Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Detective inspector Vera Stanhope är fet och butter. Ganska olycklig och med en alltför hög alkoholkonsumtion. Hon växte upp med en ensam far, bodde kvar som en gammflicka (kan man säga gammflicka? I Norrland är en gammpojke en man som aldrig lämnar föräldrahemmet, så det borde väl finnas gammflickor också? Även om Vera inte är så flickaktig precis.) Hon kallar misstänkta och vittnen hon förhör för ”pet” och dominerar sin utredningsgrupp så att alla är rädda för hennes sarkasmer och sura humör. Hon har svårt att delegera, för ingen annan är ju lika smart som hon. I love her.

Jag tycker att Ann Cleeves är suverän på att beskriva stämningar och människors bevekelsegrunder. Det kan vara både viktiga och oviktiga personer, det är inte så att man fattar att man ska se upp med någon bara för att den beskrivs mer ingående. Och mordoffrens föräldrar. Jag tycker mycket om Julie, mamman som är ute och roar sig för första gången på evigheter och sen kommer hem till ett mördat barn. Långt senare i boken sitter hon på en bänk och iakktar några människor på en bar.
She sat on a bench outside, watching them. It was as if the big plate window was a giant film screen and though she couldn’t hear what they were saying she got caught up in the drama. There was a pretty young woman who couldn’t settle. She fluttered from group to group, talking and laughing, growing more and more unsteady. When she moved away, the groups turned in and talked about her. She seemed so lonely that Julie wanted to cry.

I den här boken återkommer fågelskådartemat från Blå gryning och förklaringen till att hon har så bra koll på denna fanatiska värld är att Cleeves själv jobbat som kokerska på en fågelskådarstation. Men i Hidden depths är det andra saker som är viktigare. Vanliga liv, med mörka strömmar under.
Jag gillar också Ofeliavibbarna, när mordoffren hittas i vatten med blommor strödda omkring sig. Om en av de döda tänker Vera så här:
If I was writing a novel, she thought, Lily would be the murderer. It would be one of those psychological thrillers, where part of the action is seen from the murderer’s point of view, written in a different font or the present tense. Vera borrowed books like that from the library sometimes, enjoyed throwing them across the room when they got the details of police procedure wrong.
Nu har jag cirka 70 sidor kvar och ingen aning om vem som är mördaren. Men jag litar på att Vera Stanhope klarar upp det.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Jag blev så glad häromdan när jag tog en liten tur bland de norska bokbloggarna, med start hos Anitas bokblogg och vidare till Knirk och så en tredje som jag nu inte hittar igen Jeg leser, och upptäckte att det pågår en Carol Shields-trend där i väster. Hurra! Carol Shields är en underbar författare och grattis till alla som upptäckt henne..
På bilden: The Stone Diaries som handlar om en vanlig kvinnas liv, Daisy Goodwill, skrivet på ett sätt så att man förstår hur viktigt ett helt vanligt liv faktiskt är. Stendagböckerna gavs ut som En bok för alla för några år sen. Så min absoluta favorit: Unless. Så bra så bra så bra! Temat är mor-dotter-relationen, som jag ju är fixerad vid. Modern Reta Winters är författare och har ett bra liv, tills dottern Norah plötsligt sätter sig på gatan med en skylt det står ”goodness” på. Hon bara sitter där, dag efter dag, och Reta försöker förstå varför. Dressing up for the carnival är en novellsamling, små glimrande pärlor. En av novellerna är också med i just Unless, den handlar om hur Reta letar igenom en hel stad efter den perfekta presenten till Norah, och sen… ja, jag kan inte förstöra den men det är en hjärtknipande historia. Och så Larrys gäster, som handlar om medelålders Larry som älskar labyrinter och som bjuder in till middag medan han minns sitt liv. Två exfruar är bjudna, Larry är en sån som vill hålla sams med folk.
Carol Shields har även skrivit om Jane Austen, fint om syskonrelationen med Cassandra. Bloggat här.

Apropå labyrinter så finns det en som växer till hennes minne, i Winnipeg Manitoba. Den ser ut att bli väldigt fin, med planerade små läsplatser och allt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Ikväll börjar Project Runway. Änt-ligen!! Klockan 20.00 på trean.
Och sen: underbara Trinny & Susannah från What not to wear gör en serie från Sverige! Varför har ingen anmält mig?? TV4+, hoppas ni har den.
(Trinny och Susannah är original-programledarna från What not to wear, de som tog över programmet är ju inte värda att skrubba deras underkläder en gång.)

Och en PR-parodi:

Men min favorit i verkligheten är förstås Tim Gunn:

Om man inte orkar hela klippet så titta på slutet där han talar om sin kärlek till ORD.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det handlar mycket om hurdan deckaren/polisen/problemlösaren är för mig, om jag ska gilla historien eller ej. Och här är det gilla!
Archie Sheridan är en från början, förstår man, ganska vanlig polis som på sin första mordutredningning visar sig drabbas av den som ska bli hans nemesis: seriemördaren The Beauty Killer. Mordet löses inte, tvärtom blir det fler och fler och en egen task force som Sheridan så småningom blir chef för. Men när vi träffar honom är allt det där redan historia. Det är många år senare, och Archie blev själv seriemördarens sista offer. Han blev tillfångatagen och torterad i många dagar av Gretchen Lowell, och sedan dess har hans liv gått i bitar. Nu är Archie ständigt påtänd, han knaprar smärtstillande dagarna i ända och har ont i sina ärr och sår efter tortyren. Framför allt har han ont i själen, kanske. Han är helt enkelt en förändrad man, ett vrak, som besöker Gretchen varje söndag i fängelset för att få nya uppgifter om dumpade kroppar. Och för att han har ett mycket underligt beroendeförhållande till henne.
Beroendet har kostat Archie Sheridan hans äktenskap och familjeliv. Han har också varit sjukskriven länge. Men gode vännen Henry försöker få igång honom, och när ännu en seriemördare kidnappar skolflickor i Portland börjar Sheridan jobba igen.
Den andra huvudpersonen här är Susan Ward, journalist som skriver feature för The Herald och som ska följa Sheridan under utredningen. Hon är rätt trasig hon med, och en intressant person i sig. Jag gillar hennes rosa hår, hennes ångest, och hennes flummiga hippiemorsa Bliss.
Intrigen är spännande och det är bra flyt. Tortyråterblickarna är otäcka, men man kan ju skumläsa. Jag gillar verkligen Chelsea Cain, som drar lite åt Mo Hayder-hållet, men allra mest gillar jag som sagt personerna. Hoppas hon behåller dem, för jag vill läsa mer av Cain.
Tack Feuerzeug för tipset!
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Slött

Det har varit osedvanligt slött här ett tag, beroende på att jag är en slö person förstås, som gjort andra saker och som har svårt för laptops utan mus, med mera med flera bortförklaringar. Men snart är semestern slut och då blir det troligen bättre fart på det mesta.
Tänker skriva om Heartsick av Chelsea Cain som jag gillade, och om klassikern Unga kvinnor.
Men först ska jag träffa Lena på Jag är jag och äta en underbar kombo av pecannötspaj och cheesecake med kolasås och grädde!

Read Full Post »

Inte till frukost!

”… the heavy smell of decomposition…” — nej, Chelsea Cain är ingen frukostlektyr. Tar upp Unga kvinnor istället.

Read Full Post »

Jag verkar ha mer tid till läsning än till bloggande… nu ligger jag efter med hela tre böcker.
Min första Neil Gaiman lånade jag av svärsonen. En bra börja-bok, enligt honom.
Anansi boys handlar om Fat Charlie, vars pinsamma pappa med den gröna hatten och de gula handskarna dör på en karaokescen. Då visar det sig att pappan var en gud, och att Fat Charlie har en bror: Spider.
Det här är en galen saga, med grymma djur, magi, gamla tanter som kan frammana krafter, en kärlekshistoria — nej, två!, och en elak chef som försnillat sina klienters pengar. Historien hoppar mellan London och USA och en uråldrig magisk dimension där Tiger försöker ta tillbaka historierna som Anansi lagt beslag på.
Vilda gröna ögon är en av Joyce Carol Oates ungdomsböcker, och skulle egentligen behöva ett eget inlägg och kanske rent av en best of-etikett.
Francesca berättar historien om hur hennes familj faller sönder.
Hennes far är den mycket kände och populäre, charmerande sportkommentatorn Reid Pierson. Alla älskar honom, till och med hans egen familj som lever under det ständiga hotet om våld och vredesutbrott. Alla anpassar sig till Reid, ingen vågar sticka upp.
Så börjar modern Krista försöka mejsla ut sitt eget liv. Hon söer sig till konstnärliga kretsar, börjar måla, och får då flytta ut till sin egen lilla stuga några dagar i taget men barnen får inte följa med. Alla anpassar sig till detta, alla förstår att det är pappan som bestämmer, men ingen låtsas om det.
Det här är en hemskt och våldsam bok (det är ju Oates!) och det som är extra hemskt är hur Francesca tar sin fars parti och anklagar både mor och lillasyster för att provocera honom, det är deras eget fel att de får blåmärken, de vet ju hur han är. Men Francesca har också Vilda Gröna Ögon i sig, en annan person som vågar helt andra saker…
Mycket bra bok!
Benoi Duteutre har skrivit en satirisk bok om (tror jag) saker han retar upp sig på. Det börjar med en dödsdömd fånge vars sista önskan är att få röka en cigarett. Tyvärr är det omöjligt, eftersom fängelset har rökförbud överallt. Å andra sidan: den sista önskan… Ett tobaksbolag ser sin chans till lite goodwill.
Den egentlige huvudpersonen är en bitter man som inte alls trivs med den rådande tidsandan. Han arbetar åt kommunen, där borgmästaren gör sig populär genom att satsa på bilfria miljöer och att plocka in dagisbarn i kommunhuset. Men när huvudpersonen smyger sig till en cigarett på toaletten blir han påkommen av en liten flicka, och sen börjar en Kafkaartad händelseutveckling där Den bittre anklagas för brott mot barn och hamnar inför rätta, dels en barndomstol där domaren har tutte, dels den vanliga.
Det är många absurditeter i den här boken, och hårda slag mot tänkande av typen ”Han tycker om blommor, då måste han vara oskyldig”. Jag gillar särskilt ”Martyr Idol” som är några stackars människor som kidnappats av en terrorgrupp och får tävla mot varandra i sång- och dansnummer om vem som får behålla huvudet längst. Men jag har lite svårt för det där med att Den bittre anklagas för pedofili så lättvindigt, om det ska vara kritik mot falska anklagelser så fungerar det inte för mig som vet att de flesta förövare aldrig ens blir anmälda, långt mindre dömda.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

Harper Connelly träffades av blixten. Sen dess har hon förmågan att höra döda människor, som ett surr i sitt eget huvud. Om hon är tillräckligt nära så känner hon deras allra sista sekunder i livet, och kan avgöra vad hon eller han dog av.
Tillsammans med sin styvbror Tolliver kuskar Harper runt i USA, anlitad av människor som vill hitta sina saknade anhöriga. Och Harper hittar dem nästan jämt. Tyvärr blir hon inte populär på det, tvärtom skrämmer hon människor, så syskonen stannar aldrig nånstans utan reser ständigt vidare.
Grave sight är den första boken om Harper Connelly. Här anländer hon och Tolliver till den lilla staden Sarne i Ozarkbergen, inavelsbygd där alla är släkt med alla och hatar främlingar. (Samma Ozarkberg där Winter’s bone utspelar sig.) Stämningen är hotfull redan från början, och trappas snabbt upp när det visar sig att två tonåringar blivit mördade.
Det här är mörkare än Harris supersuccé om Sookie Stackhouse, och mer vardagligt, alltså icke övernaturligt. Själva deckargåtan är lite för lättgissad för min smak, men det passar som lättsam underhållningsläsning.

Read Full Post »

Brideshead visited


Våra hittills främsta invändningar mot tv-serien Brideshead revisited är:
1 Skådespelarna är för gamla! Charles och Sebastian och Julia ser ju ut att vara minst 35, och så ska de spela 19-åringar… näe. Det är störigt och jobbigt. Och hon som spelar lillasyrran är ju minst 23.
2 Kvinnornas kläder är fruktansvärt fula. Fullständigt formlösa och oeleganta — blä.
Men annars tycker vi om den. Avsnittet ”Julia” blev vi väldigt förtjusta i, det kändes som ett lyft där. Sebastians misär i Marocko var också bra. Där börjar han se ut som rätt ålder också, svettig och sjuk och alkoholistdarrig.
Men en samfälld undran: exakt varför är mamman så hemsk? Okej, hon är dominant, okej, hon har den djupt religiösa oförsonligheten, men är det verkligen så fruktansvärt svårt att göra uppror mot det? Lite mera monster hade varit trovärdigare.

Read Full Post »

Nya röster dyker upp, men jag saknar de gamla.
Det är mycket Cersei i den här, och hon är så ilsk så hon blir dum, det gillar jag inte. Cersei hakar upp sig på brister i hövlighet, förlöjligar folk som kommer med upplysningar, fokuserar på småsaker, stöter bort folk och skaffar sig fiender i onödan. Hon är på väg mot sin undergång.
Jamie däremot har blivit en bättre människa. Tyrion, the Imp, får man inte träffa alls i A Feast for Crows.
Det är en välfunnen titel, kråkorna flaxar runt och festar på människoögon och mjukt kött bland alla döda kroppar som flyter i havet, hänger från träd, eller ligger kvar på slagfält. Det är en äcklig lukt av förruttnelse över hela den här boken, och den nye kungen på öarna, Emon Crow’s Eye, verkar höra till de obehagligare.
Jag saknar Daenerys, drakdrottningen, och förstås Bran och Jon Snow. Jag är också besviken på att inte få veta mer om sandormarna, alla de där bastardsystrarna som ville hämnas sin fars död. Det var väl ett lovande spår? Istället blev de inlåsta i ett torn. Men de kommer kanske tillbaka i en annan bok?
Det här var en mellanbok, en transportsträcka mot nästa.

Read Full Post »

Cassie Maddox jobbar numera på familjevåld. Hon lämnade mordroteln efter katastrofutredningen i Till skogs. Hennes pojkvän Sam är dock kvar, och han ringer mycket upprörd en morgon och ber henne komma till en mordplats. Kvinnan som ligger där död är en exakt kopia av Cassie själv. Och hon bär namnet Lexie Madison, som är den skapade identitet som Cassie anlade när hon arbetade för att infiltrera en narkotikaliga, då för flera år sen.
Cassies gamle chef Frank ägnar mycket tid åt att övertala Cassie att låtsas vara Lexie igen. Han spelar på alla strängar, och det är härligt att läsa. French har läst sin LeCarré, det är tydligt.
Jag känner också vibbarna från Tartts Den hemliga historien, Peissls Fördjupade studier i katastroffysik, och min gamla favorit Den misstänkte av Josphine Tey.
Det är en hårt sluten grupp Cassie ger sig in i. Fyra doktorander i engelska, Daniel, Abby, Justin, Rafael, som lever tillsammans i ett stort gammalt hus på irländska landsbygden. Ett sånt där hus fyllt av gamla saker, hemligheter, damm. Kvartetten, eller kvintetten då med Lexie inräknad, har en pakt om att aldrig tala om det förflutna. Det finns bara här och nu, de är sig själva nog. Men är en av dem en mördare? Eller ligger lösningen någon annanstans?
Vixxtoria klagade på att det hände för lite i denna bok, men jag älskar det här psykologiska spelet. Cassie dras mer och mer in i sin roll, och börjar ha hemligheter för sina kollegor.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Tipset om Bowen kom från samma håll som tipset om min högt skattade upptäckt Rosamond Lehmann, men eftersom jag älskade Rosamond så mycket så har Elizabeth blivit överstående. Det kändes som att det inte kunde bli lika lyckat en gång till. Och det blev det inte heller.
Jag läser The Heat of the Day direkt efter Nattvakten, för att den utspelar sig i London under kriget, 1942, och det är de där ödesmättade stämningarna och miljöbeskrivningar av mörkläggningar och rädsla och människor som försöker roa sig eller bara överleva. Och jag ser att språket är fint och att Bowen har kvaliteter, även om jag inte tycker att hon är nån korsning mellan Virginia Woolf och Graham Greene, som en av blurbarna säger. Mitt problem är att jag inte förstår mig på människorna. I första kapitlet — som är mycket vackert skrivet! — är det dels en ganska otrevlig man, Harrison, och en rätt så underlig flicka, Louie. Sen vidgas persongalleriet och Stella dyker upp, en frånskild kvinna med en vuxen son och en älskare som kanske eller kanske inte är spion. Jag försöker förstå mig på Stella, men hon gör så konstiga saker så det går inte.
Jag är nöjd med att ha läst Bowen, men det räcker kanske med den här. Tänkte jag tills jag googlade och fick se att tanten såg ut så här. Va?! Vilken blick! Nu är jag rätt besviken att vi inte kom bättre överens.
En mening: ”Dark ate the outlines of the house as it ate the outlines of the hills and drank from the broken distances in the valley.” (Från Irland, där Stellas son ärver ett hus.)

Read Full Post »

