Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mysteries of Winterthurn’

Så, nu har jag läst ut Joyce Carol Oates tjocka Mysteries of Winterthurn, hennes egen favorit i sviten av gotiska romaner.
Jag gillar Mysteries of Winterthurn. Det var skönt att förflyttas till en annan tid, kring sekelskiftet 1800–1900, och jag var på humör för det där mångordiga, snåriga, språket, där bisatser och utvikningar och parenteser flätas in i varandra så att när man kommit till punkten minns man inte alltid hur det började. (Men man måste vara på humör, annars blir det bara jobbigt.)

Huvudpersonen är Xavier Kilgarvan, som är 16 år när de första förfärliga dödsfallen inträffar, i hans egen släkt, men en del av släkten som inte står på god fot med Xaviers familj. Det är hemska saker, ett låst rum-mysterium med ett spädbarn som blir bitet/tuggat till döds. Övernaturligheter! Men också ack så sorgliga familjehemligheter. Även andra brutala dödsfall inträffar, som inte uttalat får sin förklaring men som man med 2000-talsögon förstår ungefär vad som hänt. Joyce Carol Oates är suverän på att gestalta bigotta, fördomsfulla, rasistiska, sexistiska, och maktfullkomliga människor, och ett samhälle som alltid, ALLTID tänker i klasskategorier. ”Why, he’s a gentleman, he must be innocent!”

En liten liten bihistoria, på kanske två sidor av 480, ligger och gnager i mitt minne. Det är en suffragett som hette Fanny Flaxen som kommer från storstaden för att hålla ett tal. Hon blir bortrövad av ett hemligt sällskap och våldtagen tills hon förlorar förståndet. Naturligtvis var det till viss del hennes ”egen skuld”, eftersom hon ”upprörde folks känslor” med det där talet, och ingen vet ju egentligen vilka som ingår i det där hemliga sällskapet, även om alla tror att det är den yngre generationen herremän och hur skulle man kunna anklaga dem när deras fäder sitter i domstolarna och stadshuset? Förresten är det inget trevligt att prata om sånt där, så det glömmer vi bort.

När Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att hitta berättarrösten, och att Xavier är hon själv, den karaktär hon starkast identifierar sig med.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag sätter Susan Sontags dagbok Reborn på paus ett tag nu. Inte för att det är dåligt, absolut inte, det är tvärtom mycket bra och intressant.
Sontag var makalöst intelligent och beläst redan som 16-åring, då hon började på universitetet i Kalifornien. Där upptäcker hon sin lesbiska sexualitet och omväxlande bejakar och förnekar den. Men väldigt snabbt gifter hon sig plötsligt som 17-åring och får en son, David. Det är han som nu redigerat sin mors dagböcker.
Reborn är en bok som gjord för understrykningar och anteckningar i marginalen. En grej jag lägger märke till är att hon pratar om ”style” som det viktigaste för en författares verk, precis som Oates gör i sin dagbok.
Ett replikskifte med sonen, David, där han drömmer om Jesus får Susan att tycka att det är dags för Homeros. Då är han fyra, fem år gammal. (!)
Det är väldigt intressant, men jag fick lust på annat. Närmare bestämt en riktigt maffig gotisk tegelsten som legat till sig sedan tidigt i höstas: Mysteries of Winterthurn av nämnda Joyce Carol Oates. Det känns som att jag behöver slukas upp och bo länge i en och samma bok just nu, efter en lång period av rastlöst hoppande mellan kortisarna. Mysteries… finns att beskåda i blogghuvudet.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »