Susan Sarandon är med i Lovely Bones

Först nu förstår jag, tack vare Kate Reader, att min favorit Susan Sarandon är med i Lovely Bones. Ännu en anledning att längta!
Lovely Bones är filmen på Flickan från ovan, av Alice Sebold. Mer Alice Sebold här här här och lite här.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Sebold, Susan Sarandon, Lovely Bones, Flickan från ovan, bok blir film

Read Full Post »

Vad ska jag tycka?

En vecka efter att jag läste den kan jag fortfarande inte bestämma mig för vad jag tycker om Shakespeare’s landlord av Charlaine Harris. Det är första delen i en serie om Lily Bard. Lily försörjer sig på att städa hemma hos folk i den lilla lilla staden Shakespeare. Hon tränar kampsport, väldigt mycket kampsport, och vill inte ha med andra människor att göra. Men så råkar hon se hur någon skaffar undan ett lik, och blir indragen i en mordhistoria.
Jag har läst Charlaine Harris Sookie Stackhouse–böcker förut, och där är formulan lättsmält underhållning med övernaturliga väsen. Det här ska kanske mer vara en deckare, men det är en deckare av typen jag normalt inte gillar, en där huvudpersonen liksom bara går omkring och allting bara händer henne och så kommer upplösningen in lite från vänster.
Men samtidigt gillar jag Lily Bard. Hon är en komplicerad person, med ett väldigt jobbigt förflutet, och hon försöker handskas med sitt liv som gått totalt i spillror.
Jag kommer att tänka på Harriet Vane, i Dorothy Sayers Kamratfesten, där Harriet skriver på en av sina vanliga lättsamma deckare och plötsligt börjar huvudpersonen få ett helt nytt, komplicerat och djupt känsloliv och då skär han sig mot omgivningen som är lika platt och trivial som förut. Sån är Lily Bard.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, Lily Bard, Shakespeare’s Landlord, Dorothy Sayers, Harriet Vane, Kamratfesten, deckare

Read Full Post »

Läbbiga läskiga Mo Hayder

Sträckläser Mo Hayders Ritual och blir helt uppskrämd. Det handlar om avhuggna händer, människoblod, sydafrikansk vidskepelse och handel med människodelar. Den förska handen hittas av Flea Marley, dykare vars föräldrar nyligen dog i en mycket farlig dykning i just Sydafrika. Hennes bror var med, han klarade sig men är nu ett nut case. Flea tar konstiga droger för att försöka komma nära sina döda föräldrar och förstå deras hemligheter.
Polismannen Jack Caffery ska utreda vem de hittade händerna tillhör. Hans bror blev mördad av en pedofil när de var barn, och Caffery är helt känslomässigt avskuren. Han envisas med att söka upp the Walking Man, en välbärgad luffare som är dömd för ett bestialiskt mord. I utbyte mot krokuslökar söker Caffery få information från the Walking Man.
Det är så bra men samtidigt så läskigt att jag knappt törs läsa. Dykarsekvenserna är klaustrofobiska. Och den stackars knarkarkillen som sitter fången i väntan på att få händerna avskurna — brr.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Ritual, deckare,

Read Full Post »

Strangers blir Främlingar

När jag läser recensionen av Taichi Yamadas nyäversatta Främlingar börjar jag undra vad det var som gjorde att jag inte föll för den? Jag bloggade aldrig om den heller, så nu har jag ingenting till stöd för minnet att gå på.
En sak jag minns, är att den hade en kvinnlig karaktär som var sådär stereotyp som kvinnorna i japanska böcker gärna är: sexig & dödlig. Kanske var det bara det jag retade upp mig på.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Taichi Yamada, Strangers, Främlingar, japanskt, böcker

Read Full Post »

Book of Ofelia — Gilbert Hernandez

På klassiskt Hernandez-manér hoppar handlingen hit och dit, och skiftar fokus mellan olika huvudpersoner. Den här kommer efter Luba in America, där jag efterlyste mer Luba, och det får jag här. Och mer Ofelia, som jag gillar.
Vad jag inte gillar så värst är den ganska svamliga historien om Fortunato, en vacker yngling som alla kvinnor blir som galna efter. Jag väntar bara på att en smurf ska dyka upp och berätta att han strött ut ett magiskt pulver eller nåt, det känns bara fånigt. Men men. Annars är den bra.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Gilbert Hernandez, Book of Ofelia, Luba, graphic novel

Read Full Post »

Flyttar in i Stars Hollow…

—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stars Hollow, Gilmore girls, tv

Read Full Post »

Vita nätter

Jag kastar mig glupskt över nästa Ann Cleeves, Vita nätter. Det är sommar och då blir det aldrig mörkt på Shetlandsöarna. (Jämför Norrbotten!) Jimmy Perez har inlett en relation med konstnären Fran Hunter. Fran har vernissage tillsammans med öarnas berömda Bella Sinclair, och hennes fiolspelande brorson Roddy. Men det är märkligt lite folk på vernissagen, och än märkligare blir det när en man går fram till en tavla och börjar storgråta…
Det fortsätter i samma stil som den första boken, och jag gillar det jättemycket. Gamla hemligheter som kommer i dagen, att man får följa vissa personers tankar och reaktioner, miljöbeskrivningarna. På slutet trappas spänningen upp och tempot ökar. Det passar bra, men jag gillar det där lite långsammare i början också.
Det ska visst bli fyra böcker, en för varje årstid.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Cleeves, Vita nätter, Shetlandsöarna, deckare

Read Full Post »

Vara anhörig — Åsa Moberg. (Psykiskt sjuka)

Åsa Moberg skriver klokt och informativt om alla de svårigheter som möter en anhörig till en psykiskt sjuk människa. Rädsla och ledsenhet, skuldkänslor. Hur man försöker vara duktig, effektiv och räcka till. Hur man ofta bemöts med misstänksamhet från vården — tänkesättet om att alla problem uppstår i familjen lever starkt — och hur sekretesstänkandet leder till att man som anhörig ofta inte ens får veta vad som händer. Det kan gälla föräldrar, barn, makar, syskon.
Maktlöshet, förtvivlan. Några hoppingivande exempel. Forskningsrön. Intervjuer. Levnadsberättelser som gör mig helt förtvivlad och samtidigt vill jag ställa mig upp och hurra för och dela ut medaljer till dem som sliter för att orka. Som oftast ingen ser. Om en anhörig nån gång får frågan: ”Hur mår du själv?” så bryter hon/han oftast ihop och börjar gråta. Trots att man vet att självmordsrisken för en människa vars anhörig tagit sitt liv är kraftigt förhöjd. Samma sak med självmordsrisken för en anhörig till en som läggs in på psyk. (Inte för att så många läggs in.)
Moberg för också ett resonemang kring självhjälpsgrupper á la AA och andra, som jag tycker är intressant. Hon har även intervjuat psykiatrisamordnaren Anders Milton.
Boken kan läsas styckevis, utifrån vad man är mest intresserad av: depression, bipolär sjukdom, ätstörningar, missbruk osv. Den har också en fyllig litteraturlista till vidare läsning.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Moberg, Vara anhörig – bok för anhöriga till psykiskt sjuka, psykisk sjukdom, böcker

Read Full Post »

Nära livet var fantastiskt bra!

Masade mig iväg och såg Ulla Isakssons Nära livet på Östgötateatern igår kväll, och det var en upplevelse! Det börjar väldigt starkt med att Cecilia kommer in med blödningar och misstänkt missfall. (Redan där börjar jag gråta, minns när det hände mig — PANIKEN — men min lilla unge klarade sig tack och lov.)
Cecilia frågar sin man om han önskar att barnet ska klara sig, och får ett blaha-svar. Hela äktenskapet gungar där, och i morfindimmorna ser Cecilia klarare än någonsin.
På salen finns också Stina, fru Andersson, som har gått över tiden och rastlöst studsar omkring och är lycklig men frustrerad. Och så Hjördis, en ung flicka, som vet att pappan inte är att räkna med och som inte vågar berätta för sin mamma att hon är med barn. Hon tycker att bäbisar är äckliga. Gemenskapen som uppstår mellan dessa tre kvinnor, och syster Brita, är så där stark och varm som det kan bli med okända människor man delar en kort men betydelsefull tid med. Man öppnar sig, visar vem man är.
Bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi, bra musik. Sammantaget väldigt, väldigt bra, och jag är så glad att jag sett den.
Refrängen här var med:

DN recenserar, liksom Svenskan och Corren.
Nära livet blev film av Ingmar Bergman, vann pris som bästa film i Cannes 1958 och Ulla Isaksson vann pris för bästa manus. Den blev även känd som filmen där män svimmade, åtta stycken i norska Bergen. I går kväll fick föreställningen brytas för att en man säckat ihop, men han kunde gå ut själv till ambulansen så jag hoppas det gick bra.
Pjäsen ingår i Spetsprojektet, där regissören Jenny Andreasson satt upp pjäser av svenska kvinnliga dramatiker. Här bloggas det. Nära livet kommer att spelas i Örebro i januari, och sen blir det turné med Riksteatern i februari.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Nära livet, Spetsprojektet, dramatik, missfall, abort, förlossning, Ingmar Bergman

Read Full Post »

Ann Cleeves — Svart som natten

Ann Cleeves deckare i Shetlandsmiljö visar sig vara mycket bra. Svart som natten heter den första, och där är det en ung flicka som blir mördad. Hennes namn börjar på C, precis som en annan, mindre flicka som försvann för många år sedan. Båda flickorna har varit vänner med det avskydda byoriginalet.
Jag gillar persongalleriet, med polismannen Jimmy Perez i spetsen. Hans anfader drev iland på 1500-talet, men 500 år är ändå inte riktigt tillräckligt för att räknas som urshetländare…
Här finns den rike företagaren, hans barnslige son, den strama lärarinnan som håller dottern i fasta tyglar medan mannen jobbar över, en nyskild konstnär med en olycksalig benägenhet att snubbla över lik, hennes exmake och hans åldrande älskarinna, en sörjande far. Alla har sina hemligheter även om man får jobba hårt för att hålla något hemligt på en liten ö där alla känner alla i generationer bakåt.
Jag gillar också miljöskildringarna; det karga, havet, dimman. Färjorna.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Cleeves, Svart som natten, deckare, Shetlandsöarna

Read Full Post »

Dubbelt upp av Ulla Isaksson

Köpte en dublett till min kära Ulla Isaksson, bara för att den var så fin. Den blå är finare, nästan. Och den röda är på väg att falla sönder.
Funderar på att försöka få tag i en biljett till Nära livet ikväll, men det kan bli svårt en lördag. Och ännu svårare att masa mig iväg. Det går trögt nu.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, böcker, Kvinnohuset

Read Full Post »

Tal vid Nobelfesten 10 december 1909

Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt och rätt skumt i kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.
Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det också.
Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det var, som att jag hade blivit skygg för liv och rörelse där borta i ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i världen.
Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt där hemma och gladde sig åt att ha fått uppleva denna stora tilldragelsen.
Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad för diktining och diktare, och om han nu hade fått veta, att Svenska akademien hade tillerkänt mig ett stort diktarpris… Det var en riktig sorg, att jag inte fick tala om det för honom.
Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden./…/

Ur Troll och människor, som jag ärvt av mormor, som delade födelsedag med Selma Lagerlöf. 20 november.
Hela talet kan läsas här på nobelprize.org.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Nobelpristagare, böcker, Troll och människor, tal, mormor

Read Full Post »

Vad man inte bör läsa medan man äter

Gamla fina böcker
Fotoböcker
Seriealbum (men serietidningar går bra)
Böcker där folk kräks och har sig, typ Ruy Murakami

Read Full Post »

Stieg och jag har ett hus ihop

Stieg Larsson och jag har bott i samma hus. På Norra Ersmarksgatan i Umeå. Stadsdelen heter Haga.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om kändiskänning, Umeå, Stieg Larsson, Norra Ersmarksgatan

Read Full Post »

Iron kissed — Patricia Briggs

Tredje boken om Mercedes Thompson och jag tycker att de blir bättre och bättre. Här är det Mercys gamle mentor Zee som ber henne om en tjänst: Att i sin coyoteform lukta sig runt i husen hos en rad mordoffer på reservatet för faes. En enda person har varit i alla husen, vakten O’Donnell, en människa. När Zee och uncle Mike beger sig till O’Donnell för att ta itu med honom, upptäcker de att nån annan hunnit före. Men när polisen kommer dit hittar de Zee med blod på händerna, så han åker i fängelse.
Mercedes sätter livet på spel flera gånger om i sin strävan att fria gamle Zee. Hon råkar illa ut, riktigt illa.
Jag gillar Patricia Briggs sätt att mixa nutiden med gammal folklore och sagor om pepparkakshus och förtrollade gåvor. Jag gillar Mercy mer och mer. Detta är den tredje boken i serien, läs här om första, Moon Called, och andra , Blood Bound. Och efter att ha läst på dn.se att ”eskapism är 2000-talets absoluta innedrog” så känner jag mig väldigt inne nu.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Briggs, varulvar, Mercy Thompson, urban fantasy, böcker

Read Full Post »