I Dorothy Sayers Naturlig död? är det gamla miss Agatha Dawson som blivit mördad. Hon levde hela sitt liv tillsammans med sin mycket goda väninna Clara Whittaker, som beskrivs som en mycket driftig och hästkunnig kvinna. Fullkomligt ointresserad av män, ifall de inte är stalldrängar. Att de skulle leva tillsammans bestämde Agatha och Clara redan som unga flickor, och så blev det. De levde lyckliga och väl ansedda. Naturligtvis var de ett kärlekspar, förstår jag nu.
Jag tänker på att det inte var så ovanligt förr i världen att två kvinnor levde tillsammans, för sällskaps skull och för att få ner hyreskostnaden och hushållsutgifterna, men säkert också som älskande. Det måste ha varit rätt lätt och oproblematiskt, bara flytta ihop och kalla sig väninnor utan nån komma ut-process.
I samma bok, Naturlig död?, har mörderskan en ung naiv beundrarinna som dyrkar henne och gör allt hon vill. Att svärma för en lite äldre kvinna anses helt naturligt, men osunt när man inte växer ifrån det.
I en mycket belysande scen försöker mörderskan förföra lord Peter, men när han kysser henne kan hon inte dölja sin avsmak och motvilja. Mörderskan själv verkar inte ha några varma eller sexuella känslor för någon, jag tolkar henne som asexuell.
I den här boken introduceras miss Climpson, en av de där ”onödiga” medelålders ungmörna, vars energi och klipskhet inte kommer till användning i arbetslivet. Lord Peter Wimsey drar sitt strå till stacken genom att sätta miss Climpson i arbete för att luska reda på byskvaller och plocka ut det som har substans. Det sköter hon med den äran.
Dorothy Sayers är bra på att skildra kvinnliga miljöer (som colleget i Oxford i Kamratfesten, läs Vixxtorias intressanta text Modermord om den). Jag tänker att hon inte heller är främmande för eller ovetande om kärlek mellan kvinnor. Hon måste ha sett den och det är det hon beskriver olika aspekter av, bara det att det tog mig 20 år att fatta det.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dotothy Sayers, Naturlig död?, lesbisk subtext, miss Climpson, väninnor, lord Peter Wimsey
Lesbisk subtext i Naturlig död?
september 4, 2009 av snowflake
Jag känner igen ditt resonemang. Jag kände lite samma sak när det gäller Agatha Christies ”Ett mord annonseras”. Första gången (i min oskyldiga och heteronormativa ungdom) jag läste den så reflekterade jag inte alls över de två ”vänninorna” miss Murgatroyd och miss Hinchcliffe. Men i efterhand så är de ju uppenbart ett par…
Man kan ju inte låta bli att undra om det var så uppenbart för dåtidens läsare? Och om det här med lesbiska sammanboende par var vanligt under den här perioden?
Vilket fint omslag. Jag tänker på Madicken av nån anledning!
bokstavlarna
Jag tror inte det var uppenbart för alla. Jag tror att myten om kvinnors lägre/obefintliga sexdrift fungerade som en skyddsmantel, ”man” tänkte helt enkelt inte på att det kunde vara en sexuell relation. Under den skyddsmanteln fanns det stor frihet för de lesbiska kvinnorna.
Och sen tror jag förstås att väldigt många rätt och slätt hade en innerlig väninnerelation, punkt.
Förresten kommer jag ihåg att det gick en tv-dokumentär för kanske 15 år sen som hette just ”Väninnor” och som handlade om detta fenomen.
Nu blev jag sugen på att läsa om Ett mord annonseras bara för att kolla tesen! 🙂
”Det måste ha varit rätt lätt och oproblematiskt, bara flytta ihop och kalla sig väninnor utan nån komma ut-process.”
Nä, det tror jag faktiskt inte. Tänk dig att inte få öppet visa din kärlek, att vara tvungen smyga med vem du är? Att den där stora kärleken du känner för din själsfrände är något som inte tas på allvar, som kamoufleras och göms undan i vänskap?
Det finns en film som heter ”If these walls could talk”, tre historier som utspelar sig i samma hus – med fokus på flator. Hursomhelst, en av historierna är just om ett äldre par, som levt just så.. som väninnor. Men så går den ena kvinnan bort och den andre blir kvar. Det är en fasansfull historia om stor kärlek och det omgivande samhällets intolerans.
Petra
Madicken? Är det klänningens fall, eller kanske skorna? För sprutan är det väl inte?
Avantgardet
Men hemma hos sig kunde de ju visa sin kärlek hur mycket som helst! Det där med att kramas och hålla om varandra på stan är väl en ganska sentida vana.
Jag tänker att det måste ha varit mycket lättare för kvinnor än för män, att det var socialt accepterat att kvinnor levde tillsammans.
Sen vad som händer när någon dör… det är så klart mycket mycket svårt. Särskilt om man inte kan sörja öppet… men återigen, att visa sina känslor öppet är inte något som funnits i alla tider.
Nä, det är sant och visst kan det vara mycket frihet också, på sätt och vis. Men samtidigt kan jag inte riktigt komma ifrån vad jag tänker kring det; samhällets intolerans, hur dessa kvinnor ofta mådde rent mentalt. Att hela tiden gå och veta med sig att det man gör inte anses vara ok att det anses rentav sjukt.
Givetvis tar sig gamla fula föreställningar om kvinnors sexualitet som något som inte skall tas på allvar, in i mina tankar.
”Väninnor” som någon nämnde är en utmärkt dokumentär, i ämnet.
Avantgardet
Jag kanske är naiv, men jag tänker som så att om ingen tror eller ens kan föreställa sig att man gör nåt, så kan man göra det hur mycket man vill och i det ligger friheten. Jag tänker mig att lesbisk kärlek i låt säga början av 1900-talet var mer osynlig och okänd än utsatt för fördömanden och intolerans.
Men jag kanske romantiserar, du säger att de ofta mådde dåligt mentalt?
Tillägg till bokstavlarna
”om det här med lesbiska sammanboende par var vanligt under den här perioden?” Jag tror att det var vanligt i England att kvinnor bodde tillsammans, helt enkelt för att klara sig ekonomiskt, eftersom det gått åt så många män i första världskriget.
Med risk för att verka som om jag snöar in lite (fast det gör jag ju!!) men vad jag förstår var det ingen dans på rosor direkt. Jens Rydström har skrivit en avhandling som heter ”Sinners and citizens”, som behandlar homosexuella i Sverige mellan 1850-1950 (främst manliga homosexuella bör jag inflika). Väldigt intressant med tanke på kriminalisering av homosexuella, avkriminalisering och sedan sjukdomsstämpling. Hos honom har även flator fått ett kapitel och utifrån det kapitlet gör jag bedömningen att många kvinnor mådde dåligt och var förtvivlade i sitt ”utanförskap”. När RSFU bildades på 30-talet fick de motta många brev från lesbiska kvinnor runtom i landet. De uttryckte förtvivlan över sina liv, hade frågor om sin sexualitet, kände stor ensamhet osv.
Avhandlingen är lite dryg att läsa, men den är väldigt intressant!
Nu skall jag vara tyst.
Rydströms avhandling har jag hört om tidigare, men glömt bort att jag ville läsa. Jag skriver genast upp den här titeln.
Avantgardet
Du behöver då verkligen inte vara tyst för min skull!
Rydströms avhandling låter intressant. Det känns lite symptomatiskt att det bara finns ett kapitel om kvinnor, osynligheten än en gång. Men det är en bit på väg i alla fall.
När du berättar om de förtvivlade breven, ensamhet, frågor, så tänker jag: Men är det kvinnorna i parrelationer som skriver? Är det inte de ensamma, de som inte hittat nån och känner sig utanför? Eller som kanske försöker leva med en man fast de egentligen inte vill.
Inte för att jag tror att parrelationen är den allena saliggörande och att man lever lycklig så fort man är två och olycklig när man är en, men om jag går tillbaka till Sayers bok, så VILL jag tolka det som att Agatha och Clara levde i en lycklig kärleksrelation på sina egna villkor.
Åh, vilken intressant diskussion!
Jag tänkte faktiskt mycket på den här saken när jag läste Sarah Waters ”Nattvakten”. Där bor ju Helen ihop med Julia, men blir frustrerad över att de aldrig kan visa sin kärlek öppet. De får låtsas att hon är inneboende och ha ett sovrum som de låtsas att hon sover i om de får besök (utanför den närmaste kretsen).
Tänk vad frustrerande att aldrig ens kunna röra vid den man älskar i ett offentligt sammanhang!
Det är ju då oftast de ensamma kvinnorna som skriver, som desperat sökeer andra likasinnade. Men även kvinnor som lever ihop med män.. har jag för mig.
Det var nu äver ett år sedan jag läste avhandlingen. Jag minns iinte exakt..
Snowflake: Det här var en av två Sayers som jag inte läste om i sommar, för att jag helt enkelt inte kunde få tag på den. Jag kommer bara ihåg handlingen vagt, men jag måste nog göra en ansträngning till att få tag i den. Jag vill ju inte missa Miss Climpsons entré.
Annars tycker jag också det här var en väldigt intressant diskussion. Om huruvida man kunde visa sin kärlek offentligt eller inte är en knepig fråga. Heterosexuell kärlek kunde väl inte heller visas precis hur som helst? Under perioder måste det ha varit otroligt mycket enklare för två kvinnor eller två män att gå på café, teater, or whatever tillsammans, än en man och en kvinna som inte var gifta (eller förlovade) att göra sammaledes. Det här är alltså inte ett sätt att bagatellisera frågan om (kvinnlig) homosexualitet, för jag har svårt att ens föreställa mig hur svårt det måste ha varit att inte kunna leva det liv man helst ville. Och dessutom riskera fängelse för det.
Det där svärmeriet som du beskriver Snowflake kunde ju innebära en hel del fysisk kontakt också. Unga flickor som går arm i arm, eller delar säng. Med sexuella övertoner, även om det kanske egentligen inte handlar om homosexuella relationer.
Själva svärmeriföreteelsen benämns efter vad jag minns som något helt normalt i ett gäng flickböcker (visst finns en hel del sådant svärmeri i Anne på Grönkulla?).
bokstavlarna
När utspelar sig Nattvakten? Det låter rätt nutida ändå?
Det här med att röra varandra offentligt har inte varit modernt så himla länge, jag tvivlar på att min mormor (född 1905) till exempel visade ömhet offentligt för nån annan än möjligen ett litet barn när hon var ung/medelålders.
Avantgardet
Jag förstår, och det låter ju helt rimligt. Det som också vore intressant att läsa om är hur man kunde kringgå konventioner och förtryck, hur man kan skapa de där små bubblorna av personlig frihet där man tänjer på gränserna och gör som man vill och längtar efter. Typ lever ihop som ”väninnor” eller söker sig till enkönade miljöer (flickskolor? kloster?) eller annat.
Vixxtoria
Du förklarar så bra precis vad jag menar. 🙂 Det här med svärmeriet för en något äldre kvinna, gärna en lärarinna eller någon annan man kan beundra är intressant. Jag ska läsa Anne och kolla. Läser gärna också andra skildringar, kanske internatskildrningar om nån har tips?
Det är fruktansvärt synd att du inte läst Naturlig död?, eftersom det där alltså finns den andra kvinnliga mördaren som är Kamratfestens kvinnliga mördares totala motsats. Hon är kall, kylig, intelligent, effektiv, och yrkeskvinna. Vid ett tillfälle kallas hon ”hermafrodit” men det ska förstås i bildlig bemärkelse och jag tror alltså inte att hon ska föreställa lesbisk trots att hon äcklas av fysisk kontakt med män. Fast andra kanske uppfattar henne som lesbisk? Det vore intressant att höra. I så fall har ju Sayers skrivit en bok som handlar om fler aspekter på samliv mellan kvinnor, positiva och negativa, förvridna, som i Kamratfesten.
Och miss Climpson, den kära miss Climpson!
Oops, rättelse: det är ingen mördare i Kamratfesten. Vi kan kalla henne brottslingen istället.
Det är klart jag ska och vill läsa om Naturlig död. Jag spanar på både bokbörsar och tradera, men har det tyvärr (eller tack och lov?) inte som heltidssysselsättning. Förr eller senare får man napp.
Och ja, det är en hel del i Anne (dvs i flera böcker) som handlar om svärmeri. Det står till och med explicit något om att en flicka ”är förälskad” i sin skolfröken. Men jag har någon annan bok i bakhuvudet också, där svärmeriet finns med. Får se om den stiger upp till ytan. Karaktäristiskt är i alla fall att det ses som något helt naturligt. Inget som problematiseras eller kommenteras som avvikande.
Jag tänker för övrigt på Tribadernas natt av Enquist? Har du läst den? Om Strindbergs fiktiva vånda över att Siri von Essen lämnat honom för en älskarinna.
Vixx
Att vara förälskad i sin fröken verkar ha varit helt okej och mycket naturligt. Sen är det meningen att det ska gå över.
På det viset sågs väl kvinnlig känslosamhet som ofarlig och övergående, men om den inte gick över var det värre.
(Miss Climpson försöker tala mörderskans lilla vapendragare ”till rätta” i den frågan, men nu har jag snart berättat hela boken så nu får jag ge mig.)
Har inte läst Tribadernas natt.
Okej. Jag läser nu. Återkommer när jag läst ut boken.
Heja Vixx! Jag lovar att jag ska läsa en bok för din skull.
Det var skönt att höra, för den här boken måste jag ju verkligen tvinga mig igenom 😉
(Jag hade fel, förresten. Jag hade visst fått Naturlig död? via Tradera eller nåt, men den anlände för ett par veckor sedan när jag fick 1-2 bokpaket om dagen, och sen reste jag bort innan jag ens hunnit öppna dem alla… Vad är det för titel, förresten? På engelska heter den Unnatural death, och varför väljer man Naturlig död frågetecken i stället för Onaturlig död?)
Jaa, du, varför? En av de där obegripliga översättningarna som vi aldrig kommer att förstå.
OKEJ – TOTAL SPOILERVARNING PÅ DET HÄR DÅRÅ:
Nu har jag läst, och tänkt lite grann, men jag var ganska färgad av din tolkning, så det är svårt att se boken med andra ögon. Jag tycker att det är fullständigt självklart att Agatha och Miss Dawson var ett par, och att detta sågs som kanske lite annorlunda, men att ”sånt händer” (det finns ju en scen när Wimsey besöker Crofton och talar med folk på värdshuset där, där man liknar det hela vid en tik som inte ville se åt andra hanhundar; sånt händer i naturen, och Gud vill ha det så). Och i fallet Agatha och Miss Dawson är det dessutom tydligt att de inte delar hushåll av ekonomiska skäl – det finns ju gott om pengar.
Men hela boken handlar – precis som du tar upp – om kvinnors villkor, i skuggan av männen. Mrs Climpson har ju en ganska tydlig röst, där hon tar avstånd från lesbiska relationer (får man väl ändå tolka det som, även om det inte står i klartext). Hon tycker att det är mer naturligt att män och kvinnor är de som blir intima, delar hushåll osv (men antagligen inte utan att gifta sig, fastän det inte är issuen här, men den diskussionen för ju Sayers i Oskuld och Arsenik). Jag inbillar mig att Climpsons åsikt delas av Dorothy.
Det där med svärmeriet är intressant också. Nu har vi redan diskuterat det i tidigare kommentarern, men det förekom nog både här och där, men som Climpson anmärker så är det okej i den tidiga ungdomen, men hos lite äldre flickor bör de ömma känslorna flyttas över på en man. Man får väl tolka det så här att när det handlar om sex så är det hetero som gäller.
Samtidigt finns det ju en spännande kontrast här. Å ena sidan det lyckade ”äktenskapet” mellan Miss Dawson och Agatha, och å andra sidan de misslyckade relationerna som Mary Whittaker har. Jag får en känsla av att hon snarast är asexuell, faktiskt. Dels helt främmande för Wimseys närmande, men dels är det svårt att föreställa sig henne ha en sexuell relation med lilla Miss Findlater (eller vad hon nu hette).
Symptomatiskt är också att Sayers gör sin brottsling så osympatisk när det är en kvinna. Inga försonande drag här inte (hennes manliga brottslingar är ju i alla fall läkare, eller officerare eller något annat ädelt). Hon är visserligen smart och har klarat sig utan att bli upptäckt vid det första mordet på Miss Dawson, men hon är ändå så dum att hon har använt världens lättaste mordmetod. Dessutom skulle hon aldrig åkt fast om hon inte hade fortsatt att mörda och/eller glömt ta tillbaka den fempundssedel som hon gav till Bertha. Det är liksom intelligens och dumhet i ett, som inte ger ett riktigt trovärdigt intryck.
Men det är ett intressant ämne, som jag tycker Sayers återvänder till och angriper på ett annat sätt i Kamratfesten. Framför allt på ett mycket mer psykologiskt trovärdigt sätt.
Förresten hade min utgåva av boken ett litet förord, som bland annat flera gånger slog fast att Sayers identifierade sig med Harriet Vane, att Vane var hennes alter ego, och att hon aldrig slutade tänka på sig själv som Vane (det blev faktiskt lite mycket av det hela på de korta sidorna).
Jag passade på att skriva om en annan Sayers-aspekt (som jag länge tänkt skriva) på in blogg idag:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2009/09/sayers-och-doden.html
Jag läser och begrundar…
Nu har jag begrundat:
Liknelsen med tiken tycker jag var så talande, det är liksom inget att göra åt det. Vill minnas att det finns en annan djurliknelse i Lord Peters smekmånad, tror jag det var, när nån gårdskarl beklagar sig för nån annan man.
Miss Climpson ja, hon sägs ju ha hamnat på den överblivna kartan utan att själv ha valt det. Egentligen var hon ”en mycket feminin kvinna”, och propagerar för äktenskapet ja. Man och hustru.
Inte vet jag om hon är Sayers röst i den här historien, kanske. Visst vet du att Dorothy Sayers födde ett barn som hon lämnade bort? Vilka själsliga våndor, vilken längtan och ångest, det går ju inte ens att fatta.
