Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 september, 2009

O! Så klart vill jag tävla om böckerna hos mrs fru E!
Men du har ju redan massor av böcker som du inte hunnit läsa.
Men den där novellsamlingen Stygn av Antonya Nelson verkar mycket lovande!
Men Connelly har du redan läst, så det är bara fyra olästa och du gillar ju inte såna där långrandiga titlar om att sola brösten…
Men serier är alltid kul, och den där om första världskrigskillen kan vara intressant…
Du vinner säkert inte ändå.
Nä, men då kan jag ju lika gärna vara med!

Read Full Post »

sayersnaturligI Dorothy Sayers Naturlig död? är det gamla miss Agatha Dawson som blivit mördad. Hon levde hela sitt liv tillsammans med sin mycket goda väninna Clara Whittaker, som beskrivs som en mycket driftig och hästkunnig kvinna. Fullkomligt ointresserad av män, ifall de inte är stalldrängar. Att de skulle leva tillsammans bestämde Agatha och Clara redan som unga flickor, och så blev det. De levde lyckliga och väl ansedda. Naturligtvis var de ett kärlekspar, förstår jag nu.
Jag tänker på att det inte var så ovanligt förr i världen att två kvinnor levde tillsammans, för sällskaps skull och för att få ner hyreskostnaden och hushållsutgifterna, men säkert också som älskande. Det måste ha varit rätt lätt och oproblematiskt, bara flytta ihop och kalla sig väninnor utan nån komma ut-process.
I samma bok, Naturlig död?, har mörderskan en ung naiv beundrarinna som dyrkar henne och gör allt hon vill. Att svärma för en lite äldre kvinna anses helt naturligt, men osunt när man inte växer ifrån det.
I en mycket belysande scen försöker mörderskan förföra lord Peter, men när han kysser henne kan hon inte dölja sin avsmak och motvilja. Mörderskan själv verkar inte ha några varma eller sexuella känslor för någon, jag tolkar henne som asexuell.
I den här boken introduceras miss Climpson, en av de där ”onödiga” medelålders ungmörna, vars energi och klipskhet inte kommer till användning i arbetslivet. Lord Peter Wimsey drar sitt strå till stacken genom att sätta miss Climpson i arbete för att luska reda på byskvaller och plocka ut det som har substans. Det sköter hon med den äran.
Dorothy Sayers är bra på att skildra kvinnliga miljöer (som colleget i Oxford i Kamratfesten, läs Vixxtorias intressanta text Modermord om den). Jag tänker att hon inte heller är främmande för eller ovetande om kärlek mellan kvinnor. Hon måste ha sett den och det är det hon beskriver olika aspekter av, bara det att det tog mig 20 år att fatta det.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »