Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

Hemma hos John på Johns antikvariat. Novellen är från Eleven kinds of loneliness, en av dem som grep mig mest.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Monokrom

Jag tycker det är liiite jobbigt när en person beskrivs med orden: Hyn och det blonda håret var nästan monokroma. Titangrå ögon har hon också, vad är det för färg egentligen?
Ordet monokrom återkommer flera gånger i Ali Shaws Flickan med glasfötterna, men jag framhärdar i min läsning trots en stigande irritation. Det är ju många som tyckt om den, så bryter jag bara igenom språkvallen så kanske jag förstår varför.
ps. Huvudpersonen Midas får tektoniska känslor också.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Jag har börjat lite smått i tre av dem.

Daphne du Maurier — darling Daphne — hittade jag på Myrorna för 15 kronor. Det är dagen före januarilönen, så bilden ska illustrera mina prioriteringar den dagen.

Lönedagen. Det här är ständiga favoriten Mo Hayder, och så mer nyliga favoriten Ann Cleeves. Jag läste och läste på baksidan men det måste helt enkelt vara så att det här är en helt annan serie än den från Shetlandsöarna.
Och med allt detta fina på nattduksbordet, som förresten är en byrå, så börjar jag naturligtvis på en fjärde bok.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Gillian Flynn skriver nånstans i gränslandet mellan Tawni O’Dells trasiga huvudpersoner med eländiga liv och Truman Capotes obönhörliga väg till våldsamma mord i I kallt blod.
Det är Libby Day, den enda överlevande från en massaker på mamman och två systrar på den utfattiga familjegården i Kansas. (Väldigt långt från Dorothys Kansas.) Hon berättar i nutid; om hur hon efter att ha legat på soffan, svårt deprimerad, i 25 år nu måste försöka dra in lite pengar efter att fonden som upprättades för poor little Baby Day sinat. Så Libby tackar ja till att besöka the Kill club, några fanatiker som fascineras av blodiga mord. Mot ersättning.
Väl där upptäcker hon att det finns folk som inte tror att det var hennes bror Ben som mördade sin mamma och sina systrar. Hela Libbys värld ruckas. Kan det ha varit någon annan? Eller är Bens förespråkare bara galna fanatiker som är kära i honom?
Vartannat kapitel utspelar sig den där januaridagen 1985, som slutade i ond bråd död. Den spinkige tonårskillen Ben och den utmattade, snart utblottade, mamman Patty turas om att föra ordet. Jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Ben som är förvirrad, längtansfull, föraktad… eller Patty som älskar sina barn men aldrig kan ge dem det hon skulle vilja ge dem. Patty ser hela tillvaron rasa runt omkring sig och allt hon gör för att försöka rädda sig och de sina går bara åt helvete gång på gång.

Andra som läst: Helena på Fiktiviteter, HelenaDark places som döpt hela bloggen efter denna bok, Fru E, Bokstävlarna, Bokbabbel. Fler?
Intressant är att flera haft samma problem med att skriva om den. Jag tänkte fega ur och låta bli, faktiskt. Men nu finns det en text här i alla fall, som inte alls gör denna fasansfullt underbara bok rättvisa, så läs de andras också för att få nån uppfattning. Jag vill egentligen säga: LÄS boken! men om man är mörkrädd eller lätt lever sig in i hemska livsöden, så läser man på egen risk.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

En god vän har letat i åratal efter två böcker hon läst för länge sen men inte minns vad de hette. Kanske kan någon bokbloggare hjälpa till?

Den ena är en science fiction. Det finns någon sorts pyramid i skyn. Människorna ägnar sig åt att ”speja”; det finns molnspejare, vattenspejare, månspejare. Sedan försvinner de. Någon (en pojke?) vill ta reda på vart de tar vägen och vad som händer. Väninnan kommer ihåg vad som händer, men berättar det snällt nog inte för mig ifall jag vill läsa den nån gång.
Boken har funnits översatt till svenska, och hon läste den nån gång på 1970-talet eller möjligen tidigt 1980-tal.

