Hon var så bra! Intressant och rolig och levande. Långa spindelarmar, långa livliga fingar. Vid ett tillfälle blev hon så rörd att hon började gråta.
Utfrågaren var en norrman, Hans Olav Brenner, som hon tyckte såg så boyish and innocent ut att hon sa saker hon inte tänkt sig. Hon sa flera gånger att hon var generad, att det kändes pinsamt.
Det var mycket prat om dagboken, som Oates började skriva när hon bodde i London och hade hemlängtan. Själv vågar hon inte riktigt läsa den, utfrågaren var många gånger mer påläst. Om att hon inte är elak mot andra i den, så förklarade hon att hon umgås/umgicks med nice people. Till exempel John Updike som hon också brevväxlade med. Tyvärr vill inte änkan att hans brev publiceras, och det tycker Joyce Carol är tråkigt.
Joyce Carol Oates stod sina föräldrar nära. Hon gick i en gammaldags skola, som var ”pretty horrible”, knappt nån värme och med äldre killar som var elaka. ”That’s where I learned everything about life.” Om Darwins principer, och att springa. ”Joyce runs like a deer, let’s chase her!” Hon ville sluta skolan för det var så jobbigt.
Hon talade också mycket om Dödgrävarens dotter, som jag läser just precis nu, så det var jätteintressant. Det är hennes farmors historia, en kvinna vars far försökte skjuta sin fru och sen sköt sig själv. I verkligheten överlevde modern, i boken dör hon. Farmodern återskapade sig själv, ändrade sitt utseende, bytte liv, och därifrån var steget inte långt till att tala om Norma Jean Bakers förvandling till Marilyn Monroe. Från början hade Oates tänkt att Blonde skulle sluta med den scenen, när Baker får sitt nya namn, men sen kunde hon inte sluta skriva. Så det blev till the bitter end, och slutskedet av boken sammanföll med slutskedet av Oates fars liv, så det var en jobbig tid. ”I can never do it again.”
En rubrik i en tidning när en pjäs sattes upp i New York löd: ”Detroit housewife has play in New York City.” Då var hon professor. En annan artikel beskrev henne som ”a shy faculty wife”. Man måste ha humor, konstaterade Joyce Carol. Hon och Margaret Atwood har varit med om sånt.
Och så på slutet kom katten Muffin in, hennes egen katt som kom med i Det var vi som var Mulvaneys. Då berättade hon en rolig episod, men började sen gråta…
UPPDATERING: Mia klagar på att jag inte berättar storyn. Det var så att Mulvaneys ska/skulle filmas i Kanada. Oates får ett samtal för att diskutera castingen. Det enda hon vill veta är vem som ska spela katten Muffin. Två svarta katter, blir svaret, och sen försöker filmkillen komma in på det han tycker är viktigare… men Oates blir helt förfärad: Muffin är ju inte ens svart!
Det hon blir sentimental över är en scen när en man säger till Marianne: ”Muffin isn’t the only one who loves you, you know”.
Och så blev det frågestund. Jag frågade om hon haft fler författare än Peter Robinson i sina skrivarklasser som sen lyckats, och på det blev svaret att hon undervisat Jonathan Safran Foer (brilliant, we loved him, he looked like a high school kid) och en Jodi PycoonJodi Picoult? (enormous bestseller).
I mitt tycke blev det obehagligt när en tjej frågade om hon haft ätstörningar (svar: nej), och sen inte ville ge sig utan kom med två följdfrågor innan hon blev av med mikrofonen.
Ja, det är förstås mer att säga men det får räcka för ikväll.
Jag måste läsa Bellefleur.
Fler om kvällen: En annan sida, Wind up women, Bokstavligt talat, Svenskan, DN, boktoka, textappeal. Finns det fler?
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce carol Oates, Kulturhuset, Internationell författarscen, Blonde, Det var vi som var Mulvaneys, dagbok, Dödgrävarens dotter
Det känns som om jag var där! Tack för rapporteringen
(Hon verkar ha en svag punkt för skolpojke-looken, förresten.)
Tack även från mig för rapporten!
Åh, tack för utförlig och bra rapport! Låter som om man skulle ha varit där. Och vad fint med Muffinhyllningen! Att Oates älskar sina katter så mycket får mig att älska henne ännu mer.
Kan det vara Jodi Picoult som är ”enormous bestseller”-författaren som Oates undervisat? Chicklitförfattaren Jennifer Weiner tillhör också de författare som studerat creative writing med JCO.
Varsågoda!
Bokhora-Helena
Det kanske var Picoult? Jag kan ha misshört det där. Hm. Jag fick en känsla av att JCO inte var lika förtjust i själva hennes skrivande som i Safran Foers, vilket skulle stämma med min egen smak.
Nu blir jag lite sugen på att läsa Oates igen, Blonde kan kanske vara något eller Mulvaneys. Får se vad som hinns med under sommaren. Tack för ett roligt referat!
Å, Bellefleur, den står i hyllan och jag minns läsupplevelsen – för ganska många år sedan.
Hej!
Jag var också där. Det var jag som ställde research-frågan!
*vinkar*
/petra
klotho
Tack, och gör det! Mulvaneys är den bästa, men Dödgrävarens dotter är också fruktansvärt bra. Och Blonde. Och …
bokmoster
Jag fattar inte hur jag missat den. Den kom på tal ett par gånger. Bland annat när hon beskrev hur hon först var så intresserad av att skriva realistiskt, sen ledsnade hon på det och började skriva gotiskt (Bellefleur) och sen ledsnade hon på det och började skriva på nåt annat vis. Och så håller hon på.
Petra
*vinkar tillbaka* Jag gillar frågestunder, för de brukar bli så spretiga och inte så tillrättalagda som själva samtalet. Men hur uppfattade du anorexia-frågan? Jag tycker den var direkt oförskämd, och sen att hon inte släppte ämnet utan började läxa upp JCO som att hon inte skulle ha förstått vad anorexia är. ”Maybe you don’t understand…”
Hej! Kul att få veta vem som frågat vad.
Men jag kanske är onödigt sträng.
Nä, det blev lätt pinsamt när hon fortsatte älta samma fråga!
[...] dessutom läste ut Dödgrävarens dotter på bussen så finns en viss risk att jag blir väldigt tjatig här ett tag. ——————— Läs även andra bloggares åsikter [...]
Det hade varit roligt att vara där, men det ger stort mervärde att läsa er lyckligt lottades sammanfattningar. Själv har jag Fallen som senast lästa JCO-bok, men den verkar hon inte ha pratat om alls?
Nej, Fallen nämndes inte. Konstigt tycker jag då hon nämnt Blonde, Fallen och Dödgrävarens dotter som de böcker hon själv varit mest nöjd med.
Jag velade mellan att fråga om just det, vilka böcker som hon var mest nöjd med och research-frågan.
Fallen och Dödgrävaren påminner en del om varandra, tycker jag. Miljön, vattnet. Desperationen.
Hej, jag var också där igår kväll och det var ju oavbrutet hyperintressant i två timmar. Anorexiafrågan var naturligtvis oartig och alldeles för personlig men ställd av en ung tjej med en slags oförställd vilja att diskutera detta för henne själv säkert brännande ämne. Hur elegant vände och vred inte Oates på svaret! Att hon absolut är ”familiar with the concept” och drog snygga paralleller till flickor med religiösa syner som ett annat exempel att vilja kontrollera världen och kroppen. Vi blev kanske illa berörda av frågan men Oates beskriver ju alltid den läskiga sanningen under den polerade ytan. Vi behöver nog inte skydda henne från det obekväma…
Underbart att läsa era bloggrapporter om JCO-träffen som jag var klantig nog att missa. Det kändes bittert men din fina rapport och även Petras på En annan sida får mig nästan att känna att jag var där. Tack för det!
Och så nämnde hon Om boxning. Som hon vet att vi i Sverige tycker är en barbarisk sedvänja, men som hon menar är väldigt amerikansk. Det där att fortsätta framåt hela tiden, hur mycket stryk du än får.
Om On boxing sa Norman Mailer en gång inför publik att det var en väldigt manligt skriven bok. ”Jag kunde ha skrivit den själv.” Publiken började skratta, och det blev Mailer mycket konfunderad över.
Gunnar
Ja, visst var det! Nån enstaka stund gick det lite på tomgång (Michael jackson är jag mätt på) men annars var det oerhört givande även när det handlade om sånt jag inte läst.
Jag försöker tänka så också, att anorexiafråge-tjejen var mycket ung och brinner för ämnet. JCO:s svar gjorde ämnet till ett större fenomen, jag kände att hon lite ville rädda tjejen från sig själv där. Skärningspunkt mellan amerikansk artighet och svensk … grovhet? Burdushet? Hittar inte rätt ord.
Ewa Swedenmark
)
Tack själv, det är väldigt roligt att höra! (Du får väl åka till Princeton, kanske?
JAHA VAR DET DU SOM FRÅGADE OM (oj sorry lyckades trycka ner Caps Lock) om hennes studenter. Bra fråga! Jag har köpt Foer nu…
Catrin
Foer är jättebra; Allt är upplyst är spännande och språkligt intressant, Extremely loud & incredibly close är dessutom oerhört gripande. Tycker jag.
[...] här. Det här är den bästa JCO:n jag läst på länge. Det blir inte sämre av att Joyce Carol pratade rätt mycket om den på Internationell författarscen. Det är sin farmors historia hon berättar, en kvinna som [...]
Varför måste du läsa Bellefleur? Pratade hon om den?
Jag var på vippen att ropa in ett par biljetter på Tradera men gav mig då det hade blivit för stressigt med barn och jobb. Hon som vann betalade bara 28 kr för två biljetter…
Nå när jag började buda på biljetterna kände jag att jag vill läsa nåt av JCO för att förbereda mig. Jag tittade i mina överfyllda dammiga bokhyllor och hittade just Bellefleur som jag köpt från biblioteket (en full kasse 10 kr).
Det var så länge sen jag läst den sortens bok, så där myllrande mystisk. Jag läser bara kurslitteratur annars. Att läsa Bellefleur nu är nog lagom dos för mig vad gäller den här sortens kultur.
Tack för din rapport. Den behövde jag. Också.
[...] även vad andra skriver om kvällen med JCO: Snowflakes in rain, En annan sida, Catrin på Wind up Women, Bokstavligt talat och Textappeal. Tags: Oates Joyce [...]
Liselott
Hon nämnde den ett par gånger, och på ett sätt som gör att jag tror att jag ska tycka om den. Bland annat som ett exempel på sin gotsika period. Nu när du kallar den ”myllrande mystisk” blir jag ännu mer övertygad.
Tio spänn för en full kasse låter som ett superfynd!
[...] Joyce Carol Oates pratade en hel del om sin stora gotiska roman Bellefleur när hon var här. Pratade på ett sätt som gjorde att jag förstod att jag skulle gilla den, och oj vad jag gillar [...]
[...] Tanken om att inte känna sin farmors historia, nej just det, det dröjde ju evigheter som hon berättade på Kulturhuset. * Att hon läser både Plaths och Woolfs dagböcker. Sen kan man ju grubbla över hur det kommer [...]
[...] 12, 2010 av snowflake Alla vi som var och såg Joyce Carol Oates på Internationell författarscen på Kulturhuset i somras, minns ni frågestunden efteråt? Det var ett par svenska skådisar som högg micken i [...]
[...] Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också [...]
[...] och skuld och längtan efter försoning som hon är mästare på. Jo, jag vet att Joyce Carol Oates själv berättat att Det var vi som var Mulvaneys handlar om kärleken till en katt; Muffin. Men för mig handlar [...]