Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘essäer’

siriessäerSiri Hustvedt beskriver sig själv som en outsider, en obunden intellektuell vagabond som går dit näsan pekar och då kommit att befinna sig på okända marker. För den som läst hennes ”Den skakande kvinnan” är det bara logiskt att i denna essäsamling finna vagabonden på strövtåg i gränslandet mellan neurovetenskap och psykoanalys, mellan minne och fantasi, och med hennes senaste roman ”Den lysande världen” i färskt minne är det nästan lika spännande att läsa konstessäerna, de som sorterar in under avdelningen ”titta”.

Samlingen är strukturerad i tre delar, där den första, ”leva”, är mest självbiografisk och lättillgänglig. Här fångas läsaren när Hustvedt tar ett minne eller en detalj ur sitt eget liv, synar den noga, vrider och vänder och går till vetenskapen, litteraturen, konsten för att få ett större sammanhang och en förståelse. Det kan handla om moderns råd ”gör ingenting som du inte vill göra” som fastnade i den 15-åriga Siris huvud (och själ?) och som hon aldrig glömt. En jämförande utredning om det mänskliga begäret tar sin utgångspunkt i lillasysterns längtan efter en Musse Pigg-telefon. Hustvedts migrän som hon lidit av i många år, och även vårdats på sjukhus för, blir i texten ”Mitt konstiga huvud” föremål för en undersökning som landar i den filosofiska slutsatsen att den blir lite lättare att stå ut med om hon försöker att bara acceptera den. Men är inte det oamerikanskt? Att inte kämpa emot?
Det är Siri Hustvedts sätt att pröva, förkasta, gå till källorna och aldrig vara tvärsäker som gör henne oupphörligt intressant. Och som får mig att vilja läsa vidare! Kanske inte alla de där svåra medicinska artiklarna om hjärnan, där räcker det fint med vad Hustvedt extraherat, men filosofer som Kierkegaard och barnläkaren/psykoanalytikern Donald Winnicott, det börjar bli dags för dem. Särskilt Winnicott. Det är han med övergångsobjekt (snuttefiltar) och hur det mycket lilla barnet härmar/speglar sin mors ansiktsuttryck, och så mellanområdet mellan verklighet och fantasi där leken är så viktig. Grundläggande saker för hur ett jag formas i relation till andra, och det är det som Siri Hustvedt ständigt utforskar.
”Utan förmågan att förstå en annans synsätt – alltså att fantisera om att vara denna andra person – skulle vi inte vara jagmedvetna, och utan jagmedvetenhet skulle vi inte kunna skapa det labila jag som vi alla har, det som kan kasta loss från nuet och navigera in i andra riken, såväl verkliga som overkliga.”

Vid ett tillfälle beskriver Siri Hustvedt hur hon kan förutse en annan forskares resonemang och referenser i förväg, utifrån vilka källor hon väljer att använda. Hur forskaren följer en på förhand etablerad linje av tänkare, och väljer bort andra som tänker annorlunda. Hur vi börjar se det vi letar efter, att diskursen blir ramar som styr vad vi ser. Så gör inte Siri Hustvedt. Hon rör sig hela tiden nyfiket i mellanområdet, och skriver: ”Mina tankar om att vara människa har förändrats, vidgats och omformats av mina äventyr inom konstteori, neurovetenskap och psykoanalys.”

Jag känner att mina tankar har förändrats och vidgats efter timmarna med Siri Hustvedt.

Först publicerad här. Boken finns att köpa exempelvis här.

Read Full Post »

skrivandeDiskiDen har stått i hyllan ett par år eller så, Diskis skrivande kvinna. De flesta verkade vara så negativa till den, att jag inte kommit mig för med att läsa den förrän nu. Och inte drabbar den mig i hjärteroten som den självbiografiska reseskildrings-trilogin, men jag har ägnat den några timmar och lärt mig en del på kuppen.
Det är en historisk roman. Den skrivande kvinnan heter Marie de Gournay och som barn smiter hon ideligen in i biblioteket därhemma (som består av 200 böcker) och läser så fort hon kommer åt. Hon lär sig latin alldeles själv, genom att lägga en fransk version av Aeneiden bredvid en på latin och översätta ord för ord, sida för sida. I sin kunskapstörst är hon beundransvärd, men i sin personlighet är hon väldigt jobbig. Skriker, gormar, vägrar hjälpa till med något som helst.
En dag — 1584 — får Marie något helt nytt, Montaignes Essäer, av sin farbror. Hon blir hänryckt, svimfärdig, besatt. Hon måste vara den enda människa som förstår Montaigne, tänker hon, och går runt och citerar honom i fyra år. När familjen kommer till Paris skriver hon ett brev, och den då 55-årige författaren inbillar sig att det här är en vacker ung beundrarinna och kommer på besök. Han blir besviken, vacker är hon inte, men desto mer överspänd. Hon sticker sig blodig med en nål för att visa hur betydelsefull han är för henne, och tumult uppstår.
Men några år senare, efter massvis av obesvarade brev från Maries sida, nappar Montaigne på erbjudandet att vila upp sig ute på landet hos Maries familj. På krångliga vägar deklarerar han henne som sin adoptivdotter, och när han sen dör blir det Maries uppgift att förvalta hans författarskap. Det gör hon med den äran, får man lov att erkänna, även om hon fuskar och ändrar nåt stycke och skriver ett förord som gör Montaignes änka våldsamt upprörd. (Marie menar att hon är den enda människa som betydde något för Montaigne.)
Vad exakt som är felet med Marie de Gournay är svårt att säga. Grandios självuppfattning, överdriven föreställning om sin egen begåvning, oförmåga att uppfatta andras signaler och samspela med andra människor. Hon håller salonger i Paris med usel mat och noll social förmåga, hon blir till åtlöje och utsätts för grymma spratt av den tidens intellektuella, ändå kastar hon sig ständigt in i nya strider och lyckas då och då få ett litet kungligt underhåll. Den konstiga kärlekshistorien mellan henne och hennes tjänarinna känns lite påklistrad. Hela tiden redigerar hon och trycker om Essäerna, gång på gång. Montaigne får inte falla i glömska.
En mycket märklig kvinna.
(På insidesfliken har Diski krulligt hår igen, det måste vara en gammal bild.)
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

vwoolfVilken stilist hon är! Så exceptionellt njutbart det är att följa Virginia Woolfs tankar när de vandrar från det lilla triviala, till det stora filosofiska, och hela tiden med ett säkert grepp om sin läsares ärm: Kom med nu här!
Det här är ingen plikttrogen redovisning, ens när hon skriver om historiska personer som Dorothy Wordsworth, Sara Coleridge eller Julia Margaret Cameron. Det här är högst originella, livliga porträtt av en rad kvinnor från 1600-, 1700- och 1800-talet, någon kanske levde en stund in på 1900-talet.
Dessutom några tal som Woolf hållit inför kvinnliga församlingar, lika briljanta de och med full förståelse för vanliga publikproblem: hårda stolar, flugor som surrar och drar uppmärksamheten till sig, en gäspning här och där.
Men Virgina är aldrig tråkig. Aldrig för en sekund.
Tack ellerströms för att ni gett ut den här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Hennes samlingsbok av essäer, tal och recensioner från 1970 och 1980-tal heter Dancing on the Edge of the World, och är i mina läsarögon väldigt fin. Som tidigare sagt; är ämnena i huvudsak resande, litteratur, feminism och socialt ansvar. Jag fastnar för många texter, kanske allra mest för dem som handlar om resande. Nej, inte rymdresande, trots att Le Guin gärna rör sig inom science fiction-genren, utan helt vanliga resor. Som att köra mellan Oklahoma och Georgia. Eller att fotvandra i England, till Stonehenge. Det är underbar läsning, och jag vill genast köpa biljetter och ge mig ut!
I recensionerna passar Le Guin på att skåpa ut två av min älskade Doris Lessings science fiction-romaner, de som ingår i Canopus-serien. Den enda som finner nåd är The Marriages between zones three, four and five, som jag skrivit lite om här. (Att läsa det påminner mig om att jag aldrig läst ut den serien, jag har aldrig riktigt fallit för den trots att kombinationen Lessing och sf i teorin borde få mig att börja dregla. Märkligt. Men Le Guin får mig att lite förstå varför.)
Sen har Dancing on the Edge of the World förstås den bieffekten att jag vill läsa en massa annat som hon skriver om. Alcotts Unga kvinnor till exempel, hur kan jag inte ha läst den?? Och Ursulas egen mammas böcker verkar jättespännande, om indianska myter från Kalifornien. Theodora Kroeger heter hon och var över 50 år innan hon började skriva.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »