Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 december, 2009

… mellan Philip och Mildred i Of Human Bondage.

Det verkar vara mycket lättare att stå ut med Mildred i Bette Davis tappning. Filmen blev hennes genombrott och när hon inte Oscarsnominerades bildades en påtryckargrupp som tyckte att det var skandalöst.
Leslie Howard är lite för vacker för rollen som Philip Carey, tycker jag.

Kim Carnes fick en megahit med Bette Davis Eyes 1981. Bette gillade den också.

Read Full Post »

Mildred i Of Human Bondage: elak, småsint, egoistisk, korkad. Omnämnd här.
Erika i Rosen på Tistelön irriterade mig i februari.

Skillnaden är väl att det är meningen att man ska tycka om Erika.
Och visst har litteraturen jag läst under året befolkats av en hel hög andra otrevliga och jobbiga människor, till exempel här, men det är Mildred och Erika jag minns.

Read Full Post »

Lille Philip blir tidigt föräldralös och får bo hos sin stränge farbror och snälla, men förtryckta, faster. Han har en klumpfot, som gör att han haltar. I det djupt religiösa hemmet upptäcker Philip litteraturen och blir djupt förälskad: Han läser, läser och läser. När Philip så småningom skickas iväg till skolan är de andra pojkarna grymma mot honom, tvingar honom att visa upp foten och härmar hans hälta. Utanförskapet gör honom till en iakttagare. Men han får ett par vänner så småningom, trots sin avighet och kantighet. Och elakhet, om vi ska vara ärliga. Ett par av vänskaperna är mycket passionerade, jag tolkar dem som att Philip är förälskad. (Maugham hade kärleksrelationer med män.)
Han visar sig så småningom vara duktig i skolan, men tar aldrig sin examen utan reser istället till Tyskland och sen till Paris där han studerar till målare. Han lever fattigt; får ett par vänner, dricker absint. I efterskott förstår han att det var hans lyckliga år.
Sen blir det London, och läkarutbildning. Många, alltför många sidor ägnas åt en förnedrande kärlekshistoria med servitrisen Mildred som behandlar honom som skit. Jag blir så trött på förnedringen att jag bläddrar framåt för att se om man aldrig blir av med den där Mildred med sin grönaktiga hud och sina vita läppar nån gång, men det tar tid, oj vad det tar tid. Och när det äntligen tar slut för sista gången är Philip utfattig och måste avsluta sin utbildning. Han driver omkring och sover i parker innan han söker hjälp hos en familj han lärt känna. (George Orwell blurbar Of human bondage, ”The modern writer who has influenced me the most” och jag känner igen beskrivningarna av svälten och kylan från Orwells Down and out in Paris and London.)
Det är fascinerande att tänka på att Maugham skrev den här när han bara var 23 år. Så skarpt iakttagande, analyserande, även av sig själv. Och vilket underbart språk! Det finns passager som är helt fantastiska.
Jag sorterar in den under självbiografiskt, trots att Maugham gjort om stamningen till klumpfot, ändrat namn på skolor och människor, sin egen profession och naturligtvis mörkat sin sexuella läggning.

Read Full Post »