Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stig Dagerman’

Någon gång i högstadiet (eller var det gymnasiet?) fick vi läsa novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman på svenskan. Den fanns i en antologi så jag gissar att många läst den. Jag har aldrig kunnat glömma den. Det där obönhörliga, fasansfulla, oundvikliga hemska. Hur helt vanliga alldagliga händelser får en laddning som gör att man knappt vågar fortsätta läsa.

ormenLikadant fast ännu värre är det med Ormen. Stig Dagermans debutroman som han skrev när han var strax över 20, under krigstiden, och gav ut 1945.
Den är ohygglig.
Jag gör misstaget att börja läsa den på kvällen och kan sen inte somna för det känns som att den här världen är så vidrig att det inte går att leva i den.
”Men läs den inte då”, säger sambon och han har förstås rätt. Men just då är jag i ett läge där jag vet att jag aldrig skulle kunna släppa den om jag stannade där. Så nästa dag fortsätter jag, och det blir inte bättre. Våld, hot om våld, våldtäktsförsök. Den långa första delen handlar om Irene som råkar ut för allt detta och själv begår en fruktansvärd handling — hon kastar av sin mor från tåget — och ändå hela tiden är fast i en destruktiv relation där hon vill imponera på soldaten Bill som är en fullblodspsykopat. Han skär hennes hand med bajonetten och slänger ner sin andra älskarinna i en brunn. Irene räddar henne så man kan väl säga att i antal liv kvitterar hon modersdråpet med servitrisen Wera.
Ormen är en orm som skrämmer en sergeant när de är ute på övning, och som Bill därför tar med sig tillbaka till baracken i sin ränsel. Ormen spottar och fräser och ringlar sig desperat och vill ut, på samma sätt som Irenes insikt om vad hon gjort försöker bita sig ut ur alla mentala lådor hon stänger in sin skräck i. Ormen är förstås också en metafor som kan laddas med vad du vill. Som Kriget.

Nästa del av boken handlar om hur soldaterna i en sovsal försöker besegra sin ångest genom att berätta historier för varandra på nätterna för att kunna sova. Och sådär håller den på. Slingrar och vrider sig framåt och runt. Stig Dagerman ville skriva om fruktan, och det lyckades han fullständigt med.
Siri Hustvedt har skrivit förordet till nyutgåvan från 2010. Hon gör mig uppmärksam på alla strupar, munnar, knivar, rakblad och som sagt bajonetter som figurerar.

Språket är fantastiskt, förstås. Jag skulle njuta av meforerna om jag inte var så beklämd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »


Innan året tar slut och allt försvinner ner i flyttkartonger vill jag passa på att dokumentera vilka böcker som flyttat in i de senaste veckorna. Från jobbet, recensionsex, moochade och köpta. Jag är särskilt glad över Bang-biografin här ovan. Och glasfötterna har jag läst att många tyckt om.

Av Dagerman har jag bara läst den där fruktansvärda novellen, så det vore kul med något längre. Maïssa Bey vill jag undersöka lite till.

Egentligen är det sorgligt att två Nobelpristagare kan ligga kvar oplockade på ett bokbord. Men men, desto bättre för mig.

En skräckklassiker som jag är rädd att jag kanske fnissar åt, och Maugham-pjäser moochade från Israel. Det känns så exotiskt och spännande att få långväga paket med annorlunda frimärken.

Två recex som jag blev nyfiken på och tackade ja till. En i realistisk stil (Roger Rosenblatt) och en skräck (Johannes Källström).

Persisk poesi, som sagt

… och så kände jag starkt att mitt liv krävde en Lehmann. Det får inte gå för lång tid utan Rosamond. Orkanpartyt blir nästa i Mytprojektet.
Nu ska jag bara få tid och ro att läsa också. Nästa år.

Read Full Post »