Jag tror också att Mary Whitaker är ointresserad av relationer med andra människor oavsett kön. På sin höjd vill hon bli dyrkad. Om de kvinnliga brottslingarna är mer osympatiska… ja, kanske det. Jag har inte riktigt tänkt på det. Jämfört med Annie så är det mindre djup hos Mary Whitaker, men det blir ju mer djup i de senare böckerna överlag.
Vem har skrivit förordet och när? Det låter lite fjantigt, men jag har hört det förr.
Jag borde väl minnas smekmånaden, men det ringer inga direkta klockor där.
Angående Miss Climpson står det ju uttryckligen att hon inte var ungmö på grund av egen vilja. Stackarn. Hon hade nog gärna vilja varit gift. Och jag vet ju inte om det är Sayers röst… Men jag inbillar mig det.
Det där med barnet tror jag att jag läste här hos dig för ett tag sen.
Och ja, det blir mer djup i böckerna – det är faktiskt därför man ska läsa dem i ordning, upptäcker jag. Det är så mycket poser och yta i den här boken jämfört med oskuld och arsenik och framåt…
Per Olaisen heter han som skrivit förordet (min upplaga ingår i bonniers kriminalklassiker), och det slutar så här:
”Hos Sayers lär Wimsey ha varit ständigt närvarande, även om hon inte skrev om honom. Hon inte bara levde sig in i Harriet Vanes känslor och handlingar och mottagande av Wimseys kärlek – hon _var_ Vane.
Nja.
En sak som jag verkligen uppskattar i de tidiga böckerna är lord Peters oerhörda svada. Han surrar och babblar och associerar åt alla håll, det är oerhört underhållande. Och Bunters lakoniska lugn. 🙂
Det är sant. Det är väl samma förändring hos honom som man brukar märka mellan yngre och äldre män ;-p
Fast han är ganska dråplig mot slutet också. I Kamratfesten är det roligt att se hur hans brorson har samma svada, för övrigt.
O ja. ”alla de små söta krumelurerna”. Och ”Mea culpa” lärde jag mig därifrån.
Just det. Krumelurer hette det på svenska. Jag snubblade över ett Sayers-quiz på engelska (man gör ju det ibland) för några veckor sedan (just när jag läst ut Kamratfesten), och då tänkte jag att jag skulle göra det testet. Och där hette krumelurer förstås något helt annat: ”little oojahs”.
Dessutom gick testet riktigt dåligt, för alla frågor handlade förstås antingen om vilken lärarinna som gjorde vad – och ett par dagar efter jag läst ut en bok brukar jag ha problem med att komma ihåg vad huvudpersonen heter, så jag kom förstås inte ihåg om Miss Barton och Miss Linton och allt vad de hette var historielärarinnor eller dekaner (plus att de förstås inte hette dekaner i den engelska översättningen). Eller så handlade frågorna om andra saker som var väldigt översättningsberoende.
Här, om det roar dig:
http://www.funtrivia.com/playquiz/quiz17421913f3630.html
12 av 15. Det var ju superkul! Tack för att du länkade.
*skratt*, om inte ens du får full pott som kan boken utantill, så ska jag inte känna mig så dålig längre.
Lyckades du lista ut att det finns en massa andra Sayersquiz här:
http://www.funtrivia.com/quizzes/literature/authors_q-s/dorothy_l_sayers.html
*håller för ögonen och blundar*
Harintetidharintetidharintetid
Du är en fresterska!
hehehe. Och då har du ändå inte sett mig med läppstift på 🙂
(och det tar jag förstås på mig när jag ska ut och ”vampa”, som det heter i Sayers-översättningarna.)
[…] under våren. Vi får se hur det blir året som kommer. En av de roligast diskussionerna var denna: Lesbisk subtext i Naturlig död? —————– Läs även andra bloggares åsikter om […]
[…] Trumf-serien, och jag är mycket förtjust i omslagen. I Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben och Naturlig död? finns flera scener från swinging London, och i En sky av vittnen en mäktig rättegångsscen med […]
[…] på Ett hem utan böcker skrev om den och även Snowflake, där det blev en intressant diskussion MED […]
[…] respektive Kärleken så har man temat ur Kamratfesten. Sen påminner Döden går ronden en del om Naturlig död? också, med kvinnor som lever tillsammans, ett annat par som är lesbiska, sjuksköterskedelen […]
[…] så att jag läste om ännu en Dorothy L Sayers: Naturlig död? Det var bara fem år sen och min bloggpost om den lesbiska subtexten i den håller än, tycker jag. Jag har inte så mycket mer att säga. […]