Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Naturlig död?’


Jag läser Carl-Johan Malmbergs underbara essä om Dorothy L Sayers i Svenskan idag, missa inte den. Där får man veta allt möjligt om hennes liv och verk, den hemliga utomäktenskaplige sonen, hennes kärlek till språket, hennes val att börja skriva deckare, religionen.
Man får också veta (känna!) Malmbergs egen kärlek till Sayers, och hur han — precis som jag — använder hennes böcker som trösteböcker. Två av dem är samma dessutom: Kamratfesten och Lord Peters smekmånad. Den senare kanske jag nöjer mig med att läsa änkehertiginnans brev i, denna underbart virriga associativa hjärna som fladdrar likt en fjäril från blomma till blomma, och efter att ha läst några blad i den kan man inte längre grubbla över skiten som livet behagar dela ut.

Här är mina böcker där Harriet Vane är med. I Oskuld och arsenik introduceras hon för första gången, när hon står anklagad för mord på sin tidigare älskare. I Kamratfesten reser hon tillbaka till sitt gamla älskade Oxford, där en anonym brevskrivare förpestar och hotar tillvaron. Och i Lord Peters smekmånad har de äntligen gift sig, och hittar sen ett lik hemma i källaren det första de gör.
Observera att det finns en bok till med HV, som jag saknar. Drama med ung dansör heter den, och är inte så jättebra, men detta motiverar i alla fall ett inköp av den där fina och säkert svindyra boxen som ges ut nu.

Malmbergs tredje bok är De nio målarna. Den har jag nog bara läst två gånger, en på svenska och en på engelska. Min egen tröstebok nummer tre är istället Mördande reklam, som utspelar sig på ett livligt reklamkontor där lord Peter Wimsey tar anställning, under cover. Den gröna här ovan är en novellsamling. Där ingår historien om vinprovningen som Malmberg refererar till, och flera andra pärlor med titlar som The Entertaining Episode of the Article in Question och The Piscatorial Farce of the Stolen Stomach.

De här är utgivna i Trumf-serien, och jag är mycket förtjust i omslagen. I Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben och Naturlig död? finns flera scener från swinging London, och i En sky av vittnen en mäktig rättegångsscen med alla brittiska pärer i peruker.

Den gula boken är den allra första om PW, Lord Peters största affär. I De nio målarna spelar klockringningar i kyrkor stor roll, och Strong poison är samma som Oskuld och arsenik. Förutom att Harriet Vane är i fokus, så finns där också mycket av miss Climpson, lord Peters mångordiga sidekick som här är ute på farliga uppdrag.
Och till sist en bild i repris, på min frukost á la lord Peter.

Annonser

Read Full Post »

sayersnaturligI Dorothy Sayers Naturlig död? är det gamla miss Agatha Dawson som blivit mördad. Hon levde hela sitt liv tillsammans med sin mycket goda väninna Clara Whittaker, som beskrivs som en mycket driftig och hästkunnig kvinna. Fullkomligt ointresserad av män, ifall de inte är stalldrängar. Att de skulle leva tillsammans bestämde Agatha och Clara redan som unga flickor, och så blev det. De levde lyckliga och väl ansedda. Naturligtvis var de ett kärlekspar, förstår jag nu.
Jag tänker på att det inte var så ovanligt förr i världen att två kvinnor levde tillsammans, för sällskaps skull och för att få ner hyreskostnaden och hushållsutgifterna, men säkert också som älskande. Det måste ha varit rätt lätt och oproblematiskt, bara flytta ihop och kalla sig väninnor utan nån komma ut-process.
I samma bok, Naturlig död?, har mörderskan en ung naiv beundrarinna som dyrkar henne och gör allt hon vill. Att svärma för en lite äldre kvinna anses helt naturligt, men osunt när man inte växer ifrån det.
I en mycket belysande scen försöker mörderskan förföra lord Peter, men när han kysser henne kan hon inte dölja sin avsmak och motvilja. Mörderskan själv verkar inte ha några varma eller sexuella känslor för någon, jag tolkar henne som asexuell.
I den här boken introduceras miss Climpson, en av de där ”onödiga” medelålders ungmörna, vars energi och klipskhet inte kommer till användning i arbetslivet. Lord Peter Wimsey drar sitt strå till stacken genom att sätta miss Climpson i arbete för att luska reda på byskvaller och plocka ut det som har substans. Det sköter hon med den äran.
Dorothy Sayers är bra på att skildra kvinnliga miljöer (som colleget i Oxford i Kamratfesten, läs Vixxtorias intressanta text Modermord om den). Jag tänker att hon inte heller är främmande för eller ovetande om kärlek mellan kvinnor. Hon måste ha sett den och det är det hon beskriver olika aspekter av, bara det att det tog mig 20 år att fatta det.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »