa, varför håller du på så här?

Har du verkligen tänkt igenom konsekvenserna av Ipred-lagen? Tror du att bara snälla författare ska få ut uppgifter om människor på nätet? Jag blir besviken på dig. Nästan så besviken att jag funderar på att följa Josh uppmaning Kultur i retur. Trots att jag alltså köpt tre av dina böcker och vunnit den fjärde.
Jag har svårt att tro att just författare hör till de som missar så mycket inkomster. Med fotografer är det en annan sak, dem tycker jag uppriktigt synd om och jag undviker att ta bilder som är upphovsrättsskyddade. Som den här killen, Micke Berg, skriver:
Mitt bildarkiv har inte sålt en bild av mig på två år. Därmemot kan jag se bilderna lite överallt på nätet. Det jag ser, uppskattar jag till ca 40 000 kr i förlorad inkomst om det sålts över arkivet. Faktum är att vi nog nu har kommit till den nya tiden. Vill man´vara fotograf får man vara ambitiös hobbyfotograf och sedan tjäna pengar på annat. Och det är en svår och ofta stressande sits.

Men framför allt är Ipred-lagen så mycket mer än en upphovsrättsstrid, den griper in i våra liv på ett helt nytt och skrämmande sätt. Det är större än pengar, mycket större.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

ivanTawni O’Dell har mutat in gruvdistrikten i Pennsylvania som sitt område och hon gör det så otroligt bra. När Ivan är sex år vinkar han som vanligt till sin pappa på väg till jobbet i gruvan Gertie. Kort därpå kommer explosionen. Halva befolkningen i det lilla samhället Coal Run är borta i en enda stor smäll. Det präglar resten av livet för allihop. (O’Dell beskriver så fint hur lille Ivan tittar på sin mammas fötter, med de rosa naglarna som hon målade igår. Nu är de blodiga, smutsiga och flera naglar har lossnat när mamman slet med sig barnen och sprang mot gruvan efter smällen. Bara en liten detalj i kaoset, men en detalj som jag kommer ihåg.)
Boken handlar sen om hur Ivan kommer tillbaka efter många år i Florida, driven av både längtan och skuldkänslor. Livet blev inte som han tänkte sig. Hans fotbollskarriär gick åt pipan när han råkade ut för en olycka. (Gertie igen.) Han svek en som var svagare, super för mycket och är ingen bra förebild för sina systersöner. Men den främsta anledningen till Ivans återkomst är att han vill döda Reese Raynor, en skithög som misshandlade sin fru till koma.
Flera grepp är såna jag känner igen från Käraste syster: slagsmålen, ungar som far illa, yrkesstolthet, sheriff/vicesheriff, någon som kommer tillbaka och de som blev kvar.
Persongalleriet gillar jag också, som systern och forna skönhetsdrottningen Jolene med sina tre söner med tre olika fäder. Och doktor Ed som åker hem till folk och smygvaccinerar deras ungar när föräldrarna inte har råd, eller snor bilnycklarna för rattfyllon han träffar på affären. Läs Tawni O’Dell. Läs hennes Avvägar också, om du törs.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag har bläddrat i kataloger utan att känna mig särskilt lockad av något. De jag vet att jag gillar har jag antingen redan, eller så har jag sett att de finns på pocket.
Varken tipsen hos Svenskan eller DN känns som några höjdare, skulle vara Buddenbrooks och Krig och Fred då möjligen. Mao-biografin vill jag också ha, men den finns väl på pocket? Jag känner mig som killen som är citerad sist här: Jag har ju olästa böcker hemma. Faktum är att jag haft en tanke i bakhuvudet om att läsa tills jag har under 40 böcker på läsevänt innan jag köper nya. Det kanske inte håller, jag går förmodligen förbi bokrean endera dagen i alla fall, men inte idag. Inte idag. Jag läser istället.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Alice Hoffman – Indigo

indigoDet är inte bara latinamerikanerna som kan skriva magiskt realistiskt. En nordamerikan som kan är Alice Hoffman. Jag upptäckte henne på riktigt* 2006 då jag stod på en flygplats (i Köpenhamn? Strasbourg?) nånstans i Europa** och behövde nåt att läsa och det blev The Ice Queen. Wow! Jag blev så betagen att jag när jag kom hem tokbeställde en rad Alice Hoffman, vilket resulterade i att jag fick hem dels En möjlig framtid, dels The Probable Future. (Mycket begåvat.)
Nyss läste jag ut en tunn liten sak som egentligen är en ungdomsbok: Indigo. Martha Glimmers mamma är död, och en hemsk tant vill åt hennes far. Bästa vännerna heter Trevor och Eli och de har simhud mellan fingrarna och tårna. Deras adoptivföräldrar har alltid hållit dem undan från vatten, men pojkarna längtar efter oceanen. De tre barnen rymmer från sin intorkade lilla stad, men då bryter ett våldsamt regnoväder ut…
På 84 sidor lyckas Hoffman berätta så mycket: om vänskap och kärlek och längtan och lojalitet och rädsla.
Men jag gillar vuxenböckerna mest. The Probable Future är fantastisk.

