Jag undrade lite om Octavia E Butler skulle kunna skriva något lika stark & gripande, på så många komplexa nivåer av mänskligt beteende, längtan & kärlek, hat & fruktan, som i Parable of the Sower. Så klart att hon kunde.
Det har gått många år sedan de händelserna, en tid som nu kallas The Pox. Laurens och Bankinoles dotter Larkin läser sina föräldrars nedskrivna dagböcker, anteckningar, dokumentation från 2030-talet i Amerika. Det handlar om de första åren av Acorns historia. Deras lilla flyktinggrupp bosatte sig på Bankinoles land, Acorn, som blev en fristad för hemlösa och föräldralösa barn, där alla tog hand om varandra och Lauren predikade om Earthseed. Eartseed är den religion Lauren själv uppfann, plockade ihop av upptäckta sanningar. Det handlar om att Gud inte är någon person, inget högre väsen, utan Gud är förändring och förändring kan man påverka. Långt fram i fjärran finns drömmen inte om himlen, men om att ge sig ut och bosätta sig på stjärnorna.
Larkin har svårt för sin mammas religiositet. Hade hon bara skapat och drivit Acorn så hade det varit mycket bättre. Men ”nu tänker de göra henne till Gud också”, resa en staty över Lauren. Först förstår jag inte varför dottern är så bitter, men allt eftersom blir det tydligt. Hon känner sig svartsjuk på Earthseed, som hon ser som sin mammas första och viktigaste barn. Och — SPOILERVARNING! — Larkin fick inte växa upp med sin mamma. En grupp kristna fascister tog över stället, förslavade Earthseed, torterade dem med hjälp av några fasansfulla elektriska kragar. Det dröjer många år innan mor och dotter träffas igen.
Octavia E Butler har ett underbart språk, det glider så lätt och fint framåt. Vackert. Hela hon är underbar med sin fantasi, sin kraft, sitt sätt att undersöka svåra ämnen och vad det innebär att vara människa.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Parable of the Talents, science fiction, dystopi,
Parable of the Talents — Octavia E Butler
februari 10, 2010 av snowflake
Jag tyckte också att den var helt fantastisk men att Parable of the Sower var snäppet vassare. Tyckte att PotT slutade lite abrupt till exempel. Eller så är det bara jag som aldrig kan få nog av Butler, haha.
Sara BE
Kanske lite vassare ja. I min Talents finns ett QA med Butler, där hon berättar att hon först tänkte skriva EN bok, men insåg att den blev alldeles för lång. Så hon gick tillbaka cirka 150 sidor och avslutade Sower. Sen mitt i skrivandet av Talents så dog Butlers mamma, som hon stod väldigt nära, och då blev det avbrott ett tag.
Jag kan hålla med om att Talents ökade farten väldigt mycket på slutet, och det där med hur brodern Marcus/Marco beter sig hade man kunnat utforska mer.
men ändå: så bra!!
Intressant! Det kan ju förklara den ”uppstyckade” känslan som fanns i boken … Jepp, jag hade gärna sett mer av det. Men jag håller med dig ändå – otroligt bra bok trots dessa mindre skönhetsfläckar.
ÅH!
Jag vill inte läsa detta så jag blundar och kommentarar.
Är ännu på Parable of the Sower, men läsandet går långsamt pga skola.
Roligt att höra att Butler håller stilen (vilket jag hann läsa innan jag slet mig).
Hon är en författare jag vet att jag kommer att vilja läsa allt av. Hoppas du får lov snart. 🙂
[…] fynd för mig. Love at first reading. Jag har skrivit om hennes Wild Seed, Parable of the Sower och Parable of the Talent. Bättre än så blir det bara inte. * Mitt andra tips är naturligtvis Ursula K Le Guin. Henne har […]
[…] bättre koll på Nebula-pristagarna, jag menar med favoritnamn som Ursula K LeGuin, Michael Chabon, Octavia E Butler… Men det slutar ändå alltid med att jag nätt och jämnt orkar hänga med på […]