Dubbelfel — jodå

Visst syns det att den här boken handlar om tennis? Tennis, tennis och mer tennis.
Aldrig någonsin ligger kärleksparet kvar i sängen och myser. Faktum är att huvudpersonen gjorde slut med sin förre älskare för att han föreslog att hon skulle stanna kvar i sängen en morgon istället för att störta iväg till tennisträningen.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om omslag, böcker, Lionel Shriver, Dubbelfel

Read Full Post »

Undrar vilka som läst den här?

Resenärer på långresor vill gärna läsa då och då, men inte tynga väskan med böcker. Så böckerna byts bort, lämnas på hotell och vandrarhem, för nästa person att plocka upp. Den här har på vingliga vägar hamnat hemma hos mig. Var Mayfair hotel ligger har jag ingen aning om. Boken är sliten och rätt smutsig, jag tänker spara den till utomhusläsning i sommar när jag ligger på nån badstrand eller så. Det syns att den varit med på stränder förut.
Kiran Desai är en indisk författare, dotter till författaren Anita Desai, och var den yngsta Bookerprisvinnaren någonsin när hon vann 2006 med den här; The Inheritance of Loss.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Kiran Desai, The Inheritance of Loss

Read Full Post »

Moderlös i Brooklyn (med Tourettes)

Jonathan Lethem har skrivit en mycket märklig bok, en deckare, där huvudpersonen Lionel Essrog är en man som lider svårt av Tourettes syndrom*. Tvånget är mycket starkt; han måste vrida och vränga på orden och rimma och skrika högt, ibland skälla. Han räknar och dunkar och fingrar och pillrar. Lionel försökte ha katt, men den blev alldeles för stressad. Och man blir rätt stressad när man läser också, dessa ständiga avbrott, hur hans hjärna vinglar iväg åt olika håll.
Detta är det mest intressanta med boken. Men själva historien är också bra. Lionel och tre andra killar växer upp på S:t Vincents barnhem för föräldralösa pojkar. En dag kommer tuffingen Frank Minna och hämtar dem till ett jobb. De blir hans springpojkar, transportarbetare, småskurkar. Han blir deras halvgud. Alldeles särskilt för Lionel. Så när Frank blir mördad gör Lionel det till sin uppgift att hitta mördaren. På sitt planlösa, irrande, ständigt avbrutna sätt.
En spännande författare, denne Jonathan Lethem, som inte gör det så enkelt för sig. Moderlös i Brooklyn kom 1999 och vann flera priser men jag hade inte hört talas om den förrän alldeles nyss, borta hos Johns antikvariat. Den ska bli film också, av och med Hollywoods bästa manliga skådespelare i sin generation: Edward Norton. Och att han kan spela en sådan roll vet vi ju redan från The Score:

* De flesta som har Tourettes har mildare former; tics och en allmän oro.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Jonathan Lethem, Tourettes syndrom, Moderlös i Brooklyn, deckare, Edward Norton

Read Full Post »

Sju andra fakta och varsågod, en award!

Jag har fått den fina awarden igen. Tack Helena, Boksnoken och Fiktionista. Jag niger fint till tack, det är jätteroligt att ni gillar min blogg!
Det blev lite blandat resultat när jag delade ut awarder förut (trots flera mycket medvetna val för att få igång folk som varit tysta ett tag) men sånt här ska ju vara roligt utan press och därför vill jag nu ge awarden till några som vill ha den och som kanske sitter och känner sig lite bortglömda därute. Så jag ställer sju fina awarder här och så tar den som vill med sig en hem när ni går, okej?

Sju fakta till:
1 Jag är snabb. Inte i löpsteget, men i tanken, i repliken, i skrift, i beslut. Detta leder till att
2 mer än hälften av alla problem jag någonsin haft är självförvållade.
3 Jag är djupt ointresserad av inredning.
4 Jag är djupt ointresserad av sjukdomar, men nu på senare tid har jag börjat tro att alla mina kära plus jag själv lider av allt möjligt. IRONI.
5 Det har hänt att jag börjat gråta framför tavlor. En av dem fick jag köpa på avbetalning, på den tiden som
6 jag hade väldigt väldigt lite pengar och tre hungriga barn.
7 Jag är oerhört stolt över mina barn. Det får man nästan aldrig säga så jag passar på här.

Read Full Post »

Moochar!

Någon ville moocha en av mina böcker, hurra! Då kom jag ihåg att titta in där på bookmooch själv, och nu har jag moochat en bok hem till mig också. Invitation to the Waltz av Rosamond Lehmann. Det är så länge sen jag satte upp den på min bevakningslista att jag först inte minns varför jag gjort det, men så kommer jag på att det naturligtvis var efter att ha läst denna essä: Mästarinnor i skuggan av Virginia Woolf.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om bookmooch, Rosamond Lehmann

Read Full Post »

Om att läsa om The Bell Jar

Festkvällarna i New York och den stora magsjukan är vad jag mindes mest från Sylvia Plaths The Bell Jar. Men det är ju bara en liten liten del av boken, och långt ifrån den mest intressanta. Istället är det en studie av hur den unga kvinnan Esther Greenwood går in i en svår depression. Innan hon tappar verklighetsförankringen kommer hon med knivskarpa analyser av hur hennes framtidsdrömmar och möjligheter är på våldsam kollisionskurs med vad som förväntas av unga kvinnor. Hon vill skriva, resa, och ha exakt lika många sexuella erfarenheter som den man hon eventuellt funderar på att gifta sig med. Om hon nu vill gifta sig.
När depressionen rullar över henne krossar den all handlingskraft hon har, utom strävan att hinna ta sitt liv innan sommaren är över. Hon försöker skära sig, hänga sig, drunkna, ta tabletter… Hon får gå hos en psykiatriker som hon inte gillar, och utsätts för elchocksbehandling. Till slut vet mamman ingen annan råd än att skriva in Esther på mentalsjukhus.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om The Bell Jar, Sylvia Plath, Esther Greenwood, böcker, psykisk sjukdom

Read Full Post »

”When she was writing, she wasn’t crazy”

Jag kan visst inte få nog av poeter med psykiska problem just nu. BBC Radio 4 sänder ett underbart program om Anne Sexton. Hennes döttrar Joyce och Linda är med och berättar. Man får höra dikter och utdrag av samtalen med psykiatrikern, som döttrarna fann bandupptagningar av efter Sextons död. Hemska saker som: ”I love Joy. Never loved Linda. Something comes between me and Linda. I hate her, and slap her in the face. Never for anything naughty. I just seem to be constantly harming her.”
Programmet ligger kvar ungefär ett dygn till HÄR och sen imorgon kommer andra och sista delen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne Sexton, poesi, radio, psykisk sjukdom

Read Full Post »

Tysk vinter: Adam och Evelyn

Tredje boken i min temaläsning blev Ingo Schulzes Adam och Evelyn. Den såg så bra ut till att börja med; den handlar om tiden just före murens fall när östtyskarna börjar resa till Ungern och sova i tält och försöka ta sig över gränsen till Österrike.
Men jag står inte ut med kärlekshistorien, framför allt den odräglige Adam som är skräddare. Han syr kläder och ligger med sina modeller. När fru Evelyn kommer på honom och sticker till Ungern, blir han jätteförvånad och känner sig missförstådd. Så han följer efter och tjatar och tjatar.
Hela boken ger ett tjatigt intryck. Det är väldigt mycket dialog, många gånger tappar jag bort mig i vem som säger vad så att jag måste gå tillbaka och räkna varannan replik: Adam/den andra/Adam/den andra. Och mycket om oväsentligheter.
Jag läser på i förhoppningen om att få mer samtidshistoria, men det blir aldrig så. Greppet med att kalla personerna Adam, Evelyn, Lilli och ha högläsning ur bibeln om kunskapens träd och utdrivningen ur Paradiset ger mig inget särskilt heller, jag tycker att jämförelserna haltar. Jan Arnald i DN tycker att han läst den slutgiltiga romanen om den tyska återföreningen, jag tycker att jag läst en ointressant kärlekshistoria. Detta blev en trist avslutning på min tyska vinter, efter Mordbyn och fina currywursten.
Ps. Recensenten i Svenskan var inte helt begeistrad.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ingo Schulze, Adam och Evelyn, tysk vinter, böcker

Read Full Post »

Visst är det lite lamt just nu?

I bokbloggosfären menar jag. Lite stiltje, lite trött. Kamp för att orka med vardagen kanske.
En fördel med det är att jag hinner läsa i andra sorters bloggar.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bokbloggar

Read Full Post »

Helgplaner

Läsa ut minst en av de fem (Hur gick det till?) påbörjade böckerna.

Read Full Post »

Begåvade vänner & släktingar

Jag har en del väldigt begåvade vänner. Konstnärligt alltså. Som spelar musik, sjunger, dansar, koreograferar, skriver… I yngre dagar var jag alltid så orolig inför större framträdanden, om det skulle gå bra och om jag skulle tycka om det. För tänk om jag inte skulle tycka om det? Då skulle jag måsta hålla mig undan från vännen/vännerna för att slippa frågan om vad jag tyckte, för om jag försökte ljuga så skulle de såklart märka det. Om jag skulle klara av att ljuga ens. Jag är lite Harriet Vane där.
Med åren har det där slappnat av, delvis för att jag vet vad mina vänner går för nuförtiden. Men av nån anledning blev jag helt nervös inför att min unga, nyligen ingifta släkting som jag träffat exakt två gånger skulle debutera med en bok. Elin Ruuth — Fara vill.
Jag tjuvläser recensionen i tidningen jag jobbar på innan den går i tryck, och den är inte positiv. Jävlar. Tänk om hon blir ledsen? Tänk om hon bara får två, tre recensioner och sen den stora tystnaden?
Men se det hade jag inte behövt oroa mig för.
Elin har blivit recenserad i Svenskan, av Nina Björk i DN, i GP, i Tidningen Kulturen, av Nina Lekander i Expressen. Här en intervju (där hon också förklarar ordet ”fara” för er som inte kommer från norr). Och igår när jag slog på tv:n dök Elin Ruuth upp i Kulturnyheterna. Det är jätteroligt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Elin Ruuth, begåvade vänner, debut, recensioner

Read Full Post »

37 sekunder per månad

Waltz with Bashir är lika bra som jag mindes den. Något så udda som en tecknad dokumentär krigsfilm. Det börjar med att en vän berättar om sina återkommande mardrömmar för den israeliske regissören Ari Folman, som då inser att han själv inte minns någonting från det första kriget i Libanon — och massakrerna i Sabra och Shatila 1982. Folman börjar i sin tur söka upp vänner och bekanta som var med, för att försöka väcka sina minnen till liv. Han var 19 år i kriget. När filmen blev klar var han runt 45.
37 sekunder per månad … det var vad varje animatör (från början sex stycken) producerade när den här filmen gjordes. Det gick inte fort. Men den är fantastiskt välgjord.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ari Folman, Waltz with Bashir, tecknad film, krigsfilm, film

Read Full Post »

Michael C Hall har cancer

Michael C Hall, som spelar seriemördaren Dexter i tv-serien med samma namn, har cancer. Hodgkins lymfom. Han hade mössa på Golden Globe-galan, där han vann en statyett. Dessutom får jag veta att han är gift med Jennifer Carpenter, som spelar Debra Morgan (Dexter Morgans syster) sedan 2008.
Tydligen är prognosen för Hodgkins lymfom väldigt god för folk under 40, och Hall är född 1971, så jag hoppas att allt går bra.

Spolier strax före 3:00.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dexter, Michael C Hall, Jennifer Carpenter

Read Full Post »

Ojdå, en award…

Ingrid har tilldelat mig en blogg-award… Tack! Men hjälp, vad ska jag hitta på nu? (Alla kedjebrev och uppmaningar av olika slag brukar göra ett totalstopp hos mig…)
Detta är reglerna: Kopiera ”awarden” till din blogg. Länka till den person som gav dig ”awarden”. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.- Välj 7 andra bloggare som du skickar ”awarden” vidare till. Länka till deras bloggar. Skriv en kommentar i respektive blogg så att ”awarden” uppmärksammas.

Vad som är intressanta fakta om mig har jag ingen aning om, och de mest intressanta kanske jag inte vill berätta. 🙂 Men jag provar.
1. Jag fick mitt första barn när jag var 19 år och mitt tredje när jag var 25.
2. Jag avskyr gruppaktiviteter och alla typer av ”festligheter” där man bussas iväg på hemliga aktiviteter och inte kan fara hem när man vill.
3. Jag älskar att komma till en ny stad, ju större desto bättre, och gärna ensam. Då känner jag mig totalt fri.
4. Forest Whitaker har hälsat på mig.
5. Jag har en gång fått en erotisk novell publicerad. Under pseudonym. Tyvärr vann jag inte pengarna jag ville åt.
6. Jag har rökt inne i EU-parlamentet i Strasbourg, precis under rökning förbjuden-skylten.
7. Jag har ett svårartat auktoritetsproblem, en del av mig är fortfarande den där tonårstjejen som måste vara tvärtemot och uppkäftig även när hon/jag vet att det är väldigt väldigt korkat.

