Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 januari, 2009

Ann Heberlein skriver om sin ångest, sina manier, sina depressioner. Hur hon sitter i väntrummet på S:t Lars i Lund, om och om och om igen, genom åren.
Hon skriver om smärtan och svärtan och självmordsförsöket och våldtäktsnatten. Om att vara rädd för döden, rymden, havet. Om de ständigt pågående samtalen i hennes huvud, om hur hjärnan aldrig får vila.
Det är jobbig läsning. (Jag blir ledsen, och tänker på de två människor i min egen bekantskapskrets som tillbringade julen på psyk. Och så börjar jag älta alla jag känner som har eller haft ångest eller försökt ta sitt liv eller varit intagna – ja, ni vet hur det blir ibland.)
I alla fall. Tillbaka till boken.
Ann Heberlein är ju skitsmart och dessutom välformulerad. Hon kan vältra ut sin egen skit och samtidigt vara intellektuell. Citera Virginia Woolf och Alexandr Solsjenitsyn, dissa Michel Foucault och svenska konstnärsprofiler. Hon är inte nådig med sig själv, Ann Heberlein visar upp jobbiga och otrevliga sidor, egoism, otrohet, svek. Det måste vara mycket svårt för hennes man (sen 16 år) att läsa. Och för hennes barn, i den mån de läser boken. Hur tacklar barn att läsa om hur mamma planerar sitt självmord? Dessa frågor bekymrar också Erik Löfvendahl i en mycket bra och intressant recension.

O shit!
När jag googlar efter bilder upptäcker jag att Ann Heberlein är försvunnen. ”Polisen misstänker inte brott” – det är kod för befarat självmord. Nu får jag ont i magen. I boken beskriver hon hur hon aldrig missar ett möte eller en intervju, hur dåligt hon än mår. Förläggaren är väldigt orolig.

Uppdatering:
Ann Heberlein skriver om väntrummet och hur hon ser alla upplagor av sig själv som sitter där:
Alla de där blonda kvinnorna gråter. Den yngsta har väldigt mycket svart kajal och mörkt lila läppstift. Tuppkammen är blond, nästan vit, men sidorna är lila precis som munnen. Den gravida Ann ser nästan allra sorgsnast ut. Henne orkar jag knappt se på. Hon håller armarna runt sin stora mage och jag vet att hon tror att hennes ångest skadar den lilla flickan hon bär på. (…) Där sitter Ann i kort mockakjol, grön tröja och midjelångt hår. Hon ska snart fylla tjugoett år och har precis blivit våldtagen. Jag kan se märkena efter hans händer runt hennes hals och på hennes armar och jag vet att hon blöder. Ann i grå blus och snäv pennkjol har precis haft slutseminarium på sin doktorsavhandling. Det gick bra. (…) Varför är hon här? (…) Och här sitter Ann, teologie doktor, trettiåtta år om tre veckor, forskare vid filosofen på Stockholms universitet med pengar från Vetenskapsrådet, skribent i flera stora tidningar, författare till en bok som ligger på Svensk Bokhandels topplista, trebarnsmor, gift. Objektivt sett med ett snyggt cv och putsat yttre. Och ändå sitter jag här igen. Alldeles tom och samtidigt på högvarv.

Uppdatering 2: Anhöriga har fått kontakt. Så otroligt skönt.

Nattens sista uppdatering: DN-intervju för några dagar sen.

—————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

bernuthEn polisman, David Gerulaitis, far efter sitt skift förbi en nattklubb där han hittar en mördad tonårspojke. Ungefär samtidigt hittas en psykiskt sjuk kvinna mördad på samma vis. Båda offren har fått ord inristade med kniv på sina kroppar. Pojken är son till Fabian Plessen som sysslar med en sorts hemmagjord gestaltterapi, och kvinnan har varit klient hos Plessen. Kriminalkommissarie Mona Seiler leder utredningen, samtidigt som hon har en del problem på hemmafronten.
Jag läste ett drygt hundratal sidor i den här deckaren, och sen blev det av olika anledningar ett längre läsuppehåll. Funderade ett slag på om jag skulle bry mig om att fortsätta, för jag tyckte inte riktigt att den gripit tag, men är nu glad att jag gjorde det. Den blev bättre och bättre, karaktärerna växte ut, och framför allt var det David som jag fäste mig vid. Riktigt bra deckare, och kul med ett annat språkområde än det anglosaxiska som jag annars mest frekventerar.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »