Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 februari, 2011

Blogga, facebooka, twittra…

Är det bara jag som har problem med fokus? Det känns som att bokbloggosfären böljar lite hit och dit. Många finns på twitter och jag har också börjat om men jag vet inte riktigt vilka delar av min tillvaro jag helst vill ha där. Och så ser jag bokbloggar som går till Facebook, men vad är det som är bra med det? Att ha allt samlat på ett ställe? Funderar på om jag borde göra det också men vet inte riktigt hur man gör.

Read Full Post »

Senare delen av Deborah Devonshires memoar Wait for me! handlar mycket om ”the house”, alltså Chatsworth, som hennes make Andrew ärvde efter att brodern dödats. DD/Debo gör ett jättejobb: inreder, samlar konst, väljer möbler och öppnar det för besökare. Hon startar sidoprojekt som en shop med minnessaker, en annan affär med gårdsprodukter, särskilda skol- och barndagar när de små får se hur man mjölkar, allt möjligt. Allt blir inte lyckat, men mycket blir det, och drar in de så viktiga pengarna. Nu i april kan man till exempel delta i en Grisar för nybörjare-dag.
Debo har i hela sitt liv varit väldigt intresserad av djur och jakt och allt som hör till livet på landet. Enda gången (tror jag) som Debo demonstrerar är det för att behålla rävjakten. Hon har haft hästar, shetlandsponnier, får, höns…

I still have a varied flock: Welsummers and enigmatic Burford Browns for their dark brown eggs; pretty, shy, idiotic Light Sussex; even stupidier White Leghorns who dash around on long yellow legs; and neat, clever, sociable little Warrens. /…/ The pecking order rules among the flock: there is a general, some colonels, captains galore, and private soldiers who get out of the way of their superiors at feeding time. The carry-on of this all-female cast is as goog as a play and, like a play, is repeated, word for word, gesture for gesture, every day — with the odd matinee thrown in.

Samtidigt kan Debo uppskatta riktigt vackra kläder, och hon är god vän med flera exklusiva designers. Helst verkar hon vilja bjuda hem folk, men hon reser också själv när hon blir bortbjuden. Tillsammans med Rita Hayworth till exempel. Och i makens jobb blir det en rad självständighetsfester i Afrika.
DD besöker så småningom sin syster Jessica i Kalifornien, men det är alltid andra människor med (”dinner with communists”, ”another dinner with communists”) och systrarna kommer aldrig varandra nära igen. Min teori är att Decca använder sina vänner som buffert och att DD:s sorg över rymningen aldrig riktigt går över.
När modern, Muv, ligger och dör samlas Nancy, Pam, Diana och Debo hos henne de sista veckorna och kommer väldigt nära varandra. ”Alla borde få dö med fyra döttrar omkring sig.”

Som unga blir Debo och maken Andrew vänner med syskonen Kennedy, som då är i London. Bröderna Jack, Robert och framför allt systern Kick som dör i en flygolycka 1948. Systern Rosemary Kennedy är avvikande. (Det visste jag inte när jag läste Mäktig tussilago men nu förstår jag vissa saker bättre.) I varje fall leder denna vänskap till att Debo och Andrew bjuds in och närvarar när JFK svärs in till president, och sen även vid hans begravning. DD:s dagboksanteckningar från båda dessa tillfällen finns som appendix i boken.
Drottning Elizabeths kröning var familjen också med på. Sonen Stoker allra närmast, som nån sorts page med sin farmor som var hovdam. Så hon har ständigt befunnit sig mitt i tidens stora händelser, Deborah Devonshire, samtidigt som hon älskat sina djur och naturen och lantlivet. Undantaget Diana, så känns det som att jag gillar den senast lästa Mitford-systern bäst. Alltså gillar jag DD bäst just nu.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »