Så, nu har jag läst ut Joyce Carol Oates tjocka Mysteries of Winterthurn, hennes egen favorit i sviten av gotiska romaner.
Jag gillar Mysteries of Winterthurn. Det var skönt att förflyttas till en annan tid, kring sekelskiftet 1800–1900, och jag var på humör för det där mångordiga, snåriga, språket, där bisatser och utvikningar och parenteser flätas in i varandra så att när man kommit till punkten minns man inte alltid hur det började. (Men man måste vara på humör, annars blir det bara jobbigt.)
Huvudpersonen är Xavier Kilgarvan, som är 16 år när de första förfärliga dödsfallen inträffar, i hans egen släkt, men en del av släkten som inte står på god fot med Xaviers familj. Det är hemska saker, ett låst rum-mysterium med ett spädbarn som blir bitet/tuggat till döds. Övernaturligheter! Men också ack så sorgliga familjehemligheter. Även andra brutala dödsfall inträffar, som inte uttalat får sin förklaring men som man med 2000-talsögon förstår ungefär vad som hänt. Joyce Carol Oates är suverän på att gestalta bigotta, fördomsfulla, rasistiska, sexistiska, och maktfullkomliga människor, och ett samhälle som alltid, ALLTID tänker i klasskategorier. ”Why, he’s a gentleman, he must be innocent!”
En liten liten bihistoria, på kanske två sidor av 480, ligger och gnager i mitt minne. Det är en suffragett som hette Fanny Flaxen som kommer från storstaden för att hålla ett tal. Hon blir bortrövad av ett hemligt sällskap och våldtagen tills hon förlorar förståndet. Naturligtvis var det till viss del hennes ”egen skuld”, eftersom hon ”upprörde folks känslor” med det där talet, och ingen vet ju egentligen vilka som ingår i det där hemliga sällskapet, även om alla tror att det är den yngre generationen herremän och hur skulle man kunna anklaga dem när deras fäder sitter i domstolarna och stadshuset? Förresten är det inget trevligt att prata om sånt där, så det glömmer vi bort.
När Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att hitta berättarrösten, och att Xavier är hon själv, den karaktär hon starkast identifierar sig med.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Mysteries of Winterthurn, böcker, gotisk, skräck, USA
snowflakes in rain 
Yes, det heter Spelling Bee. Hur visste du det? Min tjej kom vidare. Vi ska till Monmouth University ikväll med. Spännade! Vissa ord är verkligen helt sjuka.
Jag har sett en film som heter Spelling Bee, om en flicka som åker runt på tävlingar. pappan spelas av Richard Gere och mamman av Juliette Binouche.
Grattis till din tjej, och kul att du får vara med om det!
Jag är avundsjuk på dig som läst denna bok av Oates, som du skriver så nämner hon ju denna bok en hel del i sina dagböcker och jag blir sugen på att läsa den. Men tyvärr så länge böckerna inte är översätta till svenska så orkar jag inte ens försöka ( har mina lata sidor), så man kan ju drömma om att även denna bok en dag ska bli översatt :).
Hoppas du hade det bra i New York, drömmarnas stad.
Kram Lena
Hej lena!
Ja, någon Oates-entusiast som beslutar sig för att allt allt allt ska finnas översatt, det vore fint.
Jag hade det mycket bra i New York, på alla sätt. 🙂
Hoppas du har det bra också, med din lille pojke. Han kanske inte är så liten längre? Massor av snö har ni säkert i alla fall.
Kram!
Jag har det bara bra, och som du skriver är han inte så liten längre. Han är då överallt och massa böcker har fått flytta till vinden för säker förvaring från min sons klåfingriga fingrar. Ännu är han inte gående, men snart gissar jag att min barna värld förändras ännu en gång 🙂 Massor av snö har vi, det bästa är att vi för tillfället är av med den värsta kylan i säkert tre månader tyckte jag att 20 minus ändå inte är så farligt 🙂
Kram!
Åh, det där är en så mysig ålder. När världen öppnas och blir lite större, och allting är förunderligt och måste undersökas. Njut!
”att 20 minus ändå inte är så farligt”
*skrattar*