Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ursula Le Guin’

laviniaAh! LeGuin förtrollar när hon tar mig tillbaka till antiken, Italien före Italien. Rösten är Lavinias, Aeneas tredje hustru, som Vergilius aldrig ger någon röst till men som Ursula LeGuin här gör till huvudperson. I en Facebookdiskussion med en av mina gamla kursare från littvet, sent 1980-tal i Umeå, minns vi Aeneas och Dido förstår, alla minns Dido. (Eller? Kanske de flesta associerar Dido till en sångerska.) Kanske hela Aeneiden är på väg att falla i glömska, som LeGuin påtalar i sitt efterord som handlar om varför hon skrivit Lavinia.
Det vore sorgligt i så fall, för här finns så mycket av hjältedåd och kärlek, ett epos från förkristen tid som alla små italienska skolbarn har lärt sig att referera till.
Själv njuter jag. Av LeGuins svskalade men ändå poetiska språk. Av Lavinias uppväxt med en klok och kärleksfull far, kungen, men med en mor, drottningen, som blir galen av sorg när småbröderna dör. Lavinia springer i skogen m,ed sin bästa vän, lär sig att utföra de heliga ritualerna med sin far, har nära band med sina slavar och framför allt så möter hon Poeten, från en annan tid, frusen och döende och den som har skrivit fram Lavinia men blir förskräckt när han träffar henne.
Och sen kärleken. Den stora kärleken.
Tre år får de tillsammans, Aeneas och Lavinia. Det vet hon från början eftersom Poeten berättat det.
Så fin och vacker bok, och så fantastiskt att LeGuin inte tappat greppet, hon är ändå 80+. Jag känner mig på generöst humör, det blir en best of-etikett.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Helgens andra Inger Edelfeldt heter ”Namnbrunnen” och är en sagosamling. ingerDen har en lös ramberättelse, folk som träffas på torget i en stad och turas om att berätta historier för varandra. Historierna handlar om drottningar och kungar, trollpackor, magiska djur och förvandlingar… sånt som sagor brukar handla om. En vampyr också.
Jag tycker om sagorna. Bäst hade varit att vara på torget och höra dem berättas.
De påminner lite grann om Ursula Le Guins när hon är som mest traditionell i sitt berättande. Och nyss – i wikipedialänken ovan – lärde jag mig att det är Inger Edelfeldt som översatt och illustrerat Le Guins Att spela människa, så här har vi en författarkoppling också.

————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »