Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘våld’

karthago-oates_joyce_carolMörkt, våldsamt, en familj som faller sönder. JCO fortsätter på sina inmutade teman och det här är så bra. Andlöst, febrigt, om en försvunnen barnslig 19-åring, Cressida, den ”smarta” systern. Den kraftfulle pappan, Zeno, som letar och letar och springer och springer mer än han förmår för att han vill att hans ansikte ska vara det första hon ser — för hon är ju bara försvunnen? Hon får inte vara död.
Den ”vackra” systern Juliets nyblivna expojkvän, skadad och vanställd efter kriget i Irak, vad har han med det hela att göra? Jag vill tycka om Brett, jag tycker synd om Brett, men är han en mördare? Hon förenklar ingenting Joyce Carol Oates. Men det här med förlåtelse, som modern Arlette söker efter, har Oates varit lika intresserad av det förut? Det kanske hon har. Tänker på Flannery O’Connor också. Dessa amerikanskor som borrar sig ner i det svartaste svarta och strävar efter försoning.

Read Full Post »

Någon gång i högstadiet (eller var det gymnasiet?) fick vi läsa novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman på svenskan. Den fanns i en antologi så jag gissar att många läst den. Jag har aldrig kunnat glömma den. Det där obönhörliga, fasansfulla, oundvikliga hemska. Hur helt vanliga alldagliga händelser får en laddning som gör att man knappt vågar fortsätta läsa.

ormenLikadant fast ännu värre är det med Ormen. Stig Dagermans debutroman som han skrev när han var strax över 20, under krigstiden, och gav ut 1945.
Den är ohygglig.
Jag gör misstaget att börja läsa den på kvällen och kan sen inte somna för det känns som att den här världen är så vidrig att det inte går att leva i den.
”Men läs den inte då”, säger sambon och han har förstås rätt. Men just då är jag i ett läge där jag vet att jag aldrig skulle kunna släppa den om jag stannade där. Så nästa dag fortsätter jag, och det blir inte bättre. Våld, hot om våld, våldtäktsförsök. Den långa första delen handlar om Irene som råkar ut för allt detta och själv begår en fruktansvärd handling — hon kastar av sin mor från tåget — och ändå hela tiden är fast i en destruktiv relation där hon vill imponera på soldaten Bill som är en fullblodspsykopat. Han skär hennes hand med bajonetten och slänger ner sin andra älskarinna i en brunn. Irene räddar henne så man kan väl säga att i antal liv kvitterar hon modersdråpet med servitrisen Wera.
Ormen är en orm som skrämmer en sergeant när de är ute på övning, och som Bill därför tar med sig tillbaka till baracken i sin ränsel. Ormen spottar och fräser och ringlar sig desperat och vill ut, på samma sätt som Irenes insikt om vad hon gjort försöker bita sig ut ur alla mentala lådor hon stänger in sin skräck i. Ormen är förstås också en metafor som kan laddas med vad du vill. Som Kriget.

Nästa del av boken handlar om hur soldaterna i en sovsal försöker besegra sin ångest genom att berätta historier för varandra på nätterna för att kunna sova. Och sådär håller den på. Slingrar och vrider sig framåt och runt. Stig Dagerman ville skriva om fruktan, och det lyckades han fullständigt med.
Siri Hustvedt har skrivit förordet till nyutgåvan från 2010. Hon gör mig uppmärksam på alla strupar, munnar, knivar, rakblad och som sagt bajonetter som figurerar.

Språket är fantastiskt, förstås. Jag skulle njuta av meforerna om jag inte var så beklämd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

lillahimla
Finaste JCO har varit min bästa kompis i helgen, och jag är så himla glad att jag började läsa den här. Jag kände Mulvaney-vibbarna direkt, far-dotter-relationen, den lilla småstaden, en kvinna utsatt för grovt våld, en man och en familj i sönderfall. En klassisk Oates. En sån där genuin svart historia om besatthet och skuld och längtan efter försoning som hon är mästare på.
Jo, jag vet att Joyce Carol Oates själv berättat att Det var vi som var Mulvaneys handlar om kärleken till en katt; Muffin. Men för mig handlar den om så mycket mer än så. Och det gör Lilla himlafågel också. Jag tycker inte lika mycket om Krista Diehl som om Marianne Mulvaney, och Eddy Diehl kommer ju inte i närheten av pappan i familjen Mulvaney, därtill är han alldeles för självisk, men åh, vad Lilla himlafågel är bra. Inköpt förra bokrean.
Nu ska jag läsa ut den.

JCO herself har tyvärr haft det jävligt i helgen. Inbrott, läser jag på hennes twitter. Stackars!

Uppdatering: Det är förstås två familjer som går under. Kruller, med sonen Aaron, och Diehl, med dottern Krista. Dessa två har en stark dragning till varandra, som är omöjlig därför att båda deras fäder är misstänkta för mordet på Aarons mor Zoe.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »