Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gotisk’

Så, nu har jag läst ut Joyce Carol Oates tjocka Mysteries of Winterthurn, hennes egen favorit i sviten av gotiska romaner.
Jag gillar Mysteries of Winterthurn. Det var skönt att förflyttas till en annan tid, kring sekelskiftet 1800–1900, och jag var på humör för det där mångordiga, snåriga, språket, där bisatser och utvikningar och parenteser flätas in i varandra så att när man kommit till punkten minns man inte alltid hur det började. (Men man måste vara på humör, annars blir det bara jobbigt.)

Huvudpersonen är Xavier Kilgarvan, som är 16 år när de första förfärliga dödsfallen inträffar, i hans egen släkt, men en del av släkten som inte står på god fot med Xaviers familj. Det är hemska saker, ett låst rum-mysterium med ett spädbarn som blir bitet/tuggat till döds. Övernaturligheter! Men också ack så sorgliga familjehemligheter. Även andra brutala dödsfall inträffar, som inte uttalat får sin förklaring men som man med 2000-talsögon förstår ungefär vad som hänt. Joyce Carol Oates är suverän på att gestalta bigotta, fördomsfulla, rasistiska, sexistiska, och maktfullkomliga människor, och ett samhälle som alltid, ALLTID tänker i klasskategorier. ”Why, he’s a gentleman, he must be innocent!”

En liten liten bihistoria, på kanske två sidor av 480, ligger och gnager i mitt minne. Det är en suffragett som hette Fanny Flaxen som kommer från storstaden för att hålla ett tal. Hon blir bortrövad av ett hemligt sällskap och våldtagen tills hon förlorar förståndet. Naturligtvis var det till viss del hennes ”egen skuld”, eftersom hon ”upprörde folks känslor” med det där talet, och ingen vet ju egentligen vilka som ingår i det där hemliga sällskapet, även om alla tror att det är den yngre generationen herremän och hur skulle man kunna anklaga dem när deras fäder sitter i domstolarna och stadshuset? Förresten är det inget trevligt att prata om sånt där, så det glömmer vi bort.

När Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att hitta berättarrösten, och att Xavier är hon själv, den karaktär hon starkast identifierar sig med.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

bellefleurFörsta semesterdagen och äntligen hinner jag läsa ut Bellefleur! En underbar bok och en stor läsupplevelse. Om man gillar ett myller av människor, mystiska händelser, ödesmättad passion och grannfejder och gåtor som kanske eller kanske inte får sin lösning. Och det gör ju jag.
En av mina favoriter är Jedediah (1782–1882) som blir kär i sin brors unga fru och flyttar ut i skogen. ”Ett år” blir 20. En som jag hade velat veta mer om är Matilde, som också lämnar Bellefleur Mansion och bor i en egen liten stuga och väver och quiltar konstiga filtar.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

bellefleurJoyce Carol Oates pratade en hel del om sin stora gotiska roman Bellefleur när hon var här. Pratade på ett sätt som gjorde att jag förstod att jag skulle gilla den, och oj vad jag gillar den! Den börjar på klassiskt vis med en stormig regnig natt, när Leah vaknar i Bellefleur Castle av att någon vill in. På sin väg till ytterdörren hinner Leah väcka nästan alla i de fyra, fem generationer Bellefleurs som är utspridda i de 68 rummen (kanske till och med Samuel Bellefleur som försvann för länge sen i det numera förseglade Room of Contamination?), men vem eller vad är det hon till sist släpper in?

Historien är en släktkrönika, berättad ur minst 20 olika människors perspektiv. Den hoppar i tid, den hoppar i rum. Den är magisk. Den är hemlighetsfull. Den slingrar sig och ger sig iväg på stickspår men det är ändå inte svårt att hänga med, jag sugs in i berättelserna och skaffar mig favoriter. Det finns ett släktträd i början av boken som jag flitigt konsulterar. Det är hela släkten Bellefleur som är huvudperson, på det där grandiosa, självförhärligande, mytomspunna sättet där inga andra människor egentligen spelar nån roll. Och slottet. Och naturen: the Mink Pond, skogen, alla gömslen. Alla Bellefleurbarn har sina egna hemliga ställen.

Read Full Post »