”Det gäller att tänka absolut så lite som möjligt. Inte heller när jag skriver.”
Istället går Karl Ove Knausgård in i känslorna, rummen, det konkreta. Han har ett väldigt visuellt minne, minns precis hur skogsstigar och olika rum såg ut under sin uppväxt, och hur han kände sig. Stämningar. Däremot inte vad folk sa.
Den ålder han känner sig allra närmast är 16 år. En stark ålder då han (man?) upplever väldigt mycket, och då man hela tiden reser sig efter motgångar och kommer igen, delvis för att man inte har förstånd om att alternativet ”ge upp” faktiskt finns. Han beskriver nyårsnatten när han var 16 år och skulle på fest. Det var massor av snö och han gick där i skogen med sina ölkassar… sen blev det ingen fest. Det blev en eländig nyårsafton istället.
Det var ett intressant och bra samtal mellan Knausgård och Kerstin Wixe på Kulturens hus. Det handlade om identitet; vad är ett jag?, om att man bara kan leva i starka känslor som sorg, förälskelse under kortare perioder, resten av livet består av alla de där timmarna, dagarna då man diskar, hämtar barn på dagis, lagar mat, hänger tvätt. Enkla saker, det vardagliga. Verkligheten.
Just om dagis säger Knausgård att han inte kan vara helt ärlig i bok två, eftersom han nu vet att så många (200 000 läste del ett) kommer att läsa och särskilt de som beskrivs kommer ju att läsa om sig själva. Det ligger en enorm makt i detta, konstaterar KOK, ett minne av en incident i gymnasiet får stort genomslag när det kommer i tryck, fast det kanske var rätt obetydligt.
Sen handlade det förstås om språket och berömmelsen och lite Proust och så läste han högt ett parti när Karl Ove och brodern tar farväl av sin döde fars kropp. Starkt. Och fint på norska.
En grej till bara: under ett års tid har det varje dag stått minst en artikel om KOK i norsk media. När han var hemma hos sin mor i en by med cirka 200 invånare, bad moderns kusin honom att komma och läsa lite en kväll. Visst, tyckte Knausgård. Stället han skulle läsa på låg bara på andra sidan vägen, men när han kliver ut där med sina barn är det tv-team från NRK och ett helt pressuppbåd. Första bilderna på barnen smetas ut i aviserna nästa dag. Men det får han ju tåla, förstår han själv, men har ågren över barnen. Just det där är en skillnad mellan Norge och Sverige, menade Wixe. Vi har vant oss med Lars Norén och Maja Lundgren-debatterna, tyckte hon. Knausgård menade att skillnaden också låg i att han skrivit om vanliga, icke-kända människor.
Jag köpte boken och fick den signerad, och han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck så nu är jag väldigt pepp på att läsa den. (Kruxet är att jag håller på med GGRM:s A feast for Crows, och det kanske blir väl magstarka kontraster mellan fantasyintriger och svärdskamper och så då Karl Ove Knausgård som står och diskar. Men å andra sidan kan det bli intressant.) Det var tyvärr ingen frågestund efteråt, mycket synd eftersom väldigt många i publiken läst boken, men jag hann i alla fall fråga då vid signeringen om han kände sig som en del av de norska nutida med Per Pettersson m fl (med tanke på att han bott i Sverige så länge) och jo, han kände sig som en del av det norska författarkollektivet. Han skriver ju förstås på norska. Finns det nån som provat att läsa honom på originalspråk? Tiden jag tog upp med denna lilla fråga kompenserade jag med att lämna min penna så att han kunde signera fler böcker, för det hade arrangören visst glömt ta med. 😉 Annars var det väldigt bra alltihop, rekommenderas.

Read Full Post »

Det är London 1947, och Viv, Helen, Kay, Julia och Duncan har svårt att hitta nya sätt att leva efter kriget. Alla är så starkt påverkade och de har sina hemligheter som på något vis var lättare att gömma när bomberna föll. Men hur gör man i fredstid?
Sarah Waters skriver om kärlek, olyckor, dramatik och elände. Svartsjuka. Herregud som hon kan skildra svartsjuka! Jag blir alldeles svart inuti, känner hur den klöser i bröstet och irriterar huden trots att det handlar om en fiktiv människa som jag inte är ett dugg attraherad av. Mycket bra gjort.
Historien berättas baklänges. Efter 1947 kommer 1944 och allra sist 1941. Jag tycker bäst om 1944: bombningarna, rädslan, mörkläggningen, smutsen, blodet, larmet, kaoset. Människor i slumpmässiga möten. Livsavgörande händelser. Kay och Mickey på sina ambulansutryckningar. Jag älskar de skildringarna! Hämta skadade, rädda dem, hämta döda kroppar (ibland i bitar), allt är intensivt och farligt och på riktigt. Hjältedåd.
Ändå är det en helt annan scen som jag tror kommer att stanna längst i mitt minne: Viv och Helen som tar en rökpaus på brandstegn utanför sin arbetsplats. (Kontaktförmedling.) De gillar varandra och ett ögonblick dyker upp när de skulle kunna bli riktigt förtroliga, men något händer och ögonblicket försvinner. De behåller sina hemligheter.
Jag blir lite sur på Waters för att hon inte går tillbaka till 1947 i slutet. Det känns inte riktigt som att jag behöver veta hur Viv och Reggie träffades, eller Kay och Helen. Jag är mer intresserad av vad som ska hända med Kay-47, ska hon hitta sin lilla fru eller leva olycklig i resten av sitt liv? Och i mitt huvud skriver jag in en egen scen, när Helen och Viv mellan två cigaretter och med bara några få ord berättar sina liv för varandra.

Read Full Post »

Older Posts »