… och vilka ska då få en award, usch det är ju skitsvårt.
En går till Avantgardet för att hon skrev så fint om Octavia E Butler att jag var tvungen att läsa henne och därmed gjorde en av de Stora Upptäckterna.
En går till Fia på Fia is reading för att hon är så härligt nördig med starka anglofila böjelser.
En vill jag ge till Jessica på Ord och inga visor, för att hon rev den sista barriären mellan poesin och mig.
En går till Bokoffer bara för att jag gillar att läsa där (och är avundsjuk för att han bor i Berlin).
En vill jag ge till kontakt på Boktipset ni na ni na ninanna för att hon såg till att det blev en bloggträff efter Winterson och för intressanta diskussioner.
En går till min lilla lillasyster Tea (19 år) som vågat lämna en pytteliten ort i Norrbotten för det stora äventyret i USA.
En går till min väninna Mia som fick igång mig med bloggandet vilket jag är väldigt tacksam för.
En är postum och går till David Gottlieb vars blogg jag följde med stort intresse och lika stor beundran. Det händer fortfarande att jag besöker den, där finns mycket.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, award

Read Full Post »

Frieda Hughes är fantastisk i sig själv

Frieda Hughes summerar sitt liv fram till 45 års ålder. En dikt för varje levnadsår, och en målning.
Dikterna känns som örfilar eller sparkar i magen. Starka & uttrycksfulla & gripande. (De påminner om mamma Sylvia Plaths men pappa Ted Hughes har jag inte läst så kanske påminner de om hans poesi också.)

Jag börjar som sagt gråta flera gånger. Det är så naket. Och så hemskt. Och så vackert.

My mother, head in oven, died,
And me, already dead inside,
I was an empty tin
Where nothing rattled in.
(1963, tredje året.)

I was a teenager in waiting, bursting
To have platform shoes an inch high,
(…)
By doubt and mousy hair
I found my home in books,
Where dreams were realised and looks
Were overlooked.
1972, år 13.

My father pointed at a mirror
Where my face pooled back at me
And told me I was beatiful.
Blinded by paternity
Made him the fool.
1975, år 16.

Frieda skriver kärleksfullt om sin far. Hon försöker få sin styvmor att älska henne, i åratal hoppas hon och längtar efter det men förgäves. (Det är så starkt skildrat att jag får lust att skrika ”jävla kärring, ser du inte vad du gör?”) Frieda skriver dikter, målar & spyr, gifter sig och sätter bo ute på landet, blir misshandlad, flyttar, låter sig utnyttjas av ännu en man som hon jobbar gratis åt men på något vis genom allt elände har hon ända alltid Konsten. Måleriet framför allt. Även när hon har andra jobb för att försörja sig, och till och med när hon lider svårt av den där trötthetssjukdomen ME.
Jag fascineras av att hon lever så fattigt. Varför? Får hon inga royalties efter mor? När hennes far blir dödligt sjuk lyckas hon sälja en tavla och får pengar till flygbiljetten till England. Hon bor då i Australien.
Det här är en diktsamling som går rakt in i magen. Jag är helt överväldigad. Jag funderar på att sälja allt jag äger och köpa en av de där målningarna också, som tydligen ska vara jättestora.
Det verkar som att det går bra för Frieda Hughes numera. Hon lever i ett lyckligt äktenskap med László Lukacs, och jag hoppas att hon är frisk (äntligen) och gärna rik också. Hennes bror Nicholas tog sitt liv för ett knappt år sen. Så det är bara Frieda kvar nu, i en av världens mest omskrivna litterära familjer. Hon har en egen röst, och är en fantastisk poet.

—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Frieda Hughes, Sylvia Plath, Ted Hughes, Nicholas Hughes, 45, poesi, målningar, självbiografiskt, förjävliga liv

Read Full Post »