Den andra är en barnbok, möjligen av en dansk författare. Den handlar om en pojke som heter Tyko och som får en lådbil. Han åker lådbil nerför en backe, men lådbilen bara fortsätter och fortsätter och det visar sig att det är ett litet troll som springer därunder. På sin färd möter Tyko en flicka som heter Marianne.
Den här läste hon på 1960-talet, och det gör inget om nån avslöjar hur den slutar. 😉

Read Full Post »

Mitt i natten upptäckte jag att det bara inte är möjligt att läsa Gillian Flynns Dark places det allra sista jag gör innan jag somnar. Dessa barn! Ben — en spetig 15-årig kille som alla trackar och som försöker vara tuff. Patty, hans mor, som kämpar för att hålla ihop gården och familjen trots att det är dödsdömt. Anklagelserna om Bens alltför intensiva intresse för småflickor… den hetsiga stämningen.
Det jag egentligen tycker är allra värst är familjen Days fattigdom. Att aldrig ha något, aldrig få något extra. Att se andra barn med fina kläder som slipper förnedras genom ”free lunch” i skolmatsalen. Omvårdade barn, trygga barn.

Jag måste ha nåt neutralt att läsa nåt kapitel ur för att rensa känslorna på kvällarna. Kanske ska leta fram den där Palme-biografin?
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


En av de bästa grejerna med Bibliotekstjuven är ju helt klart alla pampiga, vackra, dammiga och ståtliga proppfulla bokhyllor man får se. Yummy.
Gustaf Skarsgård är väldig bra i rollen som John, den komplexfyllde akademikern från arbetarklassen som får en tjänst på Kungliga biblioteket. Tyvärr med en före detta kurskamrat till chef, mycket mindre begåvad men med de rätta kontakterna. John finansierar sina dödsdömda försök att leka med de stora pojkarna (dyra kläder, 3000-kronorscigarrer, fina restaurangbesök) genom att stjäla dyrbara böcker ur samlingarna, men så småningom upptäcks hålen i hyllorna/lådorna…
Detta var en helt otrolig historia när den var verklighet, och den är väldigt bra i fiktiv form också. Jag tycker nog att Gustaf är den allra bäste i hela Skarsgårdsfamiljen, så många komplicerade och motstridiga känslor han kan gestalta med bara några ryckningar i ansiktet.
Sista delen går ikväll. På SVT Play finns de två tidigare avsnitten, ifall nån missat denna lilla pärla. Eller som regissören Daniel Lind Lagerlöf säger i klippet, ett grekiskt drama i tre akter.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det var värt besväret att leta rätt på Tana French debutbok Till skogs, och inte börja direkt med tvåan som jag först tänkt göra. Oj, så bra! Storyn är bra, karaktärerna är bra, miljöerna (Irland: en liten by, en arkeologisk utgrävning, ett motorvägsbygge och Dublin) är bra och jag älskar huvudpersonerna: parhästarna Rob och Cassie. De har en Modesty & Willie-relation, fullständigt självklart viktigast för varandra utan att vara ihop, och det faller jag alltid för.

Handlingen är utredningen av ett mord på en tolvårig liten balettdansös, Katharine. På samma ställe, vid samma skog, där Robs eget stora trauma utspelade sig. Som tolvåring var han oskiljaktig från sina vänner Peter och Jamie, ända till den dag då han hittades med blodiga skor och naglarna inborrade i en trädstam, helt katatonisk. Jamie och Peter var oförklarligt försvunna. Ingenting kunde han berätta, ingenting mindes han, lille Adam Ryan som han hette då innan han skapade om sig själv till mordutredare Rob Ryan.
Och nu måste han alltså tillbaka till samma plats.

Jag vill inte skapa ett intryck av att mitt liv förstördes av det som jag var med om i Knocknaree, att jag glidit igenom tjugo års liv som en tragisk skugga med ett förflutet som hemsökte mig och att jag log sorgset mot världen genom en bitterljuv slöja av cigarettrök och minnen. Knocknaree gav mig inte mardrömmar eller impotens eller patologisk rädsla för träd eller några andra godbitar som i en tv-film hade lett till terapi och frälsning och en bättre och öppnare relation med en stödjande men frustrerad fru. Om jag ska vara ärlig kunde det gå flera månader utan att jag tänkte på det. Emellanåt hade någon tidning en artikel om saknade personer och då möttes man av dem, Peter och Jamie, leende på framsidan av söndagsdelen i gryniga fotografier som laddats med varsel genom att man visste vad som hade hänt och genom att de överanvänts, mellan försvunna turister och bortsprungna hemmafruar och de legendariska viskande raderna av försvunna i Irland. Jag kunde titta på artikeln och märka, utan att uppleva att det var jag, att mina händer började skaka och att jag fick svårt att andas, men det var ju en rent kroppslig reflex och varade ändå inte mer än några minuter.

Read Full Post »

Jag har gillat Karin Alvtegens psykologiska thrillers, och jag gillar det lilla jag stött på henne personligen. Då berättade hon att hon var så trött på våld och död att hon bestämt sig för att skriva en helt vanlig roman. Och det är den här: En sannolik historia.
Den handlar om samma sorts tilltufsade människor som i de andra böckerna: Folk som gått på en del smällar i livet, fattat svåra och ibland felaktiga beslut, människor som har dålig koll på vad de egentligen vill med sina liv och varför. Och framför allt om de törs?
Det är Helena som flyttade upp till barndomens paradis utanför Sundsvall, tillflyktsorten från mammans alkoholism, där Helena nu satsar på hotellrörelse med sin man och dotter Emelie. Men Helenas dröm är inte makens dröm, han vantrivdes och har lämnat henne.
Så är det Anders, snorrik självmordsbenägen samlare på jakt efter den mytomspunna gitarren Lucy, som kanske eller kanske inte finns hos byoriginalet Verner. Och så Anna-Karin, trångsynt granne som känner sig orättvist behandlad av alla. Det gör Helena också, förresten.
Det är inte någon omtumlande märkvärdig roman, men jag känner igen den Karin Alvtegen som jag brukar tycka om och jag tycker om den här också.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Scary lady

Efter att ha kollat på Skavlan känns det befriande skönt att läsa Andreas Ekström på Sydsvenskan: Hur länge är det synd om Eva Gabrielsson?

UPPDATERING: Stieg Larssons bror Joakim Larsson ska vara på Skavlan på fredag.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Karaktärerna är för typiga för min smak: det fartblinda och dominanta kommunalrådet, Rotary- och Lionsgubbarna, prästen… En polis som kommer tillbaka efter sjukskrivning känns lite mer intressant men inte tillräckligt just nu. Sen undrar jag om det verkligen finns kommunalråd (även på små orter) som är så dumma att de tror att lösningen på industrins nedläggning och ortens överlevnad är att hämta hem nån obskyr kändis från USA för att starta ett designcentrum, utan minsta kunskap eller förutsättningar? Nej.
Offerrit ska vara skräck, men hittills är det mest så där liksom skojfriskt, och det är inte bästa grunden för att sen börja skrämma sin läsare. I alla fall inte mig. Kanske får boken en ny chans senare.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag snor rubriken från en blurb på denna bok, som stod där i hyllan på Pocket shop på Centralen och ropade på mig. ( Jag menar, vilket omslag!) Första gången motstod jag ropen, men andra gången gick det bara inte. Och tur var det.

Jag vet inte hur jag ska beskriva Fangland. Det är en vampyrbok, men inte som de andra vampyrböcker jag läst på senare år. Den är mörkare. Mer sannolik — men ändå inte. Den blandar realism med skräck, myter med vardagligt kontorsliv på ”The Hour”, USA:s ledande tv-program. (Författaren John Marks verkar ha jobbat på 60 minutes och kan såväl hantverket som intrigerna och de egon som konkurrerar med varandra.)
Men det börjar med att Evangeline Harker, nyförlovad och allt, reser till Rumänien för att researcha en story om en kriminell gängledare som kanske ska vara med i programmet. Hon blir försenad men får sällskap i bilen mot Transylvanien av en annan amerikanska, Clementine med ”unpolished toes”, som säger sig ha varit missionär. Ett spel uppstår mellan dessa kvinnor, där de känner varandra på pulsen men båda uppenbarligen har hemligheter för varandra. När de skils åt träffar Evangeline Harker maffiabossen Ion Torgu, som tar henne med till sitt gamla hotell långt inåt landet ute i skogen för att hon ”ska förstå”.
Lubjanka, Srebrenica, Song My, 11 september… dessa händelser spelar roll. Och hemma på New York-kontoret händer det också saker.

John Marks skriver väldigt bra, psykologiskt tätt och samtidigt vackert. Han växlar mellan röster, och mellan dagboksanteckningar, mejl, och berättande. Jag blev helt inne i boken. En del av min hjärna befann sig i Fangland trots att jag höll på med massor av annat. Jag törs inte rekommendera den till alla, inte ens alla vampyrfantaster, men jag tror att både Helena på Fiktiviteter och Bokstävlarna skulle tycka om den. Det blir i alla fall best of-etikett från mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Sent omsider har även jag förälskat mig i magasinet Filter. Intressanta berättelser och annorlunda grepp, gedigen kvalitetsjournalistik. Jag köpte den trots att det längsta reportaget handlade om en jockey — jag är helt ointresserad av hästsport — men den artikeln visade sig vara den allra bästa. Plötsligt är jag väldigt intresserad av just denna jockey, Inez Karlsson. Jag hoppas så att hon ska bli med barn, lindra sin sjukdom, vinna fler lopp och vara allmänt lycklig. Det är hon värd.
Det blev två prenumerationer på Filter, en till mig och en till en som fyller år.

Ett annat födelsedagsbarn får Allt om vetenskap. Hoppas att den är bra, det är så svårt att veta nu när det finns flera att välja på. Förr i världen fanns ju bara Forskning och framsteg.
Här hemma så struntar jag från och med i år i London review of books. Jag orkar ändå aldrig läsa mer än enstaka artiklar. Synd på den fina almanackan man fick, men det kan inte hjälpas.
Agent X9 behåller jag, och troligen Nemi.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Ashenden är W Somerset Maughams rätt löst sammanfogade berättelser om en brittisk spion under första världskriget. Eftersom Maugham själv var spion under den tiden, så förstår man att det är plockat mycket från egna erfarenheter. Delarna har fantasieggande namn som ”The hairless mexican” och det är den gode WSM:s människokännedom och skarpa öga som gör att det blir så bra. Det där sjaskiga görat, när man ska förmå någon att göra något, som att förråda sin älskade eller resa till ett ställe för att bli dödad, att nästla sig in och utnyttja andra människor. Ibland är det kul också, som när en flitig och duktig informatör visar sig sitta hemma i den engelska förorten och hitta på alltihop. Att befinna sig i främmande land var alltför farligt, tyckte han.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Billy bok är inte bok

När jag för ett par år sen ledsnade på mina gamla rangliga rappel och bestämde mig för att satsa på enhetliga bokhyllor blev det Ikeas Billy, träslag bok. För att boken var finast.
Jag hann köpa en (1) hylla innan bok utgick ur sortimentet. Tack för den, Kamprad. Men det finns ju Blocket.se, och där hittade jag snabbt två hyllor i bok. Påstods vara i bok. ”Det är björk”, väste sambon ur mungipan redan när vi stod där inne, men jag ville ha dem ändå. Björk och bok är ju i alla fall ganska lika, även om björken är ljusare.
Nu har vi flyttat (= lever i kaos) och av nån underlig anledning behövs det fler bokhyllor igen. Så det blir Blocket, och ytterligare två Billy som påstods vara i bok. Jag var bortrest (barnbarnet, den ljuvliga ungen) och sambon ringer och berättar att hyllorna är konstigt röda. Körsbär?
Så det verkar som att folk inte vet vilka bokhyllor de har. Inte jag heller.
Och färgsorteringen är numera ett minne blott.

Read Full Post »