Roman portraits av Mallu Laitala i Horisont

Mallu Laitala beskriver hur han satt ensam en vinter och frös i Helsingfors; utan dator, utan tv. Han hittade en bok med fotografier av romerska statyer, och de pockade på så starkt att Laitala började ägna kvällarna åt att teckna av dem. Några av dem finns publicerade i Horisont 2/2009, och det är ett av de starkaste numren i tidskriften.
Ett annat är dikterna av personligheten Solja Krapu, och en intervju med henne: ”Västerbotten har en tristess och ett allvar”. (Det var för att det handlade om Västerbotten som jag köpte Horisont, som normalt handlar om Österbotten enbart, tror jag. Det är intressant att läsa om skillnader och likheter mellan de två länen som delas av Norra Kvarken: i Österbotten finns det poeter och i Västerbotten berättar man. Även intervjun med David Sandström är intressant, och så har Inge-Bert Täljedal skrivit dikt, det var värst! Inte visste jag att han var poet. (Före detta rektor på Umeå universitet.)
Sen kommer det tyvärr några artiklar och recensioner som drar ner helhetsintrycket. De håller inte den nivå jag förväntade mig, blir en aning pinsamma, lite gymnasiala. Konstigt. Jag var ute efter vad någon bloggare (vem?) nyligen kallade en ”finkulturell fix”, och jag fick den bara delvis. Jag hade önskat att Horisont låg en liten bit över min egen intellektuella nivå, så att jag verkligen fick anstränga mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Horisont, Österbotten, Västerbotten, Mallu Laitala, Solja Krapu, Inge-Bert Täljedal, David Sandström, finkulturell fix

Read Full Post »

Samma hav av (blivande Nobelpristagaren?) Amos Oz

Synopsis
För att sammanfatta historien hittills handlar det egentligen om fem eller sex personer, som för det mesta lever och som ofta bjuder varandra på något varmt eller kallt att dricka, vanligen kallt, eftersom det är sommar. Ibland dukar de också upp en bricka med ost och oliver, vin, vattenmelon i klyftor eller kanske något tillagat. Annars kan man uppfatta det som ett antal trianglar som skär varandra.

Att läsa Amos Oz prosalyriska berättelse Samma hav, där rösterna glider in och ut ur historien, avlöser varandra, vrider och vänder på det som händer, är en upplevelse. 200 sidor läser man i ett nafs, helst i en enda sittning, och jag blir inte alls förvånad och opponerar mig definitivt inte om Amos Oz får Nobelpriset.

Vad den handlar om? Livet, döden, kärleken, ensamheten… Oliver.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Amoz Oz, Samma hav, prosalyrik

Read Full Post »