* När jag kom hem hittade jag en Hoffman i bokhyllan: Flickorna Owens.
** Anledningen till att jag inte kommer ihåg vilket land jag var i är tyvärr inte att jag normalt har ett flashigt liv med massor av utlandsresor, men just den hösten hade jag faktiskt det.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Spoilers följer, akta dig.
ellen-tigh

Det var ett lugnare Battlestar Galactica-avsnitt nu, inte så stora dramer. Rätt skönt faktiskt som omväxling.
Boomer (jodå hon är nummer åtta) räddar Ellen till Galactica, och det är mycket fokus på triangeldramat Ellen-Saul-Caprica Six. Det slutar sorgligt och illa.
Konstigast var att den genomsjälviske fullblodsegoisten Gaius Baltar ville dela med sig av maten. Kan människor förändras? Svårt att tro. Han blev sentimental över ett barn som heter Gaius – ”Efter sin far”, sa mamman. Baltar kände inte igen mamman, men jag sätter en slant på att det ändå är han själv som är pappan. (Med sånt har ju Baltar aldrig varit snål. )
Inga fler ledtrådar till vem Daniel är…
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

den-oandliga-jpgashxCecilia har flytt från Kuba och bor sen några år i Miami. Hon har svårt att finna sig tillrätta känslomässigt. Kan man längta efter ett land där man farit illa? När Cecilia möter en äldre kvinna, Amalia, på en bar börjar Amalia berätta historer ur det förgångna: om en kinesisk familj, en afrikansk familj och en spansk familj. Tre släktkrönikor som var och en för sig skulle ha räckt till en egen bok, men här vävs deras öden samman på Kuba. Cecilia återvänder gång på gång till baren för att få höra mer. När hon inte letar efter ett spökhus som flyttar på sig…
Det är många människor att hålla reda på i den här boken varav några är historiska personer, som sångerskan Rita och andra musiker. Dessutom en vätte och andra övernaturliga väsen. Magisk realism på latinamerikanskt sätt, det är ju så härligt!
Daína Chaviano har tydligen skrivit fantasy och sf tidigare, jag ska hålla ögonen öppna efter henne.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , r

Read Full Post »

Det var meningen att Peter Jacksons filmatisering av Alice Sebolds drabbande historia The Lovely Bones/Flickan från ovan skulle ha haft premiär nu i februari. Istället får vi vänta till i december läser jag (långt senare) här.
För att lindra väntan kan man titta på Mariella Frostrups intervju med Alice Sebold här:

Jag känner mest till Mariella Frostrup från radioprogrammet Open Book som jag brukar lyssna på då och då. Men hon har en imponerande karriär och det är välförtjänt för hennes program är alltid intressanta
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

När jag läste Åsa Larssons senaste var det en grej jag retade mig på: den dödas röst. Efter ett tag vande jag mig, och tyckte inte det var så störande längre. Sen i efterordet skriver Larsson att hon alltid gör så, och då blir jag så förvånad. Det har jag helt förträngt trots att jag läst alla hennes böcker och gillat dem. (Mitt minne är underbart på det sättet: sånt jag inte gillar glömmer jag ofta bort. )
Sen kommer jag förstås på ett par undantag från Inte-gilla-döda-röster-regeln, som Alice Sebolds Flickan från ovan där hela grejen är att det är den mördade flickan som berättar historien, och Majgull Axelssons Aprilhäxan – där det är den nästan-döda systern som flyger omkring. Och i Toni Morrisons Love. Alla tre är underbara böcker som jag tycker mycket om. Alltså tycker jag visst om när de döda talar. Varför tror jag då att jag inte gör det? Är det specialregler som gäller för deckare? Troligen har jag extrema krav på logik och realism när det gäller just deckare, som jag helt släpper när det handlar om annan litteratur. Då blir jag istället oftast uttråkad av realism, i varje fall så kallad vardagsrealism. (Vems vardag? Inte min.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

vredeupphorFjärde boken från Åsa Larsson är som vanligt välkomponerad, välskriven och spännande.
Rebecka är bofast i Kiruna nu, och har funnit sig till rätta efter sin kris. Hon jobbar hårt som kammaråklagare och käkar middag hos Sivving då och då. Stekt palt! Åh, jag minns inte när jag åt stekt palt senast… Sivving bor kvar i källaren och går runt i sina yllesockor.
Så hittas kroppen efter en tonårsflicka i en isvak i en älv. Hennes pojkvän är fortfarande försvunnen. De var ute och dök efter ett flygplansvrak från krigsåren, då tyskarna fanns i Luleå. Det finns folk som inte vill att vraket ska hittas och att saker som hände 1943 ska komma fram. Otäckt folk.
Det är så härligt att läsa om den norrbottniska miljön, det känns så hemtamt med kökssofforna och kaffepannorna och snön och isen och skotrar och älvar. Jag har varit mycket i Norrbotten men inte så högt upp som i Kiruna och i Vittangi. Jag känner igen mig ändå. Hur folk är. Både de bra och de dåliga.
Och språket! Ord som jag hör alldeles för sällan och kanske själv slutat säga (?) ”Tvärsomnar” och ”har vart”, Johannes som är ”så jävulens ensammen jämt”. Och ett par gånger blir det blida, vet ni vad blida är? Kommer av blidväder. Det är skönt förstås, men snön blir väldigt tung och sen om det fryser på igen blir det ännu besvärligare.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »