En liten flicka med svart hår och gröna ögon tycker om att fiska krabbor. Inget av de andra barnen vill leka med henne och flickan kan inte förstå varför. Hon uppfinner en låtsaskompis för att slippa vara ensam.
*
Sofia är den extremt framgångsrika författaren, ständig bästsäljare, stenrik och vacker — men fortfarande är det ingen som vill vara med henne. Och när ”vännerna” först lämnar återbud en efter en till middag, och hon sen får sitta ensam på restaurang på sin födelsedag, ja, då skulle Sofia helst ändå vilja vara ensam.
Problemet är att då kommer låtsaskompisen tillbaka. Svartsjuk och aggressiv.
*
Det här är inget för sena nätter eller ensamma kvällar. Jag blir rädd.
Det här är den tredje boken jag läser av Roman, och jag gillar dem ganska bra. Egentligen är det det psykologiska han skildrar allra bäst, mänskliga relationer, men skräckmomententen behövs också. Den första, Vigilante, handlar om en kille som lossnar totalt och börjar spöa upp folk som han tycker uppför sig illa. Den andra handlar om en kille som är paniskt mörkrädd och ger sig ut i skogen för att försöka bearbeta sin skräck. Han från Mörkrädd kommer tillbaka i den här, sånt är kul.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Roman, skräck, Någon i din säng
Någon i din säng — Andreas Roman
maj 28, 2010 av snowflake
Jag tycker att Andreas Roman – lite oförtjänt – har fått ganska ljumma recensioner. Visst, det är inte genialt och fantastiskt skrivet. Men jämfört med internationella giganter som Dean Koontz så tycker jag att han står sig riktigt bra och att han precis som du skriver är skicklig på psykologiska skräckskildringar.
Bra att du sa det, jag har samma känsla fast inga riktigt bra exempel. Mer än att jag tänkt att sen Ajvide Lindqvist kom, så är det liksom han som är Den svenske skräckförfattaren. Att det bara får plats med en i taget. (och Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder vågar ju knappt nån läsa.)
Men Andreas Romans böcker har jag sett på pocket också, så han måste ju sälja rätt bra i alla fall.
Jag läste Andreas Romans första bok Vigilante. Tyckte den var okej, men inte fantastisk. Språket hade en del i övrigt att önska och den kändes lite ofärdig på ngt vis. Men samtidigt tyckte jag att den hade något eget, och att hans kommande böcker nog borde bli bättre&bättre…kanske dags att ge honom en ny chans?
Jag som gillar hämndfantasier tyckte mycket om temat i Vigilante, men håller med dig om språket. Fast ibland klämmer han i med formuleringar som är så på kornet… var det inte i den de pratade om ”Jerry Bruckheimer-moments”? Det tänker jag på då och då.
Ja, precis!
Det borde ju kunna finnas plats för fler skräckförfattare än J.A.L i Sverige – speciellt med tanke på att det verkar finnas obegränsat utrymme för nya deckarförfattare. Det känns lite orättvist mot Roman att ständigt behöva jämföras också, jag tycker han klarar sig riktigt bra på egen hand.
Håller med om att han står för sig själv och borde läsas av fler som gillar skräck. Kanske samma folk som gillar Marie Hermansson skulle gilla Roman också.
Jag gillar Marie Hermanson. Skulle jag gilla Roman? Din beskrivning lät bra, men jag är kräsen 🙂
(Jag gillar JAL också ju. Även om jag är lite anti just nu bara för att ALLA skrivit och skrivit och skrivit om hans nya bok på sista tiden. )
Spntant: nej, jag tror inte du skulle gilla Roman. Hermansson-tanken gäller alla andra utom just dig, tror jag.
*gapskratt* Okej. Alla utom jag. Varför dårå?
Han har för rakt språk för din smak, tror jag. Du gillar väl lager-på-lager?
Det Roman och Hermansson har gemensamt är kombinationen skräck och vardag.
Jo. Jag gillar lager på lager, det är sant. Men rak genomskinlig prosa är förstås inte att förakta heller. Huvudsaken är egentligen att det är ett _bra_ språk.
Men jag ska inte springa benen av mig efter Roman just nu i alla fall.
Du läser ju mycket farligare och värre saker också…
Förvisso. Men så här emellan skål och vägg så är jag rätt språkligt snobbig om jag får välja själv. Hemskt språk slipper jag gärna 🙂
med risk för att tjata, Roman har inte alls ett hemskt språk. tvärtom ledigt och lätt, men möjligen en aning för enkelt för Vixxtorias smak. 🙂