Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 februari, 2011

Maja Lundgren är en egensinnig spränglärd språkekvilibrist som inte liknar någon annan författare. Att läsa Mäktig tussilago är som att åka berg-och dalbana genom en annan människas psyke, samtidigt som man åker nattbussen från Harry Potter genom den svenska samtiden. Och egentligen så är det bara prat prat prat alltihop.

Oscar sitter på psyket och pratar med sin psykiater. Han fick ett sammanbrott på en fest, efter att hustrun Katarina tagit barnen och stuckit. Hon var less på att han var så idealistisk jämt, och framför allt var hon less på att Oscar envisas med att ha sin farfars dödsmask hängandes på väggen. Till festen kommer Oscars gamla och nya kompisar; och samtalet böljar från gammal punk och klasshat till kvinnor som vägrar skaka hand till pianospel till mordet på utrikesminister Anna Lindh och kepsar. Och vackra glas. Och.., ja ungefär allt och vadsomhelst. Mängder av referenser till allt möjligt som Lundgren kan och vet, varav jag kanske begriper en tredjedel. Men det gör inget, det är bara att låta sig svepas med i Oscars försök att inte minnas vad som hände, och psykiaterns försöka att tvinga honom att göra just det.
Lägg till detta en syster i bokbranschen, knepiga familjerelationer, en indian till granne, förlamade Rosmarie som Oscar är personlig assistent åt och Rosemary Kennedy som han är fixerad vid, en gaelisk häxa och lite annat smått & gott, alltihop på dryga 150 sidor, så förstår man att det inte är tråkigt. Tvärtom är Mäktig tussilago snabbläst i sin blandning av prosa och vers, som tydligen heter men-ippeisk satir och är en antik genre. (Lär jag mig här.)

… och sen tänkte jag skriva nåt om att många retar sig på ML och/eller denna bok, och mina frågor och teorier om varför och bla bla psykisk hälsa och ohälsa, men sen tänkte jag NEJ FÖR FAN låt verket stå för sig själv nu. Så det får det göra. Jag gillar Mäktig tussilago och kommer förmodligen att läsa om den.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Jag är suverän.

Det betyder att jag är ensam.

Jag är överbefälhavaren

Jag skriver alltid sista ordet i lagtexterna

Min handstil är det ryska landskapets främsta kännetecken.

När du går på tundran

möter du plötsligt min blick i en allé av isberg.

Ur Kristina Lugns pjäs Katarina den stora, som en väninna och jag såg på Teater Brunnsgatan 4. Platserna var inte numrerade och vi stod allra sist i kön när vi skulle in. Men hurra! ingen hade velat sätta sig längst fram så vi hamnade där, cirka en meter från Nyman. Hon ägde scenen totalt och vi blev helt tagna.
Vid ett tillfälle vände hon sig till mannen som satt bredvid mig: ”Du tror att någon älskar dig?”

Lena Nyman darrade mycket, mest i händerna, och jag funderade på om hon var nervös men det kändes så osannolikt? Efteråt kollade min väninna upp det, och upptäckte att hon hade en sjukdom som orsakade darrningarna. Jag är väldigt glad att vi gick på pjäsen. Det blev Lena Nymans sista stora roll.
Här sjunger hon Karin Boye.

————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »