Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘John Ajvide Lindqvist’


Himmelstrand är en stabil skräckroman där en samling människor blir ensamma kvar — eller förflyttade från — campingplatsen där de somnade kvällen innan. Fyra husvagnar utmärkta med varsitt kryss samlade kring en korsväg där vidriga vidunder rör sig fram och åter. De är omväxlande zombieartade, omväxlande sammansatta av människornas egna värsta fasor: En misshandlande far, en raggig svart tiger, blodgubben… Någon gång längtan i form av James Stewart.
I övrigt ingenting. Ett stort fält av ingenting.
Och på radion spelas bara låtar av Peter Himmelstrand.
Finast är porträttet av de två medelålders bönderna som övergavs av sina fruar och upptäckte att de tycker väldigt mycket om varandra. Det är alltid så vackert och trösterikt med kärlek mitt i allt det hemska. Samma med familjen Stefan–Carina–Emil, men där är det mer traditionellt. Passande för en filmatisering gångbar på den amerikanska marknaden?
Egentligen gillar jag inte zombies. Det där själlösa, monotona, kollektiva intresserar inte mig. Men här funkar det ändå tack vare att de alltså antar individuella former beroende på vem som ser dem.
himmelstrand-ajvide_lindqvistjpgfar-country-the-james-stewart-1955-everett

Read Full Post »

Ni vet hur man slalomläser ett par tre böcker samtidigt och upptäcker att de har teman som hör ihop? Så är det för mig just nu. I alla mina tre spelar små flickor viktiga roller.
I The Ballad and the Source är ett par små systrar som börjar hälsa på granntanten och hennes barnbarn. De mest invecklade familjerelationer rullas upp, men den berättande systern är ändå en iakttagare som själv kommer från normala förhållanden.
I Belina Bauers nya kretsar handlingen kring Ruby Trick, en utsatt liten tjej mitt i kriget mellan sin vackra mamma och sin arbetslöse och oansvarige pappa. Dessutom är hon utanför i skolan och för tjock.
Och i John Ajvide Lindkvists bok som jag bara småbörjade på på tåget hem finns den manipiulerande Molly, som han själv beskrev som otäck.
Så olika karaktärer och liv.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

John Ajvide Lindqvist inledde på Stora teatern i Linköping igår. Han var stilig i tredelad kostym och hade ett livlig kroppspråk, spretiga fingrar som en före detta trollkarl vilket han är. Han läste ur sin senaste, Himmelstrand, och berättade bra. Om den lilla flickan Molly som är den otäckaste människa han skrivit om. Om förebilderna till det medelålders homosexuella bondeparet, som var två män han såg på en strand. Han fick svåra frågor om hämnd och ondska, som jag tyvärr nu inte minns så bra. Mer än att han slog fast att han tror att människor i grunden vill vara snälla.

Sen kom Elin Boardy, vars senaste bok jag läst och tyckte om. En kvinnornas Skattkammarön. Boardy var också bra, hade en djup behaglig röst och såg ut att trivas på scenen fast på ett lugnare sätt än Lindqvist. Konferiencern slog fast att hon utmärker sig i samtidslitteraturen genom att inte skriva om just samtiden, vilket jag tycker är ett stort plus. Den förra utspelar sig visst i Malaysia, kanske jag ska nosa upp den.

I pausen handlade jag Ajvides bok, och berättade att jag besökt Pontusbadet i Luleå, där den stora hämnd/slaktscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Då berättade Lindqvist att den brittiska biopubliken började skratta där. Hela dramaturgin driver händelseutvecklingen fram emot något riktigt dåligt, det förstår alla, och sen kommer ordet ”BAD” i bild. Det tyckte jag var kul!

Sen var jag tyvärr tvungen att åka hem, och missade Barbro Lindgren i andra halvan av kvällen. Men hon var med lite och flikade in saker under de andras framträdanden, så helt Lindgrenlös blev jag inte. 24Corren sände här och här.

Read Full Post »

temathrillerI veckans tematrio frågar Lyran efter spänning, och jag väljer efter en del tankemöda de här.
1 Stephen King. Efter ett långt uppehåll har jag återupptagit kontakten med skräckfarfar, och det är jag glad över. En av de bästa jag läst på senare tid är Lisey’s story, som jag varmt kan rekommendera. Även Drömfångare, Benrangel och Duma Key är bra, men serien om Det svarta tornet gillar jag inte.
2 John Ajvide Lindqvist. Mannen som skriver så bra att han till och med fått in skräcken på kultursidorna. Låt den rätte komma in är en vampyrhistoria i förortsmiljö, och han lyckas få det trovärdigt. Filmen är också bra.
3 Darkly dreaming Dexter av Jeff Lindsay, är inte riktigt lika bra som i tv-serien med den lysande Michael C Hall. Boken har jag skrivit om här, och i tv-väg längtar jag efter säsong fyra och fem. Jag har förresten sällskap av Dexter på jobbet också.

Read Full Post »