En så liten bok, men så intensiv. Fysisk. Jag känner värken i leder och rygg, den stora tröttheten i att gå upp tidigt, tidigt på morgnarna. Hur orkade han skriva, Kristian Lundberg? Det är ju helt fantastiskt vilken disciplin. Dessutom går han till fots till jobbet på Yarden, en timme och 20 minuter, för att spara busspengar. (Om det ens finns några busspengar.)
Kristian Lundberg har gjort två klassresor; en uppåt och en bom krasch neråt. Eller? Kanske är han egentligen på samma fläck. Kanske är han dömd att ständigt befinna sig i utkanten, längst ner, vilt kämpande för att klamra sig fast och inte falla.
Modern föll. Rakt ner i galenskapen. Eller var hon där hela tiden? I efterhand vet Lundberg att modern led av schizofreni. Att växa upp fattigt med en galen mor innebar ett ständigt flyttande för att komma undan skulder, och såna som modern var övertygad om spionerade på henne. Ett ständigt flyttande neråt, till ruffigare och ruffigare områden. ”Vi gjorde ingenting”, skriver Lundberg. Bara satt, väntade ut tiden. Inga utflykter, inga resor, aldrig något att se fram emot.
Kompisarna från barndomen är nu kriminella, missbrukare, döda. ”Din morsa var alltid schysst”, tycker en av dem som Kristian råkar träffa. Då får han också veta att det var hos den gamle vännen han gjorde inbrott en gång för länge sen. Aj.
På Yarden blir Kristian vän med Ahmed, Yossi, Mohammed. Trasproletariatet, människorna man kan hunsa. I början är de misstänksamma, vad gör en sån som han där? Så smånigom förstår de att det är sant att han behöver pengar. En ständig kamp för att få in pengar. Flera dagar på Yarden motsvarar en artikel på Expressens kultursida.
Ett smakprov:
Jag ska berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid: oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!” De löser alla konflikter på ett och samma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!”
Jag undrar om Kristian Lundberg och Johan Jönson känner varandra? De borde ha en del att tala om.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Kristian Lundberg, Yarden, löneslaveri, fattigdom, uppväxt, mor-son
Det låter nästan wallraffigt till råga på allt.
Jag ska så klart läsa. Kommer den i min väg så där av universums försorg så kommer den kanske hem till mig rätt snart. Annars får det vänta lite; jag har inte ont om oläst.
Nej, det är inte wallraffigt. Det är på riktigt, ett återvändande till därifrån han kommer.
Oläst… *sucka* ja du…
Jag har länge velat läsa den boken- nu finns den ju i pocket så jag har lagt den i min beställningskorg. Jag är övertygad om att den kommer att bli en mycket stark läsupplevelse.
Den är en liten pärla. Jag tycker mycket om hans språk, och hans funderingar.
Yarden var en helt fantastisk bok. Jag har skrivit om den här:
http://varldenskabrinna.blogspot.com/2009/12/du-ska-gora-det-andra-inte-vill-kannas.html
En kompis till mig sa att han sträckläste Livdikt av Johan Jönson. Jag tyckte det lät lite överdrivet, men när jag väl fick den i min hand förstod jag vad han menade. Riktigt bra. Bättre än arbetsschema. Jag har annars läst en hel del av honom sedan tidigare.
Bättre än Efter arbetsschema? Ojoj. Då måste jag läsa.
Jag har bara läst den enda.
Tack för länken!
Nu har jag reserverat den, köplats 5.
O! Tänk att det fortfarande är kö på den! Verkligen roligt att så många vill läsa.
Jag hoppas också att han tjänat rejält med pengar och lagt undan en sparbuffert.
Nu är bara att inse – den boken måste jag läsa. Tack för tipset.
Tänk att jag ändå inte var sist, det kändes som att alla läste den förra året. Mycket nöje!
Hmm, själv läste jag den på Julaftons förmiddag.
Ett av förra årets största läsupplevelser.
Inte långt efter kom Ola Nilssons Hundarna som jag starkt rekommenderar, finns liksom Yarden i pocket för runt trettio spänn.
Som motvikt mot julfrosseri? 😉
Jag känner att jag läst ikapp förra årets svenska viktiga nu, Maja Lundgrens Mäktig tussilago och så den här.
Tack för tipset om Hundarna!
haha, ja ungefär…
Jag har just börjat läsa den (till en bokcirkel). 40 sidor in tycker jag den är riktigt bra.
Apropå wallraffigt så finns det ju en svensk bok om industriarbetarlivet som passar in på den termen – Ett år på LM av Göran Palm. Som inte är det minsta lik Yarden. Men bra på sitt sätt.
Göran Palm poppar plötsligt upp överallt. Han nämns i Palmebiografin, och så har han fyllt år alldeles nyligen också.
Vi pratade om den i bokcirkeln igår – dessutom en cirkel som huserar i Malmö. Det var mycket intressant! Inlägg kommer…
Aha, då vet du var Yarden och Rosengård och alla andra ställen ligger! Kan tänka mig att lokalfärgen ger mycket, han beskriver ju hur de flyttar ständigt neråt. och hur han går till jobbet, har för mig att det är nån bro han brukar stanna på.
Ja, det är alltid en speciell känsla att känna igen miljöerna i en bok så väl! Hamnen har jag visserligen dålig koll på, men många av hans andra ställen passerar jag varje dag!
Oj. Skrivs det verkligen romaner om såna här verkligheter nuförtiden? Det borde man ju läsa…
Visst är det konstigt hur frånvarande arbetslivet är ur litteraturen? vanliga arbeten.
Jag började på den men läste inte ut den. (Den ligger nånstans här hemma.) Jag vill nog se lite mera diskbänksrealism kombinerad med politisk analys, och lite mindre poesi…
Och den som är så kort! Lägg den på toa så läser du ut den på en vecka. 😉
[…] Som synes av betygen tyckte vi alla om den här boken. Vi hade mycket att prata om runt den, inte minst för att den utspelar sig i Malmö. Men det är ju Kristian Lundbergs beskrivning av en värld som ingen av oss i bokcirkeln vet så mycket om som gör boken så intresssant. Och hans sätt att skriva om det som gör den så bra. Här finns så många spår att gå in på; klassresan – och fallet, relationen med modern och inte minst fadern, och daglönarverkligheten. Som Snowflake skriver – Det gör ont att läsa Yarden. […]
Har nu läst och skrivit om Yarden:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2011/05/den-grymma-matteuseffekten.html
[…] Det gör ont att läsa Yarden […]
[…] finns här i högsta grad. Det är inte bara en fortsättning på Yarden, det är fortfarande Yarden. Kristian Lundberg går runt runt, närmar sig ämnena, petar på de farliga känslorna, tar tre […]