Lille Philip blir tidigt föräldralös och får bo hos sin stränge farbror och snälla, men förtryckta, faster. Han har en klumpfot, som gör att han haltar. I det djupt religiösa hemmet upptäcker Philip litteraturen och blir djupt förälskad: Han läser, läser och läser. När Philip så småningom skickas iväg till skolan är de andra pojkarna grymma mot honom, tvingar honom att visa upp foten och härmar hans hälta. Utanförskapet gör honom till en iakttagare. Men han får ett par vänner så småningom, trots sin avighet och kantighet. Och elakhet, om vi ska vara ärliga. Ett par av vänskaperna är mycket passionerade, jag tolkar dem som att Philip är förälskad. (Maugham hade kärleksrelationer med män.)
Han visar sig så småningom vara duktig i skolan, men tar aldrig sin examen utan reser istället till Tyskland och sen till Paris där han studerar till målare. Han lever fattigt; får ett par vänner, dricker absint. I efterskott förstår han att det var hans lyckliga år.
Sen blir det London, och läkarutbildning. Många, alltför många sidor ägnas åt en förnedrande kärlekshistoria med servitrisen Mildred som behandlar honom som skit. Jag blir så trött på förnedringen att jag bläddrar framåt för att se om man aldrig blir av med den där Mildred med sin grönaktiga hud och sina vita läppar nån gång, men det tar tid, oj vad det tar tid. Och när det äntligen tar slut för sista gången är Philip utfattig och måste avsluta sin utbildning. Han driver omkring och sover i parker innan han söker hjälp hos en familj han lärt känna. (George Orwell blurbar Of human bondage, ”The modern writer who has influenced me the most” och jag känner igen beskrivningarna av svälten och kylan från Orwells Down and out in Paris and London.)
Det är fascinerande att tänka på att Maugham skrev den här när han bara var 23 år. Så skarpt iakttagande, analyserande, även av sig själv. Och vilket underbart språk! Det finns passager som är helt fantastiska.
Jag sorterar in den under självbiografiskt, trots att Maugham gjort om stamningen till klumpfot, ändrat namn på skolor och människor, sin egen profession och naturligtvis mörkat sin sexuella läggning.
Of Human Bondage — Somerset Maugham
december 27, 2009 av snowflake
Otroligt att han bara var 23 år… när han skrev boken.. tänk… och jag minns att jag har läst ”Of human bondage” för ganska länge sedan- och nu skrev du om den på ett så inspirerande sätt att det känns som om det absolut är dags för omläsning. Det är Maugham värd, tycker jag. (Och jag har fortfarande många noveller kvar att läsa….).
Han var 23 när han skrev den, men sen gavs den inte ut förrän 15 år senare, eller så. När Maugham hunnit komma i ropet.
Vilket underbart sätt han har att beskriva människors små egenheter, småskurenhet och själviskhet oftast, men då och då genuin godhet.
[…] 27, 2009 av snowflake Mildred i Of Human Bondage: elak, småsint, egoistisk, korkad. Omnämnd här. Erika i Rosen på Tistelön irriterade mig i […]
[…] december 27, 2009 av snowflake … mellan Philip och Mildred i Of Human Bondage. […]
[…] kroguppasserska som sen blir med barn så de tvingas gifta sig. Den sistnämnda historien är helt tydligt självupplevd, det är Mildred en gång till fast utan den gröna huden. Eftersom jag inte gillade Mildred då […]
[…] (fyra) är inledd, och jag blir alldeles glad över att W Somerset Maughams Of human bondage spelar en viktig roll i första avsnittet. En kille som Buffy möter andra dagen hinner berätta […]
[…] Ryunosuke 739. The Good Soldier – Ford Madox Ford 740. The Voyage Out – Virginia Woolf 741. Of Human Bondage – William Somerset Maugham 742. The Rainbow – D.H. Lawrence 743. The Thirty-Nine Steps – John Buchan 744. Kokoro – […]
[…] just det som låg honom i faten. Eller kanske mest framgången. Att Of human bondage, bloggat om här, räknades som han stora verk höll han inte med om, för honom var Honung och malört favoriten. […]